Skrivet: Från slutet av mars till 26 maj 1884.
Publicerat: Första gången 1884 i Hottingen-Zürich.
Källa: Marx Engels Werke bd XXI, s. 25-173; "Der Ursprung der Familie, des Privateigentums und des Staats".
Digitalisering: Jonas Holmgren
De följande kapitlen utgör i viss mån ett fullgörande av en avlidens sista vilja. Det var ingen mindre än Karl Marx, som hade förbehållit sig rätten att framlägga resultaten av Morgans forskningar i samband med resultaten av sin - jag kan inom vissa gränser säga vår - materialistiska historieforskning och därigenom äntligen klargöra hela deras betydelse. Morgan hade ju i Amerika på sitt sätt nyupptäckt den materialistiska historieuppfattning, som Marx för fyrtio år sedan upptäckte, och hade vid sin jämförelse mellan barbariet och civilisationen av denna uppfattning förts fram till väsentligen samma resultat som Marx. Och på samma sätt som nationalekonomernas skrå i Tyskland i åratal lika ivrigt plagierat som hårdnackat tigit ihjäl "Kapitalet", på samma sätt behandlades Morgans "Ancient Society"[1] av representanterna för den "prehistoriska" vetenskapen i England. Mitt arbete kan endast i ringa grad tjäna som ersättning för det som inte blev min döda vän förunnat att utföra. Emellertid har jag i hans utförliga utdrag ur Morgan tillgång till kritiska anmärkningar, vilka jag här återger, i den mån de har att göra med sammanhanget.
Enligt den materialistiska uppfattningen är det i sista hand bestämmande momentet i historien: produktionen och reproduktionen av det omedelbara livet. Men denna återigen är av dubbel natur. Å ena sidan frambringandet av existensmedel, av näringsmedel, kläder, bostad och de därtill erforderliga verktygen. Å andra sidan frambringandet av själva människorna, släktets fortplantning. De samhälleliga institutioner, under vilka människorna i en bestämd historisk epok och i ett bestämt land lever, betingas av båda slagen av produktion: av å ena sidan arbetets, å andra sidan familjens utvecklingsstadium. Ju mindre arbetet hunnit utvecklas, ju mer begränsad mängden av dess produkter är, följaktligen också samhällets rikedom, i desto mer övervägande grad visar sig samhällsordningen behärskas av släktskapsband. Under denna indelning av samhället, som vilar på släktskapsband, utvecklas emellertid arbetsproduktiviteten mer och mer, med den privategendom och utbyte, skillnader i rikedom, möjlighet att använda främmande arbetskraft och därmed grundvalen för klassmotsättningar: nya sociala element, som under generationers förlopp bemödar sig att anpassa den gamla samhällsordningen till de nya förhållandena, tills slutligen det omöjliga i att förena de båda leder till en fullständig omvälvning. Det gamla, på släktskapsband vilande samhället spränges i sammanstötningen mellan de nyutvecklade samhällsklasserna. I dess ställe träder ett nytt samhälle, sammanfattat i staten, vars underenheter inte längre är släktsammanslutningar utan ortssammanslutningar, ett samhälle där familjeordningen helt behärskas av egendomsordningen och där nu de klassmotsättningar och klasstrider fritt utvecklas, som utgör innehållet i all hittillsvarande skriven historia.
Det är Morgans stora förtjänst att han i dess huvuddrag upptäckt och återställt denna förhistoriska grundval för vår skrivna historia och att han i de nordamerikanska indianernas släktsammanslutningar funnit den nyckel, som hjälpt oss att lösa den äldsta grekiska, romerska och tyska historiens viktigaste och hittills olösliga gåtor. Hans skrift är heller inget verk som är gjort på en dag. I nära fyrtio år har han brottats med sitt material, tills han fullständigt behärskade det. Men därför är hans bok också ett av de få epokgörande verken i vår tid.
I den följande framställningen kommer läsaren i det stora hela att lätt urskilja, vad som härrör från Morgan och vad jag tillagt. I de historiska avsnitten om Grekland och Rom har jag inte inskränkt mig till Morgans citat utan tillfogat vad som stått mig till buds. Avsnitten om kelter och tyskar tillhör i huvudsak mig. Morgan förfogade här över nästan bara andrahandskällor, och vad de tyska förhållandena angår endast - med undantag för Tacitus - över herr Freemans usla liberala förfalskningar. De ekonomiska partierna, som hos Morgan var fullt tillräckliga för hans syfte men för mina absolut otillräckliga, har alla omarbetats av mig. Och slutligen är jag självklart ansvarig för alla slutsatser, såvida inte Morgan uttryckligen citeras.
F. E.
De tidigare stora upplagorna av denna skrift är slutsålda sedan nära ett halvår, och förläggaren har redan länge bett mig att ombesörja en ny upplaga. Mera angelägna arbeten har hittills hindrat mig att göra detta. Sju år har gått sedan den första upplagan utkom och under tiden har vetandet om de ursprungliga familjeformerna gjort betydande framsteg. Jag måste här alltså förbättra och komplettera med största omsorg, och detta desto mer[2] som den planerade stereotyperingen av den föreliggande texten för någon tid kommer att omöjliggöra vidare ändringar.
Jag har alltså underkastat hela texten en sorgfällig granskning och gjort en rad tillägg, varigenom jag hoppas att tillbörlig hänsyn tagits till vetenskapens ställning i dag. Vidare ger jag längre fram i detta förord en kort översikt över familjens utvecklingshistoria från Bachofen till Morgan. Jag gör det huvudsakligen därför att den engelska, chauvinistiskt betonade prehistoriska skolan ännu alltjämt gör vad den kan för att tiga ihjäl den omvälvning i föreställningarna om urhistorien, som Morgans upptäckter åstadkommit, varvid den emellertid inte alls generar sig att tillägna sig Morgans resultat. Också på andra håll följer man detta engelska exempel, här och där blott alltför mycket.
Mitt arbete har översatts till en rad främmande språk. Först till italienska: "L'origine della famiglia, della proprietā privata e dello stato, versione riveduta dall' autore, di Pasquale Martigneti": Benevento 1885. Till rumänska: "Origina familei, proprietatei private si a statului, traducere de Joan Nadejde", i Jassy-tidskriften "Contemporanul", september 1885 till maj 1886. Vidare till danska: "Familjens, Privatejendommens og Statens Oprindelse, Dansk, af Forfatteren gennemgaaet Udgave besörget af Gerson Trier", Köbenhavn 1888. En fransk översättning av Henri Ravé, vilken grundar sig på den nuvarande tyska upplagan, är under pressläggning.
*
Ända fram till början av 60-talet kan man inte tala om någon familjens historia. Den historiska vetenskapen stod på detta område ännu helt och hållet under de fem Moseböckernas inflytande. Den patriarkaliska familjeform, som där skildras utförligare än någon annanstans, antog man inte blott utan vidare som den äldsta utan man identifierade den också - sedan man dragit ifrån månggiftet - med den nuvarande borgerliga familjen, så att familjen egentligen överhuvudtaget inte genomgått någon historisk utveckling. På sin höjd erkände man, att det under urtiden kunde ha existerat en period av oreglerade könsförhållanden. - Visserligen kände man utom par-äktenskapet också till det orientaliska flerhustru-äktenskapet och det indiskt-tibetanska flermans-äktenskapet. Men dessa tre former lät sig inte inordnas i en historisk ordningsföljd och figurerade bredvid varandra utan sammanhang. Att man hos enstaka folk i fornhistorien liksom hos några ännu existerande vildar räknar härstamningen inte från fadern utan från modern, att alltså kvinnolinjen betraktas som den enda giltiga; att hos många nutida folk äktenskapet är förbjudet inom bestämda större grupper, som på den tiden inte närmare undersökts, och att denna sed återfinnes i alla världsdelar - dessa fakta var visserligen kända och man samlade ständigt mer exempel därpå. Men man visste inte vad man skulle ta sig till med dem, och till och med i E. B. Tylors Researches into the Early History of Mankind o.s.v. (1865) figurerar de blott som "underliga sedvänjor" vid sidan av det hos några vildar gällande förbudet att beröra brinnande trä med ett järnverktyg och liknande religiösa kuriositeter.
Familjens historia daterar sig från 1861, då von Bachofens "Mutterrecht" utkom. I denna uppställer författaren följande påståenden: 1. att människorna till en början levt i oreglerat könsumgänge, vilket han med ett felaktigt uttryck betecknar som hetärism, 2. att ett sådant könsumgänge utesluter varje säkert fadersskap, att härkomsten därför endast kunde räknas på kvinnolinjen - enligt modersrätt - och att detta ursprungliga varit fallet hos alla forntida folk, 3. att tillföljd härav kvinnorna, i sin egenskap av den unga generationens mödrar och enda säkert bekanta föräldrar, åtnjöt en hög grad av aktning och anseende, vilket - enligt Bachofens föreställning - stegrades till ett fullständigt kvinnoherravälde (gynaikokrati), 4. att övergången till par-äktenskapet, där kvinnan uteslutande tillhörde en man, innebar en kränkning av ett urgammalt religionsbud (d.v.s. en kränkning av de övriga männens urgamla rätt till samma kvinna), en kränkning för vilken man måste böta eller vars tolererande kunde köpas genom ett till en viss tid begränsat prisgivande av kvinnan.
Bevisen för dessa satser finner Bachofen i talrika citat ur den fornklassiska litteraturen, vilka han med en ytterlig flit sökt samman. Utvecklingen från "hetärism" till monogami och från modersrätt till fadersrätt - framför allt hos grekerna - försiggår enligt Bachofen genom en vidare utveckling av de religiösa föreställningarna, genom att nya gudomligheter, representanter för det nya betraktelsesättet, placeras in i den nedärvda gudagruppen, som företräder den gamla åskådningen, så att den senare mer och mer tränges i bakgrunden av de förstnämnda. Det är alltså inte utvecklingen av människornas faktiska levnadsförhållanden utan den religiösa återspeglingen av dessa levnadsförhållanden i dessa människors sinnen som enligt Bachofen åstadkommer de historiska förändringarna i mannens och kvinnans ömsesidiga samhälleliga ställning. I enlighet med detta framställer Bachofen Aiskylos' Oresteia som den dramatiska skildringen av kampen mellan modersrätten, som håller på att gå under, och fadersrätten, som uppstår och segrar under den heroiska tiden. Klytaimnestra har för sin älskare Aigistos' skull mördat sin make, Agamemnon, som återvänt hem från trojanska kriget. Men hennes och Agamemnons son, Orestes, hämnas mordet på fadern genom att mörda modern. För detta förföljer honom erinnyerna, modersrättens demoniska beskyddarinnor, enligt vilken modermord är det svåraste av alla brott och omöjligt att sona. Men Apollo, som genom sitt orakel uppmanat Orestes till detta dåd, och Atene, som kallas till domare - de båda gudomligheter som här företräder fadersrättens nya ordning - beskyddar honom. Atene lyssnar till båda parterna. Hela stridsfrågan sammanfattas kort i den ordväxling, som nu äger rum mellan Orestes och erinnyerna. Orestes åberopar sig på, att Klytaimnestra begått ett dubbelt brott, i det hon dödat sin make och därmed också hans fader. Varför förföljer då erinnyerna honom och inte henne, som är långt mera skyldig?
Svaret är slående:
"Hon var inte blodsförvant med den man hon mördade."
Mordet på en man, med vilken man inte är blodsförvant, kan sonas, även om han är mörderskans make, och intresserar inte erinnyerna. Deras uppgift är blott att förfölja mord mellan blodsförvanter, och då är modermord - enligt modersrätten - det som är svårast och mest omöjligt att sona. Nu uppträder Apollo som Orestes' försvarare. Atene låter areopagiterna - de atenska jurymännen - rösta. Rösterna delar sig lika mellan frikännande och fällande. Då avger Atene som ordförande sin röst för Orestes och frikänner honom. Fadersrätten har segrat över modersrätten, "gudarna av ung stam" - som erinnyerna själva betecknar dem - segrar över erinnyerna, och dessa låter slutligen övertala sig att övertaga en ny uppgift i den nya ordningens tjänst.
Denna nya men avgjort riktiga tolkning av Oresteia är ett av de skönaste och bästa ställena i boken, men det visar samtidigt, att Bachofen tror minst lika mycket på erinnyer, Apollo och Atene som på sin tid Aiskylos, han tror nättopp att de utförde det undret på den heroiska tiden i Grekland, att de störtade modersrätten genom fadersrätten. Att en sådan uppfattning, där religionen gäller som den avgörande hävstången i världshistorien, slutligen måste mynna ut i ren mysticism är klart. Det är därför ett tungt och ingalunda alltid lönande arbete att arbeta sig igenom Bachofens digra kvartsband. Men allt detta förminskar inte hans banbrytande förtjänst. Det är han som först ersatt frasen om ett obekant urtillstånd med oreglerat könsumgänge med hänvisningen till att den fornklassiska litteraturen uppvisar en mängd spår, som ger vid handen att det hos grekerna och asiaterna före par-äktenskapet faktiskt existerat ett tillstånd, under vilket inte blott en man hade sexuellt umgänge med flera kvinnor utan också en kvinna med flera män utan att bryta mot sedligheten; att denna sed inte försvann utan att lämna spår efter sig i form av en begränsad prisgivning, med vilken kvinnorna måste köpa rätten till par-äktenskap: att härstamningen därför ursprungligen blott kunde räknas på kvinnolinjen, från moder till moder; att denna kvinnolinjens uteslutande giltighet har vidmakthållits ännu långt in i perioden av par-äktenskap med fastställt eller åtminstone erkänt fadersskap; och att denna mödrarnas ursprungliga ställning, i deras egenskap av barnens enda säkra föräldrar, tillförsäkrat dem och därmed kvinnorna över huvud taget en högre samhällelig ställning, än de sedan den tiden någonsin åter innehaft. Dessa satser har Bachofen visserligen inte uttalat så klart som här - det hindrade hans mystiska åskådning. Men han har bevisat dem, och det betydde 1861 en fullständig revolution.
Bachofens digra kvartsband var skrivet på tyska, d.v.s. på den nations språk, som vid den tidpunkten minst intresserade sig för den nutida familjens förhistoria. Han förblev därför okänd. Hans närmaste efterföljare på samma område uppträdde 1865 utan att någonsin ha hört talas om Bachofen.
Denna efterföljare var J. F. MacLennan, den raka motsatsen till sin föregångare. I stället för den geniala mystikern har vi här den torra juristen, i stället för den frodiga diktarfantasin den pläderande advokatens rimliga kombinationer. MacLennan finner hos många vilda, barbariska och till och med civiliserade folk under forn- och nutid en form för äktenskapets ingående, där brudgummen, ensam eller med sina vänner, skenbart med våld måste röva bruden från hennes anförvanter. Denna sed måste vara en kvarleva från ett tidigare bruk, enligt vilken männen i en stam verkligen med våld måste röva sina kvinnor utifrån, från andra stammar. Hur har nu detta "rov-äktenskap" uppstått? Så länge männen kunde finna tillräckligt med kvinnor i den egna stammen, fanns det absolut ingen anledning därtill. Men nu finner vi likaså ofta, att det hos outvecklade folk existerar vissa grupper (vilka omkring 1865 ännu ofta identifierades med stammarna själva), inom vilka giftermål var förbjudet, så att männen var tvungna att taga sina hustrur och kvinnorna sina män utanför gruppen, under det att hos andra råder den seden att männen som tillhör en viss grupp är tvungna att ta sina hustrur uteslutande inom sin egen grupp. MacLennan kallar de förstnämnda exogama, de sistnämnda endogama och konstruerar nu utan vidare en skarp motsättning mellan exogama och endogama "stammar". Och ehuru hans egen undersökning av exogamin slår honom på fingrarna med att denna motsättning i många om inte i de flesta eller rent av i alla fall endast finnes till i hans egen föreställning, så gör han den dock till grundval för hela sin teori. Exogama stammar kan enligt denna endast hämta sina hustrur från andra stammar, och under det permanenta krigstillstånd mellan stam och stam, som svarar till det vilda tillståndet, har detta blott kunnat ske genom rov.
MacLennan frågar nu vidare: Varifrån kommer denna exogamised? Föreställningen om blodsförvantskap och blodskam kan inte ha något med saken att göra, det är något som först långt senare utvecklas. Men däremot nog den bland vildarna synnerligen utbredda seden att döda flickebarn omedelbart efter födseln. Därigenom uppstår ett överskott på män i varje enskild stam, vars nödvändiga närmaste följd är, att flera män gemensamt äger en hustru, flermans-äktenskap. Följden härav återigen skulle vara, att man visste vem ett barns moder var men inte vem som var fadern, därav: släktskap räknad blott på den kvinnliga linjen med uteslutande av den manliga - modersrätt. Och en andra följd av brist på kvinnor inom stammen - en brist som mildrades men inte avskaffades genom flermans-äktenskapet - var just det systematiska våldsamma bortförandet av främmande stammars kvinnor.
"Då exogami och flermans-äktenskap har en och samma orsak - bristande överensstämmelse i antal mellan de båda könen - måste vi anse att alla exogama raser ursprungligen levt i flermans-äktenskap ... Och därför måste vi betrakta det som obestridligt, att det första släktskapssystemet bland exogama raser var det som känner blodsband blott på moderns sida." (MacLennan, Studies in Ancient History, 1876. Primitive Marriage, p. 124).
Det är MacLennans förtjänst att han hänvisat till den allmänna utbredningen och stora betydelsen av det, som han kallar exogami. Upptäckt detta faktum om de exogama grupperna har han ingalunda, och förstått det har han framför allt inte. Frånsett tidigare, enstaka uppteckningar hos många iakttagare - just MacLennans källor - hade Latham (Descriptive Ethnology, 1859) ingående och riktigt beskrivit denna institution hos de indiska magarerna och sagt, att den var allmänt utbredd och förekom i alla världsdelar - ett ställe som MacLennan själv anför. Och vår Morgan hade redan 1847 i sina brev om irokeserna (i American Review) och 1851 i The League of the Iroquois likaledes påvisat och riktigt beskrivit denna institution hos folkstammen ifråga, under det att MacLennans advokatförnuft, som vi skall se, här åstadkommit vida större förvirring än Bachofens mystiska fantasi på modersrättens område. Det är vidare MacLennans förtjänst att han funnit den modersrättsliga härstamningsordningen vara den ursprungliga, ehuru han, som han senare också erkänner, förekommits av Bachofen. Men inte heller här har han kommit till klarhet. Han talar ständigt om "släktskap blott på kvinnolinjen" (kinship through females only) och använder detta uttryck, som var riktigt på ett tidigare stadium, även på senare utvecklingsstadier, då härstamning och arvsrätt visserligen ännu uteslutande räknas efter kvinnolinjen, men då släktskap också på manssidan erkännes och uttryckes. Det är inskränktheten hos juristen, som skapat sig ett bestämt rättsuttryck för ett tillstånd och fortsätter att använda detta oförändrat, ehuru det under tiden blivit omöjligt att använda.
Det förefaller emellertid som om MacLennans teori, trots all sin rimlighet, inte föreföll sin egen upphovsman som så säkert grundad. Åtminstone lägger han själv märke till det
"anmärkningsvärda, att [det skenbara] kvinnorovets form är mest utpräglad och mest uttrycksfull hos just de folk, där det manliga släktskapet [bör vara härstamning på manssidan] härskar" (s. 140).
Och likaså:
"Det är ett märkligt faktum, att barnamordet, såvitt vi vet, ingenstädes systematiskt bedrives där exogamin och den äldsta släktskapsformen äger bestånd bredvid varandra" (s. 146).
Båda sakerna fakta, som slår hans tolkningssätt mitt i ansiktet, och som han blott kan bemöta med nya, ännu mera invecklade hypoteser.
Trots detta fick hans teori starkt bifall och vann anklang i England: MacLennan gällde här allmänt som familjehistoriens grundare och som högsta auktoritet på detta område. Hans motsats mellan exogama och endogama "stammar" förblev - hur mycket man än konstaterade enskilda undantag och modifikationer - den erkända grundvalen för det härskande betraktelsesättet och blev de skygglappar, som omöjliggjorde varje fri överblick över det undersökta området och därmed varje avgörande framsteg. Det är en plikt att gentemot den överskattning av MacLennan, som blivit vanlig i England och efter engelsk förebild också på andra håll, betona det faktum att han med sin motsats mellan exogama och endogama "stammar", som är rena missförståndet, anstiftat mera skada än han gjort nytta med sina forskningar.
Emellertid kom snart nog mer och mer fakta i dagen, som inte passade in i hans teoris prydliga ram. MacLennan kände endast till tre äktenskapsformer: flerhustru-äktenskap, flermans-äktenskap och par-äktenskap. Men när uppmärksamheten en gång riktats på denna punkt fann man mer och mer bevis för att det hos outvecklade folk existerade äktenskapsformer, under vilka en rad män gemensamt ägde en rad kvinnor. Och Lubbock (The Origin of Civilization 1870) erkände detta gruppäktenskap (Communal marriage) som historiskt faktum.
Kort därefter, 1871, uppträdde Morgan, med nytt och i många hänseenden avgörande material. Han hade övertygat sig om att det hos irokeserna gällande egendomliga släktskapssystemet var gemensamt för alla Förenta Staternas urinnevånare, och alltså var utbrett över en hel kontinent, ehuru det direkt motsäger släktskapsgraderna, sådana dessa faktiskt följer av det där gällande äktenskapssystemet. Han förmådde nu den amerikanska regeringen att med ledning av frågeformulär och tabeller, som han själv uppgjort, inhämta upplysningar om de övriga folkens släktskapssystem. Av svaren fann han: 1. att det amerikanskt-indianska släktskapssystemet också gällde för talrika folkstammar i Asien och i något modifierad form i Afrika och Australien, 2. att det helt lät sig förklaras ur en form av gruppäktenskap, som just befann sig i utdöende på Hawaji och andra australiska öar, och 3. att emellertid vid sidan av denna äktenskapsform på samma öar existerade ett släktskapssystem, som blott lät sig förklara ur en ännu primitivare, nu utdöd form av gruppäktenskap. De insamlade uppgifterna offentliggjorde han tillsammans med de slutsatser han dragit därav i sin Systems of Consanguinity and Affinity, 1871, och förde därmed in debatten på ett oändligt vidsträcktare område. Med utgångspunkt från släktskapssystemen rekonstruerade han de dem motsvarande familjeformerna och öppnade en ny väg för forskningen: möjliggjorde en djupare inblick i mänsklighetens urhistoria. Om denna metod vann giltighet, så var MacLennans prydliga konstruktion upplöst till intet.
MacLennan försvarade sin teori i den nya upplagan av Primitive Marriage (Studies in Ancient History, 1875). Under det att han själv ytterst konstlat kombinerade ihop en familjens historia av idel hypoteser, krävde han av Lubbock och Morgan inte bara bevis för vart och ett av deras påståenden utan bevis av den obestridliga beviskraft, som endast en skotsk domstol kan kräva. Och det gör samma man, som av det nära förhållandet mellan morbroder och systerson hos tyskarna (Tacitus' Germania c. 20), av Caesars uppgift, att britterna i grupper om tio eller tolv har sina hustrur gemensamt, och av alla andra uppgifter hos de gamla författarna om hustrugemenskap hos barbarerna utan tvekan drar den slutsatsen, att hos alla dessa folk har flermans-äktenskap rått! Man tycker sig höra en allmän åklagare, som tillåter sig varje frihet vid tillrättaläggandet av sitt fall, men som av försvarsadvokaten kräver de mest formella juridiskt giltiga bevis för varje ord.
Gruppäktenskapet är en ren inbillning, påstår han, och ställer sig därmed långt bakom Bachofen. Släktskapssystemet hos Morgan är blott samhälleliga hövlighetsföreskrifter, bevisat av det faktum, att indianerna också tilltalar en främling, en vit, som broder eller fader. Det är som om man ville påstå, att beteckningarna fader, moder, broder, syster blott skulle vara innehållslösa tilltalsformer, emedan katolska präster och abbedissor likaledes tilltalas med fader och moder, munkar och nunnor, ja till och med frimurare och engelska skråmedlemmar vid högtidliga sammanträden tilltalas som broder och syster. Kort sagt, MacLennans försvar var eländigt svagt.
Men ännu återstod en punkt, där han inte ertappats. Motsatsen mellan exogama och endogama "stammar", på vilken hela hans system vilade, var inte bara orubbad, den erkändes rentav allmänt som hela familjehistoriens hörnsten. Man erkände att MacLennans försök att förklara denna motsats var otillfredsställande och stred mot de av honom själv uppräknade fakta. Men själva motsatsen, existensen av två varandra uteslutande slag av självständiga och oavhängiga stammar, av vilka det ena slaget tog sina hustrur inom stammen, under det att detta var absolut förbjudet för det andra slaget - detta gällde som obestridligt evangelium. Man jämförde exempelvis Giraud-Teulons Origines de la famille (1874) och till och med ännu Lubbocks Origin of Civilization (fjärde upplagan 1882).
Vid denna punkt sattes Morgans främsta verk in: Ancient Society (1877), det verk som ligger till grund för detta arbete. Vad Morgan 1871 ännu endast dunkelt anade, det är här fullt medvetet utvecklat. Endogami och exogami bildar ingen motsats. Exogama "stammar" har hittills ingenstädes påvisats. Men vid den tid då gruppäktenskapet ännu härskade - och det har med största sannolikhet en gång härskat överallt - delade stammen upp sig i ett antal grupper, genser, som räknade blodsförvantskap på moderssidan, och inom vilka det var strängeligen förbjudet att ingå äktenskap, så att männen inom en gens visserligen kunde ta sina hustrur inom stammen och i regel gjorde det, men måste ta dem utanför sin gens. Så att, om gensen var strängt exogam, stammen, som omfattade samtliga genser, i lika hög grad var endogam. Därmed var den sista resten av MacLennans konstruktioner slutgiltigt avverkad.
Men Morgan nöjde sig inte med detta. De amerikanska indianernas gens gav honom vidare möjlighet att göra det andra avgörande framsteget på det av honom undersökta området. I denna gens, organiserad enligt modersrätten, upptäckte han den urform, ur vilken den senare, enligt fadersrätten organiserade gensen utvecklats, gensen sådan vi återfinner den hos de antika kulturfolken. Den grekiska och romerska gensen som hittills varit en gåta för alla historieskrivare, hade fått sin förklaring ur den indianska, och därmed hade man funnit en ny grundval för hela fornhistorien.
Denna återupptäckt av den ursprungliga modersrättsgensen som förstadium till kulturfolkens fadersrättsgens har för fornhistorien samma betydelse som Darwins utvecklingsteori för biologin och Marx' mervärdeteori för den politiska ekonomin. Den satte Morgan i stånd att för första gången göra ett utkast till en familjens historia, i vilken åtminstone de klassiska utvecklingsstadierna i det stora hela, så långt det hittills bekanta materialet tillåter, provisoriskt fastställts. Att härmed en ny epok börjar ifråga om behandlingen av fornhistorien står klart för var och en. Modersrättsgensen har blivit den axel, omkring vilken hela denna vetenskap vänder sig. Efter dess upptäckt vet man i vilken riktning och efter vad man skall forska och hur man skall gruppera forskningsresultaten. Och i enlighet härmed gör man nu snabba framsteg på detta område på ett helt annat sätt än före Morgans bok.
Morgans upptäckter är nu allmänt erkända eller snarare tillägnade av prehistorikerna också i England. Men knappast hos någon finner man det öppna erkännandet, att det är Morgan som vi har att tacka för denna revolution i tänkesättet. I England har man så mycket som möjligt tigit ihjäl hans bok och avfärdat honom själv med nedlåtande lovord för vad han tidigare presterat. Man pysslar ivrigt med detaljerna i hans framställning men om hans verkligt stora upptäckter tiger man envist. Originalupplagan av Ancient Society finns inte längre att få. I Amerika är det ingen lönande marknad för något sådant, i England tycks boken ha blivit systematiskt undertryckt och den enda upplagan av detta epokgörande verk, som ännu cirkulerar i bokhandeln är - den tyska översättningen.
Varför denna återhållsamhet i vilken det är svårt att se något annat än en sammansvärjning i syfte att tiga ihjäl, i synnerhet när man tar i betraktande de talrika citat av uteslutande hövlighetskaraktär och andra bevis på låtsad kollegialitet, av vilka våra erkända prehistorikers skrifter vimlar? Kanhända, därför att Morgan är amerikan, och därför att det är mycket hårt för de engelska prehistorikerna, att de - trots all deras flit vid sammanbringandet av materialet, som är värd det högsta erkännande - ifråga om de allmänna synpunkterna då det gäller att ordna och gruppera detta material, kort sagt för sina idéer, är hänvisade till två geniala utlänningar, till Bachofen och Morgan? Tysken kunde man väl tolerera, men amerikanen? Inför amerikanen blir varje engelsman patriotisk, vilket jag sett festliga exempel på i Förenta Staterna. Men därtill kommer nu ytterligare, att MacLennan var den så att säga officiellt utnämnda grundaren och ledaren av den engelska prehistoriska skolan, att det i viss mån hörde till prehistorisk god ton att endast med yttersta vördnad tala om hans förkonstlade historiekonstruktion, som ledde från barnamordet över flermans- och roväktenskap till modersrättsfamiljen, att det ringaste tvivel på existensen av exogama och endogama "stammar", som absolut uteslöt varandra, gällde som gudlöst kätteri, att alltså Morgan genom att låta alla dessa helgade dogmer gå upp i rök begick ett slags helgerån. Och till på köpet gjorde han det med argument, som bara behövde uttalas för att det genast skulle bli klart för var och en, så att MacLennan-dyrkarna, som hittills rådlöst trevat omkring mellan exogami och endogami, nästan måste slå sig för pannan och utropa: Hur kunde vi vara så dumma och inte för länge sedan själva se det!
Och om dessa förbrytelser ännu inte var tillräckliga för att den officiella skolan kyligt skulle vända sig ifrån Morgan, så rågade han måttet genom att inte bara kritisera civilisationen, varuproduktionssamhället, grundformen för vårt nuvarande samhälle, på ett sätt som erinrar om Fourier, utan också tala om en framtida omgestaltning av detta samhälle i ordalag, som skulle ha kunnat vara Karl Marx'. Det är alltså välförtjänt, när MacLennan upprörd förebrår honom, att "den historiska metoden är honom alltigenom antipatisk", och när herr professor Giraud-Teulon i Genčve ännu 1884 bekräftar detta. Och ändå lunkade samma herr Giraud-Teulon ännu 1874 (Origine de la famille) hjälplöst omkring i den maclennanska exogamins labyrint, ur vilken Morgan först måste befria honom!
Jag behöver här inte gå in på de övriga framsteg, för vilka urhistorien har Morgan att tacka. I mitt arbete återfinnes det i detta avseende nödvändiga. De fjorton år, som förflutit sedan hans huvudverk utkom, har i hög grad berikat vårt material om de mänskliga ursamhällenas historia. Till antropologerna, forskningsresande och prehistorikerna av facket har de jämförande juristerna sällat sig och medfört dels nytt stoff, dels nya synpunkter. Flera enskilda hypoteser hos Morgan har därigenom börjat vackla och till och med blivit mogna att överges. Men inte på någon punkt har det nyinsamlade materialet lett till att hans stora ledande synpunkter trängts undan av andra. Den ordning han infört i urhistorien gäller i sina huvuddrag ännu i dag. Ja, man kan säga, att den vinner mer och mer allmänt erkännande i samma grad, som det faktum hemlighålles,[1*] att han är upphovsmannen till detta väldiga framsteg.
London den 16 juni 1891.
Friedrich Engels.
Morgan är den första som med sakkunskap försökt bringa en bestämd ordning i mänsklighetens förhistoria. Så länge inte betydligt utökat material framtvingar ändringar, kommer väl hans gruppering att förbli gällande.
Av de tre huvudepokerna: vildhet, barbari, civilisation sysselsätter honom självklart endast de två första och övergången till den tredje. Båda två indelar han i ett lägre, ett mellan- och ett högre stadium, alltefter hur produktionen av existensmedel fortskridit. Ty, säger han, "skickligheten ifråga om denna produktion är avgörande för graden av människans överlägsenhet och herravälde över naturen. Av alla väsen har endast människan nått fram till ett nästan obetingat herravälde över produktionen av näringsmedel. Alla det mänskliga framåtskridandets stora epoker sammanfaller, mer eller mindre direkt, med existenskällornas utvidgningsepoker". - Familjens utveckling löper jämsides, men uppvisar inga så slående märken att man kan skilja perioderna åt.
1. Lägre stadiet: Människosläktets barndom, då det åtminstone delvis levde i träden - varigenom ensamt förklara släktets fortbestånd mitt ibland stora rovdjur - och ännu uppehöll sig på sina ursprungliga boningsplatser i tropiska eller subtropiska skogar. Frukter, nötter, rötter tjänade som föda. Det viktigaste resultatet av denna tid är att ett artikulerat språk utbildas. Av alla folk, som man känner från den historiska perioden, tillhörde inget enda längre detta urtillstånd. Hur många årtusenden det än må ha varat, så kan vi inte dokumentera det med direkta bevis. Men har man en gång erkänt människans härstamning från djurriket, blir man tvungen att antaga denna övergång.
2. Mellanstadiet - begynner, då man börjar använda fisk (till vilken vi också räknar kräftor, musslor och andra vattendjur) som föda, och då man börjar betjäna sig av elden. Båda hör samman, då fiskföda kan göras fullt användbar först med tillhjälp av elden. Men med denna nya föda blev människorna oavhängiga av klimat och lokalitet. I det de följde vattendragen och kusterna kunde de till och med i vilt tillstånd sprida sig över större delen av jorden. De grovt bearbetade, oslipade stenverktygen från den tidigare stenåldern, de s.k. paleolitiska, som helt eller till största delen hänför sig till denna period, bevisar genom sin spridning över alla kontinenter dessa vandringar. De nybesatta zonerna likaväl som den oavbrutet verksamma uppfinnardriften, förbunden med besittandet av elddonet, frambragte nya näringsmedel: stärkelsehaltiga rötter och rotknölar, stekta i het aska eller i bakgropar (jordugnar); vilt som, i och med att de första vapnen, klubba och spjut, uppfanns, då och då utökade kosten. Uteslutande jägarfolk, sådana de figurerar i böckerna, d.v.s. sådana som endast lever av jakt, har det aldrig funnits. Till det är bytet av jakten alltför ovisst. Till följd av näringskällornas ständiga osäkerhet tycks människoäteriet ha uppkommit på detta stadium, något som från denna tidpunkt länge lever kvar. Australierna och många polynesier står ännu i dag på vildhetens mellanstadium.
3. Högre stadiet - börjar med att båge och pil uppfinnes, varigenom villebråd blir ständigt återkommande näringsmedel och jakt en av de normala arbetsgrenarna. Båge, sträng och pil utgör redan ett mycket sammansatt instrument, vars uppfinnande förutsätter lång, samlad erfarenhet och skärpta sinnesförmögenheter och alltså också samtidigt bekantskap med en mängd andra uppfinningar. Om vi jämför de folk, som visserligen känner till båge och pil men ännu inte krukmakeriet (från vilket Morgan daterar övergången till barbariet), så finner vi faktiskt redan några ansatser till bosättning i byar, ett visst behärskande av produktionen för livsuppehället: fat och husgeråd av trä, fingervävning (utan vävstol) med trådar av bast, flätade korgar av bast eller vass, slipade (neolitiska) stenverktyg. Mestadels har också eld och stenyxa redan åstadkommit den urholkade stockbåten och här och där bjälkar och bräder till husbygge. Alla dessa framsteg finner vi exempelvis hos indianerna i nordvästra Amerika, som visserligen känner båge och pil men inte krukmakeriet. För vildheten var båge och pil vad järnsvärdet var för barbariet och eldvapnet för civilisationen: det avgörande vapnet.
1. Lägre stadium. Daterat från krukmakeriets införande. Detta har bevisligen i många fall och med stor sannolikhet överallt uppstått på det sättet, att man betäckt flätade kärl eller träkärl med lera för att göra dem eldfasta, varvid man snart fann, att den formade leran också gjorde tjänst utan det inre kärlet.
Hittills har vi kunnat betrakta utvecklingens gång som helt allmän, som under en bestämd period giltig för alla folk, utan hänsyn till lokaliteten. Men med barbariets inträde har vi nått ett stadium, under vilket den olika natur, varmed de båda stora kontinenterna på jorden begåvats, gör sig gällande. Det karakteristiska momentet för barbariets period är att man tämjer och uppdrar djur och odlar kulturväxter. Nu ägde den östra kontinenten, den så kallade gamla världen, nästan alla djur som kan tämjas och alla odlingsbara sädesslag utom ett. Den västra, Amerika, hade av däggdjur som kunde tämjas endast lamadjuret och också detta endast i en del av södern, och av alla odlingsbara sädesslag endast ett, men det bästa: majsen. Dessa olika naturbetingelser resulterar i att befolkningen på varje halvklot från denna tid går var sin väg och att gränspålarna för de enskilda stadierna är olika placerade för vart och ett av de båda fallen.
2. Mellanstadium. Börjar i östern med tämjandet av husdjur, i västern med odlandet av näringsväxter med tillhjälp av konstgjord bevattning och användandet av adober (soltorkat tegel) och sten till byggnader.
Vi börjar med västern, då detta stadium här inte på något ställe överskrides före den europeiska erövringen.
Hos de indianer, som levde på barbariets lägre stadium (hit hörde alla som anträffats öster om Mississippi), fanns redan vid tiden för deras upptäckande en viss trädgårdsodling av majs och möjligen också kurbitser, meloner och andra trädgårdsväxter, som utgjorde en mycket väsentlig beståndsdel av deras föda. De bodde i trähus i byar som skyddades av palissader. Stammarna i nordväst, särskilt de i området kring Kolumbiafloden, befann sig ännu på vildhetens högre stadium och kände varken till krukmakeri eller några som helst kulturväxter. Däremot stod de s.k. puebloindianerna[3] i Nya Mexiko, mexikanerna, centralamerikanerna och peruanerna vid tiden för erövringen på barbariets mellanstadium. De bodde i fästningsliknande hus av adober eller sten, odlade majs och andra kulturväxter, som varierade alltefter läge och klimat, i konstgjort bevattnade trädgårdar, vilka lämnade de viktigaste födoämnena, och hade till och med tämjt några djur - mexikanerna kalkonen och andra fåglar, peruanerna lamadjuret. Dessutom kände de till bearbetandet av metallerna - med undantag av järnet, varför de ännu inte kunde undvara stenvapnen och stenverktygen. Den spanska erövringen gjorde därefter slut på all fortsatt självständig utveckling.
I östern började barbariets mellanstadium med tämjandet av djur, som gav kött och mjölk under det att kulturväxter här tycks ha förblivit okända ända till långt in i denna period. Tämjandet och uppdragandet av boskap och uppkomsten av stora hjordar tycks ha givit anledning till att arier[4] och semiter utsöndrats ur den övriga massan av barbarer. För de europeiska och asiatiska arierna är namnen på boskapen ännu gemensamma, namnen på kulturväxterna däremot så gott som inte alls.
Bildandet av hjordar förde på lämpliga ställen till herdeliv: hos semiterna på grässlätterna vid Eufrat och Tigris, hos arierna på grässlätterna i Indien, vid Oxus och Jaxartes,[5] vid Don och Dnjepr. Vid gränserna till dylika slättländer måste tämjandet av boskap först ha ägt rum. För sentida släkten ser det sålunda ut som om herdefolken skulle härstamma från trakter, som långt ifrån kunde vara människosläktets vagga utan tvärtom var nästan obeboeliga för deras vilda förfäder och till och med för folk på barbariets lägre stadium. Förhållandet var omvänt: så snart dessa mellanstadiets barbarer en gång vant sig vid herdelivet, hade det aldrig kunnat falla dem in att frivilligt återvända från de gräsrika slätterna vid vattendragen till skogsområdena, där deras förfäder haft sin hemvist. Ja, till och med när semiterna och arierna trängdes längre åt norr och väster, var det omöjligt för dem att ge sig in i de västasiatiska och europeiska skogstrakterna, innan de genom spannmålsodling satts i stånd att föda sin boskap på dessa föga givande marker och särskilt att låta den övervintra. Det är mer än sannolikt, att spannmålsodlingen här först uppkom ur behovet att skaffa boskapen foder och först senare blev av vikt för människornas föda.
Den rikliga kött- och mjölkfödan hos arier och semiter och särskilt dess gynnsamma inverkan på barnens utveckling är måhända grunden till båda rasernas överlägsna utveckling. Faktiskt har puebloindianerna i Nya Mexiko, som är hänvisade nästan uteslutande till växtföda, en mindre hjärna än de mera kött- och fiskätande indianerna på barbariets lägre stadium. På detta stadium försvinner i varje fall människoätandet undan för undan och bibehålles blott som religiös akt eller - vad som här är nästan identiskt - som besvärjningsmedel.
3. Högre stadium. Börjar med att man lär sig smälta järnmalmen och övergår i civilisationen genom bokstavsskriftens uppfinnande och dess användande för litterära uppteckningar. Detta stadium, vilket som sagt endast det östra halvklotet självständigt genomgick, är rikare på produktionsframsteg än alla föregående tillsammans. Till det hör den heroiska tidens greker, de italienska stammarna kort före Roms grundläggning, Tacitus' tyskar, vikingatidens normanner.[6]
Framför allt möter vi här först järnplogen, dragen av kreatur, vilken möjliggjorde åkerbruk i stor skala, lantbruk, och därmed en för dåtida förhållanden praktiskt taget obegränsad tillväxt av livsmedlen. Därmed också skogens röjande och dess förvandling till åkerjord och betesmark - vilket återigen var omöjligt i stor skala utan järnyxan och järnspaden. Men därmed följde också snabbt växande befolkning och tät befolkning på begränsade områden. Före lantbruket måste endast i yttersta undantagsfall det förhållandet ha förekommit, att en halv miljon människor låtit förena sig under en enda central ledning: sannolikt har det aldrig förekommit.
Den högsta blomstringen av barbariets högre stadium möter vi i de homeriska dikterna, framför allt i Iliaden.[7] Utvecklade järnverktyg, blåsbälgen, handkvarnen, krukmakarskivan, olje- och vinberedningen, en utvecklad metallbearbetning som övergick till konsthantverk, vagnen och stridsvagnen, skeppsbyggeriet med balkar och plankor, början till arkitektur som konst, städerna omgivna av murar med tinnar och torn, det homeriska eposet och hela mytologien - det är det viktigaste av det arv som grekerna förde med sig från barbariet till civilisationen. Om vi med detta jämför Caesars och till och med Tacitus' beskrivning av germanerna, vilka befann sig i början av samma kulturstadium, som de homeriska grekerna just stod i begrepp att lämna för ett högre, så ser vi, vilken rik produktionsutveckling barbariets högre stadium innebär.
Den bild av mänsklighetens utveckling genom vildhet och barbari till civilisationens början, som jag här skisserat efter Morgan, är redan den rik nog på nya och, vad mer är, obestridliga drag, emedan de tagits omedelbart ur produktionen. Och ändå kommer den att synas matt och torftig, jämförd med den bild som kommer att upprullas vid slutet av vår vandring. Först då kommer det att bli möjligt att kasta fullt ljus över övergången från barbariet till civilisationen och den slående motsatsen dem emellan. Tills vidare kan vi förallmänliga Morgans indelning på följande sätt: vildhet - den tidrymd, då i övervägande grad färdiga naturprodukter tillägnas: människornas konstprodukter är övervägande hjälpverktyg för denna tillägnelse. Barbari - den tidrymd då man lever på boskapsskötsel och åkerbruk, då man tillägnar sig metoder att genom mänsklig verksamhet stegra produktionen av naturprodukter. Civilisation - den tidrymd då man lär sig att ytterligare bearbeta naturprodukterna, den egentliga industrin och konsten.
Morgan tillbragte största delen av sitt liv bland de irokeser, som ännu bor i staten New York, och adopterades av en av deras stammar (senekastammen). Bland dem fann han ett släktskapssystem gälla, som stod i motsägelse till deras verkliga familjeförbindelser. Hos dem rådde det av vardera parten lätt upplösta paräktenskap, som Morgan betecknar som "parningsfamilj". Ett sådant äkta pars avkomma var alltså känd och erkänd av alla. Det kunde inte råda något tvivel om, på vem man skulle använda beteckningen fader, moder, son, dotter, broder, syster. Men det faktiska användandet av dessa uttryck motsäger det. Irokesen kallar inte bara sin egen avkomma utan också sina bröders barn för söner och döttrar, och de kallar honom fader. Sina systrars barn däremot kallar han sina systersöner och systerdöttrar och de honom morbror. Omvänt kallar irokeskvinnan, utom sin egen avkomma, sina systrars barn för sina söner och döttrar, och dessa kallar henne moder. Sina bröders barn däremot kallar hon brorssöner och brorsdöttrar, och hon kallas deras faster. Likaså kallar bröders barn varandra för bröder och systrar, likaså systrars barn. En kvinnas barn och hennes broders barn kallar varandra däremot för kusiner. Och detta är inte bara tomma namn utan uttryck för faktiskt gällande föreställningar om nära och avlägset släktskap, likhet och olikhet ifråga om blodsbandet. Och dessa föreställningar bildar grundvalen för ett fullt utbildat släktskapssystem, som kan ge uttryck åt flera hundra olika släktskapsförbindelser för en enskild individ. Än mer. Detta system gäller inte bara helt och fullt hos alla amerikanska indianer (hittills har man inte funnit något undantag), utan det gäller också nästan oförändrat hos urinnevånarna i Indien, hos de dravidiska stammarna i Dekan och hos gaurastammarna i Hindustan. Släktskapsuttrycken hos de sydindiska tamilerna och seneka-irokeserna i staten New York överensstämmer ännu i dag för mer än tvåhundra olika släktskapsförbindelser. Och även hos dessa indiska stammar, liksom hos alla amerikanska indianer, står de ur den gällande familjeformen uppkomna släktskapsförbindelserna i motsägelse till släktskapssystemet.
Hur skall man nu förklara detta? Med hänsyn till den avgörande roll, som släktskapet spelar i samhällsordningen hos alla vilda och barbariska folk, kan man inte avfärda betydelsen av detta så vitt utbredda system med blotta fraser. Ett system, som äger allmän giltighet i Amerika, som likaledes äger bestånd i Asien hos folk av en helt annan ras, som i mer eller mindre varierande former förekommer rikligt överallt i Afrika och Australien - ett sådant system skall historiskt förklaras och inte pratas bort, såsom exempelvis MacLennan försökt. Beteckningarna fader, barn, broder, syster är inte blotta hederstitlar utan medför alldeles bestämda och mycket allvarliga ömsesidiga förpliktelser, vilka i sin helhet utgör en väsentlig del av samhällsförfattningen hos dessa folk. Och man fann förklaringen. På Sandwich-öarna (Hawaji) existerade ännu under första hälften av detta århundrade en familjeform, där det fanns just sådana fäder och mödrar, bröder och systrar, söner och döttrar, morbröder, fastrar och kusiner, som det amerikanskt-fornindiska släktskapssystemet krävde. Men egendomligt! Det släktskapssystem återigen, som gällde på Hawaji, stämde inte med den där faktiskt existerande familjeformen. Där är nämligen alla syskonbarn utan undantag bröder och systrar och gäller som gemensamma barn till inte bara sin mor och hennes systrar eller till sin far och dennes bröder utan till alla sina föräldrars syskon utan åtskillnad. Om alltså det amerikanska släktskapssystemet förutsätter en i Amerika inte längre bestående, primitivare familjeform, som vi verkligen ännu finner existera på Hawaji, så visar å andra sidan det hawajiska släktskapssystemet hän på en ännu ursprungligare familjeform, som vi visserligen inte längre kan påvisa existerar någonstans, men som måste ha existerat, eftersom det motsvarande äktenskapssystemet eljest inte kunde ha uppstått.
"Familjen", säger Morgan, "är det aktiva elementet. Den står aldrig stilla, utan rör sig framåt från en lägre till en högre form i den mån som samhället utvecklas från ett lägre till ett högre stadium. Släktskapssystemen däremot är passiva. Blott med långa mellanrum registrerar de de framsteg, som familjen under tidens lopp gjort, och undergår blott då radikala förändringar, när familjen radikalt förändrats."
"Och", tillägger Marx, "likadant förhåller det sig med politiska, juridiska, religiösa, filosofiska system över huvudtaget."
Under det att familjen lever vidare, stelnar släktskapssystemet till, och under det att detta traditionellt fortbestår, växer familjen ifrån det. Men med samma säkerhet, med vilken Cuvier av ett djurskeletts marsupialknotor, som han funnit i närheten av Paris, kunde sluta sig till att detta en gång tillhört ett pungdjur och att utdöda pungdjur en gång levat på denna plats, med samma säkerhet kan vi av ett historiskt nedärvt släktskapssystem sluta oss till att den familjeform, som motsvarar densamma men dött ut, existerat.
De just nämnda släktskapssystemen och familjeformerna skiljer sig från de nu rådande genom att varje barn har flera fäder och mödrar. I det amerikanska släktskapssystemet, till vilket den hawajiska familjen svarar, kan broder och syster inte vara far och mor till samma barn. Det hawajiska släktskapssystemet däremot förutsätter en familj, där detta tvärtom var regel. Vi komma här till en rad familjeformer, vilka direkt motsäger den som man hittills vanligen ansett som den enda gällande. Den traditionella föreställningen känner blott par-äktenskapet, vid sidan därav den äktenskapsform där en man har flera hustrur, möjligen också det där en kvinna har flera män, och förtiger därvid, såsom den moraliserande kälkborgaren ägnar och anstår, att praxisen stillatigande men ogenerat sätter sig över dessa skrankor som det officiella samhället rest. Studiet av urhistorien visar oss däremot tillstånd, där männen lever i flerhustru-äktenskap och deras kvinnor samtidigt i flermans-äktenskap, och där de gemensamma barnen därför också gäller som gemensamma för dem alla, tillstånd som själva återigen undergår en hel rad förändringar, tills de slutligen upplöses i par-äktenskap. Dessa förändringar är av det slaget, att den krets, som det gemensamma äktenskapets band omfattar, och som ursprungligen hade mycket stor omfattning, mer och mer krymper ihop, tills den slutligen endast lämnar kvar par-äktenskapet, det i dag rådande.
I det Morgan på detta sätt baklänges konstruerar familjens historia, kommer han i överensstämmelse med flertalet av sina kolleger fram till ett urtillstånd, där det rådde oinskränkt könsumgänge inom stammen, så att varje kvinna lika mycket tillhörde varje man och varje man lika mycket varje kvinna. Om ett sådant urtillstånd har det talats redan sedan förra århundradet, men blott i allmänna vändningar. Först Bachofen - och det är en av hans stora förtjänster - tog saken på allvar och sökte spåra detta tillstånd i de historiska och religiösa traditionerna. Vi vet idag, att de spår han fann ingalunda leder tillbaka till ett samhällsstadium av oreglerat könsumgänge utan till en långt senare form: gruppäktenskapet. Därest detta primitiva samhällsstadium verkligen existerat, tillhör det en epok, som ligger så långt tillbaka i tiden, att vi svårligen kan vänta att i social fossil, hos efterblivna vildar finna direkta bevis för att det en gång existerat. Bachofens förtjänst består just i att ha ställt denna fråga i förgrunden för undersökningen.[2*]
Det har på senare tid kommit på modet att förneka detta det mänskliga könslivets begynnelsestadium. Man vill bespara mänskligheten denna "skam". Och därtill åberopar man sig - utom på bristen av varje direkt bevis - särskilt på den övriga djurvärldens exempel. Från denna har Letourneau (Evolution du mariage et de la famille, 1888) sammanställt talrika fakta, enligt vilka också här en alltigenom oreglerad könsförbindelse tillhör ett lägre stadium. Av alla dessa fakta kan jag emellertid blott dra den slutsatsen, att de absolut ingenting bevisar ifråga om människan och hennes levnadsförhållanden under urtiden. Ryggradsdjurens parning för längre tidsperioder låter sig tillfredsställande förklaras ur fysiologiska orsaker, exempelvis hos fåglarna ur honans behov av hjälp under ruvningstiden. De hos fåglarna förekommande exemplen på trogen monogami bevisar ingenting för människornas vidkommande, då dessa ju inte härstammar från fåglarna. Och om sträng monogami skulle vara all dygds krona, så tillkommer palmen binnikemasken, som har ett fullständigt kvinnligt och manligt könsorgan i var och en av sina 50-200 proglottider eller kroppsleder, och som tillbringar hela sin livstid med att i var och en av dessa leder para sig med sig själv. Om vi emellertid inskränker oss till däggdjuren, så finner vi där alla former av sexualliv, oreglerat umgänge, former liknande gruppäktenskapet, flerhustru-äktenskapet, par-äktenskapet; endast flermans-äktenskapet saknas, det kunde endast människor åstadkomma. Till och med våra närmaste släktingar, aporna, visar oss alla möjliga former ifråga om hanarnas och honornas gruppering. Och om vi drar ännu snävare gränser och endast håller oss till de fyra människoliknande aporna, så vet Letourneau endast att berätta, att de än är monogama, än polygama, under det att Saussure hos Giraud-Teulon påstår att de är monogama. Inte heller de nyare påståendena om monogami hos de människoliknande aporna, som Westermarck bringat (The History of Human Marriage, London 1891), är på långt när några bevis. Kort sagt: uppgifterna är av den art, att den ärliga Letourneau medger:
"För övrigt existerar det hos däggdjuren alls inget strängt förhållande mellan graden av den intellektuella utvecklingen och formen för sexualförbindelsen."
Och Espinas (Des Societčs animales, 1877) säger rakt på sak:
"Horden är den högsta sociala grupp, som vi kan iakttaga hos djuren. Den är, tycks det, sammansatt av familjer, men redan från början står familjen och horden i motsättning, de utvecklas i omvänt förhållande."
Som redan det ovan angivna visar, vet vi så gott som ingenting bestämt om de människoliknande apornas familje- och övriga samlivsgrupper; uppgifterna går stick i stäv mot varandra. Det är inte heller att undra på. Hur motsägelsefulla, i hur stort behov av kritisk prövning och sållning är inte redan de uppgifter vi äger om vilda människostammar. Men apsamhällen är långt svårare att iakttaga än människosamhällen. Tills vidare måste vi alltså avstå från att dra någon som helst slutsats ur sådana absolut otillförlitliga uppgifter.
Däremot erbjuder oss Espinas anförda sats en bättre hållpunkt. Hord och familj är hos de högre djuren inga ömsesidiga kompletteringar utan motsatser. Espinas skildrar mycket vackert, hur hanarnas svartsjuka under brunsttiden luckrar upp eller för en tid löser upp varje samhällshord.
"Där familjen håller strängt ihop, bildas hordar endast i sällsynta undantagsfall. Där fritt könsumgänge eller polygami råder uppstår däremot horden nästan av sig själv ... För att en hord skall kunna uppstå, måste familjebanden upplösas och individen åter bli fri. Därför finner vi hos fåglarna så sällan organiserade horder ... Hos däggdjuren däremot finner vi i någon mån organiserade samhällen, just emedan individen här inte uppgår i familjen ... Gemensamhetskänslan hos horden kan alltså, då den uppkommer, inte ha någon värre fiende än gemensamhetskänslan hos familjen. Låt oss alltså inte tveka att säga ut det: om en högre samhällsform än familjen har utvecklats, så kan det blott ha skett därigenom, att den i sig upptog familjer, som undergått en grundlig förändring. Något som inte utesluter, att dessa familjer just därigenom senare fann möjlighet att nykonstituera sig under oändligt mycket gynnsammare omständigheter." (Espinas, l. c., citerad hos Giraud-Teulon, Origines du mariage et de la famille, 1884, s. 518-520.)
Här visar det sig, att djursamhällena visserligen har ett visst värde, då det gäller att dra en slutsats bakåt i tiden för de mänskliga samhällena - men endast i negativt avseende. Det högre ryggradsdjuret känner, så vitt vi vet, endast två familjeformer: där hanen har flera honor eller där en hane och en hona lever tillsammans. I båda fallen är endast en vuxen hane, endast en make tillåten. Hanens svartsjuka, som samtidigt sammanhåller och avgränsar familjen, bringar djurfamiljen i motsättning till horden. Horden, den högre samlivsformen, blir än omöjliggjord, än lösligare i sin sammansättning eller under brunsttiden helt upplöst, i bästa fall hämmad i sin vidare utveckling av hanarnas svartsjuka. Detta allena är bevis nog för att djurfamilj och mänskligt ursamhälle är oförenliga ting, att urmänniskorna, som höll på att arbeta sig upp från djurets nivå, antingen inte alls kände till någon familj, eller på sin höjd kände till en, som inte förekommer hos djuren. Ett så vapenlöst djur som det som höll på att bli människa kunde väl i ringa antal klara sig också i isoleringen, vars högsta samlivsform var två exemplars parning, en form som Westermarck med ledning av uppgifter från jägare tillskriver gorillan och schimpansen. Men för att utvecklingen från djurets nivå skulle kunna försiggå, för att detta det största framsteg, som naturen kan uppvisa, skulle kunna äga rum, tillkommer ytterligare ett element: att den enskildes bristande försvarsförmåga måste ersättas med hordens förenade styrka och samverkan. Ur förhållanden som de, i vilka de människoliknande aporna i dag lever, skulle övergången till människans nivå vara fullständigt oförklarlig. Dessa apor gör snarare intryck av urspårade sidolinjer, som går mot ett gradvist utdöende och i varje fall befinner sig i nedgång. Allt detta är tillräckligt för att avvisa metoden att med ledning av deras familjeformer göra parallellslut för urmänniskan. Att de vuxna hanarna tolererade varandra, att svartsjuka saknades var emellertid den första betingelsen för att sådana större och varaktiga grupper skulle kunna bildas, i vars mitt djurets förvandling till människa kunde äga rum. Och vad finner vi faktiskt vara den äldsta, ursprungligaste familjeform, som vi med säkerhet kan påvisa i historien och ännu i dag här och där kan studera? Gruppäktenskapet, den form, i vilken hela grupper av män och hela grupper av kvinnor ömsesidigt äger varandra och vilket endast lämnar föga rum för svartsjuka. Och vidare finner vi på ett senare utvecklingsstadium flermans-äktenskapets undantagsform, som på allvar slår alla svartsjukekänslor i ansiktet och därför är djuren obekant. Men då de former av gruppäktenskap som vi känner åtföljes av så egendomligt invecklade betingelser, att de nödvändigt visar tillbaka på tidigare, enklare former av sexuellt umgänge och därmed i sista hand på en period av oreglerat könsumgänge, som svarar till övergången från djurets till människans nivå, så leder oss hänvisningen till djuräktenskapen tillbaka till precis samma punkt, från vilken den en gång för alla skulle föra oss bort.
Vad betyder då detta: oreglerat könsumgänge? Att de förbudsskrankor, som nu gäller eller som gällde under en tidigare period, inte haft giltighet. Svartsjukans skranka har vi redan sett falla. Om något står fast så är det detta, att svartsjukan är en känsla, som utvecklats relativt sent. Detsamma gäller föreställningen om blodsskammen. Inte endast så att broder och syster från början var man och hustru, utan också könsumgänget mellan föräldrar och barn är ännu i dag tillåtet hos många folk. Bancroft (the Native Races of the Pacific Coast of North America, 1875, vol. I) intygar att detta är fallet med kaviaterna vid Behringssund, med kadiakerna i Alaska och tinnehs i brittiska Nordamerikas inre. Letourneau sammanställer uppgifter om samma fakta beträffande chippewayindianerna, cucus i Chile, karaiberna, karens i Bortre Indien. För att inte tala om de gamla grekernas och romarnas berättelser om parter, perser, skyter, hunner o.s.v. Innan blodsskammen uppfanns (och den är en uppfinning, och till och med en synnerligen värdefull sådan) kunde inte könsumgänget mellan föräldrar och barn vara mera avskräckande än mellan andra personer av olika generationer, och sådant förekommer ju i dag till och med i de mest kälkborgerliga länder utan att väcka så stor förfäran. Till och med gamla "jungfrur" på över sextio gifter sig emellanåt - om de är tillräckligt rika - med unga män på ungefär trettio. Om vi emellertid från de ursprungligaste familjeformer vi känner till tar bort de därmed förknippade föreställningarna om blodsskam - föreställningar som fullständigt skiljer sig från våra och ofta direkt motsäger dem - så kommer vi fram till en form av könsumgänge, som endast kan betecknas som oreglerat. Oreglerat så till vida som de inskränkningar, som sedvänjan senare dragit, ännu inte existerade. Men därav följer ingalunda med nödvändighet för den allmänna praxisen ett brokigt virrvarr av förbindelser. Två individers parning på en viss tid är ingalunda utesluten, liksom denna form till och med i gruppäktenskapet utgör flertalet av fallen. Och när Westermarck, den som senast förnekat ett sådant urtillstånd, betecknar varje tillstånd som äktenskap, där båda könen förblir parade ända tills avkomman fötts, så måste man säga, att detta slags äktenskap mycket väl kunde förekomma under tillståndet av oreglerad könsförbindelse utan att strida mot dess oreglerade karaktär, d.v.s. mot frånvaron av de skrankor för könsförbindelsen som sedvänjan reser. Westermarck utgår helt visst från den åsikten, att "den oreglerade karaktären innebär att de individuella böjelserna" undertryckes så att "prostitutionen är dess sannaste form". Mig förefaller det snarare, att det blir omöjligt att förstå urtillstånden, så länge man betraktar dem genom bordellbrillorna. Vi återkommer till denna punkt vid behandlingen av gruppäktenskapet.
Enligt Morgan utvecklades ur detta urtillstånd med oreglerad könsförbindelse - synbarligen mycket tidigt -:
1. Blodsförvantskapsfamiljen, familjens första stadium. Här är äktenskapsgrupperna uppdelade enligt generationer: alla far- och morfäder och far- och mormödrar inom familjens gränser är samtliga sinsemellan man och hustru, likaså deras barn, alltså fäderna och mödrarna, liksom deras barn återigen kommer att bilda en tredje krets av gemensamma makar och deras barn, de förstas barnbarnsbarn, en fjärde. I denna familjeform är alltså blott förfäder och efterkommande, föräldrar och barn uteslutna från de rättigheter och plikter, (som vi skulle säga) som äktenskapet dem emellan skulle innebära. Bröder och systrar, kusiner i första, andra och avlägsnare led är alla bröder och systrar sinsemellan och just därför alla inbördes man och hustru. Förhållandet broder-syster innebär på detta stadium utövandet av det ömsesidiga könsumgänget[3*] som någonting självklart. Den typiska gestaltningen av en sådan familj skulle bestå av avkomman till ett enda par, av vilken återigen varje enskild generations avkomma sinsemellan är bröder och systrar och just därför sinsemellan män och hustrur.
Blodsförvantskapsfamiljen har dött ut. Inte ens de mest primitiva folk, om vilka historien vet att berätta, lämnar något bevisbart exempel på densamma. Att den emellertid måste ha existerat, till den övertygelsen tvingas vi av det hawajiska släktskapssystemet, som ännu är fullt gällande i hela Polynesien och vilket uttrycker blodsförvantskapsgrader, sådana de blott kan uppstå under denna familjeform. Till den övertygelsen tvingas vi av familjens hela fortsatta utveckling, som förutsätter denna form som nödvändigt förstadium.
2. Punaluafamiljen. Om familjens första organisationsframsteg bestod däri, att det uteslöt föräldrar och barn från könsumgänge med varandra, så var det andra det som uteslöt syster och broder. Detta framsteg var, på grund av den större jämnårigheten mellan parterna, oändligt mycket viktigare men också svårare än det första. Det försiggick undan för undan, började förmodligen med att köttsliga syskon (d.v.s. på moderns sida) uteslöts från könsförbindelse, först i enstaka fall som undan för undan blev till regel (på Hawaji förekom undantag ännu under detta århundrade) och slutade med förbud för äktenskap till och med mellan kollateralsyskon, d.v.s. enligt vår beteckning syskonbarn, syskonbarnbarn och syskonbarnbarnsbarn. Det utgör, enligt Morgan, "en förträfflig illustration till hur det naturliga urvalets princip verkar". Det är inget tvivel om att stammar, hos vilka inaveln beskars genom detta framsteg, måste utvecklas snabbare och fullständigare än de hos vilka syskonäktenskapet förblev regel och lag. Och i hur stark grad man kände verkan av detta framsteg, bevisar den institution, som uppkom omedelbart ur densamma och sköt långt över målet: gensen, som bildar grundvalen för den samhälleliga ordningen hos de flesta om inte alla barbarfolk på jorden och ur vilken vi i Grekland och Rom tar steget omedelbart över till civilisationen.
Varje urfamilj måste dela upp sig senast efter ett par generationer. Den ursprungliga kommunistiska kollektivhushållningen, som undantagslöst härskar ända långt in i barbariets medeltid, förutsatte en maximistorlek för familjesamfundet, som växlade alltefter förhållandena men som på varje plats var tämligen fast. Så snart föreställningen om det otillbörliga i könsförhållandet mellan barn till en och samma moder uppkom, måste den resultera i sådana delningar av gamla huskollektiv och grundande av nya (vilka sistnämnda emellertid inte nödvändigt överensstämde med familjegruppen). Ett eller flera led systrar blev kärnan i det ena, deras köttsliga bröder kärnan i det andra. Så eller på liknande sätt framgick ur blodsförvantskapsfamiljen den form som Morgan kallar Punaluafamiljen. Enligt den hawajiska sedvänjan var ett antal systrar, köttsliga eller avlägsnare (d.v.s. kusiner av första, andra eller avlägsnare grad) gemensamt hustrur till sina gemensamma män, från vilka deras bröder emellertid var uteslutna. Dessa män kallade sig nu sinsemellan inte längre bröder, vilket de inte heller längre behövde vara, utan punalua, d.v.s. intim kamrat, så att säga associé. Likaså hade en rad köttsliga eller avlägsnare bröder ett antal hustrur, icke sina systrar, i gemensamt äktenskap och dessa kvinnor kallade sig sinsemellan punalua. Detta är den klassiska gestaltningen av en familjeformation, som senare tillät en rad variationer och vars väsentliga karaktärsdrag var: ömsesidigt gemensamt ägande av männen och kvinnorna inom en bestämd familjekrets, från vilken emellertid kvinnornas bröder, först de köttsliga, senare också de mera avlägsna, och omvänt alltså också männens systrar var uteslutna. Denna familjeform ger oss nu med den mest fullständiga noggrannhet släktskapsgraderna, sådana det amerikanska systemet uttrycker dem. Min moders systerbarn är fortfarande hennes barn, likaså är min faders brorsbarn hans barn, och alla är de mina syskon. Men barnen till min moders bröder är nu hennes brorssöner och brorsdöttrar, barnen till min faders systrar är hans systersöner och systerdöttrar, och de är alla mina kusiner. Ty under det att männen till min moders systrar fortfarande är hennes män, och likaså hustrurna till min faders bröder också är hans hustrur - lagligen om också inte alltid faktiskt - så har samhällets bannlysande av könsumgänget mellan syskon delat syskonbarnen, som hittills utan åtskillnad behandlats som syskon, i två klasser. De ena förblir nu liksom förut (avlägsnare) bröder och systrar sinsemellan, de andra - å ena sidan broderns barn, å den andra systerns - kan inte längre vara syskon, de kan inte längre ha några gemensamma föräldrar, varken fader eller moder eller bådadera. Och därför blir det här för första gången nödvändigt med en klass av syskonbarn och kusiner, vilken skulle varit absurd under den tidigare familjeordningen. Det amerikanska släktskapssystemet - vilket under varje familjeform, som vilar på något slag av paräktenskap, förefaller som rena galenskapen - blir ända in i minsta detalj rationellt förklarat och naturligt motiverat genom punaluafamiljen. I den grad som detta släktskapssystem varit utbrett, precis i samma utsträckning, allra minst, måste också punaluafamiljen eller en form liknande denna ha existerat.
Denna familjeform, som verkligen påvisats existera på Hawaji, skulle vi sannolikt ha kunnat finna i hela Polynesien, om de fromma missionärerna, liksom tidigare de spanska munkarna i Amerika, i dessa allt annat än kristliga förhållanden förmått se något mer än rena "styggelsen".[4*] När Caesar förtäljer oss om britterna, som vid den tiden befann sig på barbariets mellersta stadium: "i grupper om tio eller tolv har de sina hustrur gemensamt, och därtill mestadels bröder med bröder och föräldrar med barn" - så låter sig detta bäst förklaras som gruppäktenskap. Barbariets mödrar har inte tio till tolv söner, som är gamla nog att kunna hålla sig med gemensamma hustrur, men det amerikanska släktskapssystemet, som motsvarar punaluafamiljen, ger många bröder, emedan alla en mans nära eller avlägsna kusiner är hans bröder. "Föräldrar med barn" torde vara missuppfattning av Caesar; att far och son eller mor och dotter skulle befinna sig i samma äktenskapsgrupp är emellertid inte absolut uteslutet, då det gäller detta system, men däremot far och dotter, moder och son. Likaså ger denna eller en liknande form av gruppäktenskap den lättaste förklaringen till Herodotos' och andra gamla författares uppgifter om kvinnogemenskap hos vilda och barbariska folk. Detta gäller också om vad Watson och Kaye (The People of India) berättar om tikurs i Audh (norr om Ganges):
"De lever tillsammans (d.v.s. sexuellt) nästan utan åtskillnad i stora gemensamhetsfamiljer, och om två människor gäller som gifta med varandra, så är bandet dock endast nominellt."
Gensens institution tycks i det övervägande flertalet fall ha framgått direkt ur punaluafamiljen. Visserligen lämnar också det australiska klassystemet en utgångspunkt för detta. Australierna har genser men ännu ingen punaluafamilj utan en primitivare form av gruppäktenskap.
Hos alla gruppfamiljens former är det ovisst vem som är ett barns fader, men vem dess moder är är säkert. Även om hon kallar alla barn i kollektivfamiljen för sina barn och har modersplikter mot dem, så känner hon dock igen sina egna köttsliga barn bland de andra. Det är alltså klart, att i den mån gruppäktenskap består, härstamningen är påvisbar endast på moderns sida, att alltså endast kvinnolinjen erkännes. Detta är faktiskt fallet hos alla vilda folk och folk på barbariets lägre stadium. Och att Bachofen först upptäckt detta är hans andra stora förtjänst. Han betecknar detta uteslutande erkännande av härstamningen från modern och de arvsförbindelser, som med tiden följde därav, med namnet modersrätt. Jag bibehåller detta namn för korthetens skull. Det är emellertid missvisande, ty på detta samhällsstadium kan man ännu inte tala om någon rätt i juridisk mening.
Om vi nu ur punaluafamiljen tar ut den ena av de båda mönstergrupperna, nämligen den ena raden av köttsliga och avlägsnare (d.v.s. härstammande från köttsliga systrar i första, andra eller avlägsnare led) systrar tillika med deras barn och deras köttsliga eller avlägsnare bröder på moderns sida (vilka enligt vår förutsättning inte är deras män), så har vi precis den krets av personer, som senare uppträder som medlemmar av en gens, i denna institutions urform. De har alla en gemensam stammoder, och tack vare att den härstammar från henne är den kvinnliga avkomman generationsvis systrar. Dessa systrars män kan emellertid inte längre vara deras bröder, alltså inte härstamma från denna stammoder, hör alltså inte till blodsförvantskapsgruppen, den senare gensen. Deras barn däremot hör till denna grupp, då härstamning från moderns sida är det ensamt avgörande, emedan den ensam är säker. Så snart en gång könsumgänget mellan alla syskon, också de mest avlägsna kollateralförvanterna på moderns sida, bestämt bannlysts, har också den ovan beskrivna gruppen förvandlats till en gens, d.v.s. konstituerat sig som en bestämd krets av blodsförvanter på kvinnosidan, som inte får ingå äktenskap med varandra och som från denna stund mer och mer stärkes och skiljer sig från de andra genserna inom samma stam genom andra gemensamma institutioner av samhällelig och religiös art. Därom utförligt senare. Då vi emellertid ser hur inte blott nödvändigt utan rent av självklart gensen utvecklas ur punaluafamiljen, så ligger det nära till hands att antaga att denna familjeform tidigare nästan säkert funnits hos alla folk, hos vilka gensinstitutioner kan påvisas, d.v.s. så gott som hos alla barbarer och kulturfolk.
När Morgan skrev sin bok, var vår kännedom om gruppäktenskapet ännu mycket begränsad. Man visste något litet om gruppäktenskapen hos de i klasser organiserade australierna, och därjämte hade Morgan redan 1871 offentliggjort de uppgifter om den hawajiska punaluafamiljen som kommit honom tillhanda. Punaluafamiljen lämnade å ena sidan den fullständiga förklaringen till det bland de amerikanska indianerna rådande släktskapssystemet, som för Morgan varit utgångspunkten för alla hans undersökningar. Den utgjorde å andra sidan den färdiga utgångspunkt, från vilken man kunde härleda modersrättsgensen. Den utgjorde slutligen ett långt högre utvecklingsstadium än de australiska klasserna. Det var alltså begripligt, att Morgan uppfattade den som det utvecklingsstadium, som måste ha föregått parningsäktenskapet, och tillskrev den allmän utbredning under en tidigare period. Vi har sedan dess lärt känna en rad andra former av gruppäktenskap och vet nu, att Morgan här gick för långt. Men han hade i alla fall lyckan att i sin punaluafamilj stöta på den högsta, den klassiska formen för gruppäktenskapet, den form ur vilken övergången till en högre form enklast låter sig förklaras.
Den som väsentligast berikat vårt vetande om gruppäktenskapet är den engelska missionären Lorimer Fison, som i åratal studerade denna familjeform på dess klassiska mark, Australien. Det lägsta utvecklingsstadiet fann han hos australnegrerna vid Mount Gambier i Sydaustralien. Här är hela stammen delad i två stora klasser: kroki och kumite. Könsumgänge inom var och en av dessa klasser är strängt förbjudet. Däremot är varje man inom den ena klassen ända från början make till varje kvinna i den andra klassen och hon är ända från början hans maka. Inte individerna utan hela grupperna är gifta med varandra, klass med klass. Och väl att märka, här göres ingenstädes något förbehåll på grund av åldersskillnad eller speciellt blodsförvantskap, utom i den grad detta betingas genom uppdelningen i två exogama klasser. En kroki har varje kumitekvinna som sin rättmätiga hustru, men då hans egen dotter såsom dotter till en kumitekvinna enligt modersrätten likaså är kumite, så är hon därmed från början hustru till varje kroki, alltså också till sin fader. Åtminstone lägger klassorganisationen, sådan den ter sig för oss, inga hinder i vägen för något sådant. Alltså har denna organisation antingen uppstått vid en tidpunkt, då man - trots allt oklart behov att begränsa inaveln - ännu inte fann könsumgänge mellan föräldrar och barn så särskilt avskyvärt - och då skulle klassystemet ha uppstått direkt ur ett tillstånd av oreglerat könsumgänge. Eller också var könsumgänge mellan föräldrar och barn redan då klasserna uppstod förbjudet genom sedvänjan, och då visar det nuvarande tillståndet tillbaks på blodsförvantskapsfamiljen och är det första steget ut ur denna. Det senare är det troligare. Exempel på äktenskapligt umgänge mellan föräldrar och barn omnämnes, så vitt jag vet, inte från Australien, och även den senare formen av exogami, modersrättsgensen, förutsätter i regel stillatigande förbudet för detta umgänge som redan förefintligt, då gensen uppkom.
Systemet med två klasser återfinnes utom vid Mount Cambier i Sydaustralien likaledes vid Darlingfloden längre österut och i Queensland i nordost och har alltså vidsträckt spridning. Det motsätter sig blott äktenskap mellan syskon, mellan brorsbarn och mellan systerbarn på moderssidan, emedan dessa tillhör samma klass. Systers och broders barn kan däremot gifta sig. Ett vidare steg för att förhindra inaveln finner vi hos kamilaroi vid Darlingfloden i Nya Sydwales, där de båda ursprungliga klasserna är delade i fyra och var och en av dessa fyra klasser i stort likaså är gift med en viss bestämd av de andra. De två första klasserna är ända från början makar till varandra. Allteftersom modern tillhör den första eller andra kommer hennes barn att tillhöra den tredje eller fjärde. Barnen till dessa båda, likaledes med varandra gifta klasser hör återigen till den första och andra. Så att ständigt en generation tillhör den första och andra klassen, den följande tillhör den tredje och fjärde, den därpå följande återigen den första och andra klassen. Enligt detta kan syskonbarn (på moderssidan) inte vara man och hustru, men däremot syskonbarnbarn. Denna egendomligt komplicerade ordning göres ännu mer invecklad genom att man - i varje fall senare - ytterligare lägger till modersrättsgenser. Vi kan emellertid inte ingå på detta. Man ser dock att behovet att förhindra inaveln gång på gång gör sig gällande men helt primitivt och trevande utan att man är klart medveten om syftet.
Gruppäktenskapet, som här i Australien ännu är klassäktenskap, massäktenskap mellan en klass av män, ofta spridda över kontinenten i hela dess vidd, med en likaledes spridd klass av kvinnor - detta gruppäktenskap ser på nära håll inte fullt så rysansvärt ut, som kälkborgaren, van vid bordellsystemet, i sin fantasi föreställer sig det. Tvärtom, det har dröjt många år, innan man ens anat dess existens, och helt nyligen bestred man det rentav på nytt. För den ytliga betraktaren förefaller det som lösligt par-äktenskap och här och där flerhustru-äktenskap vid sidan av tillfällig otrohet. Man måste offra år, såsom Fison och Howitt, för att upptäcka den reglerande lagen i dessa äktenskapsförhållanden - som i sin praxis snarare är gamla och välkända för den vanliga europén - den lag, enligt vilken den främmande australnegern, tusentals kilometer från sin hembygd, bland människor vars språk han inte förstår, det oaktat inte sällan från läger till läger, från stam tillstam finner kvinnor, som utan att spjärna emot och utan att väcka förargelse gör honom till viljes, och enligt vilken lag den, som har flera kvinnor, för natten avstår en av dem åt gästen. Där europeen ser sedeslöshet och laglöshet, råder i verkligheten sträng lag. Kvinnorna tillhör främlingens äktenskapsklass och är därför från början hans hustru. Samma sedelag, som hänvisar båda till varandra, förbjuder vid strängt straff varje könsumgänge utanför de äktenskapsklasser som hör ihop. Till och med där kvinnorna rövas, vilket ofta och i många trakter är regel, iakttages omsorgsfullt lagen om klasserna.
Vid kvinnorovet visar sig för övrigt här redan spår av övergången till par-äktenskapet, åtminstone i formen av parningsäktenskap: när den unga mannen med sina vänners hjälp rövat eller bortfört flickan, så idkar de alla i tur och ordning umgänge med henne, men hon gäller därefter som hustru till den unga man, som anstiftat rovet. Och omvänt, flyr den rövade kvinnan från mannen och fasttages av någon annan, så blir hon hans hustru, och den första har förlorat sin företrädesrätt. Vid sidan av och inom det i allmänhet fortbestående gruppäktenskapet bildas alltså förhållanden, som utesluter andra parter, parningar på längre eller kortare tid, vid sidan därav flerhustruäktenskap, så att gruppäktenskapet också här håller på att dö bort och endast den frågan kvarstår, vad som under inflytandet från Europa först kommer att försvinna från skådeplatsen: gruppäktenskapet eller australnegrerna som lever i detsamma.
Äktenskapet i hela klasser, sådant det råder i Australien, är i varje fall en mycket låg och primitiv form av gruppäktenskap, under det att punaluafamiljen, så vitt vi vet, är dess högsta utvecklingsstadium. Den första formen tycks motsvara kringströvande vildars samhällsnivå, den andra förutsätter redan relativt fasta boplatser för kommunistiska kollektiv och leder omedelbart över till närmast högre utvecklingsstadium. Mellan dem båda kommer vi säkert att finna ännu flera mellanstadier. Här utbreder sig ett hittills blott upptäckt men knappast ännu trampat undersökningsfält.
3. Parningsfamiljen. En viss parning, för kortare eller längre tid, ägde rum redan under gruppäktenskapet eller ännu tidigare. Mannen hade framför allt en hustru (man kan ännu knappast tala om älsklingshustru) bland de många kvinnorna, och han var för henne den huvudsakligaste äkta mannen bland de andra. Denna omständighet har i inte ringa grad bidragit till att blanda ihop begreppen för missionärerna, som i gruppäktenskapet än ser oreglerad kvinnogemenskap, än godtyckligt äktenskapsbrott. En sådan vanemässig parning måste emellertid växa sig allt starkare, ju mer gensen utbildades och ju talrikare klasserna av "bröder" och "systrar" blev, mellan vilka giftermål nu var omöjligt. Den impuls till att förhindra giftermål mellan blodsförvanter, som givits genom gensen, förde ännu längre. Så finner vi hos irokeserna och de flesta andra indianer på barbariets lägre stadium, att äktenskap är förbjudet mellan alla släktingar, som deras system räknar upp, och det är flera hundra slag. Då förbuden mot äktenskap blir alltmer invecklade, blir gruppäktenskap mer och mer omöjliga, de tränges undan av parningsfamiljen. På detta stadium lever en man tillsammans med en kvinna, dock så att flerhustru-äktenskap och tillfällig otro blir männens rättighet, om också det förstnämnda av ekonomiska grunder sällan förekommer. Däremot kräves av kvinnorna så länge samlivet varar den strängaste trohet, och äktenskapsbrott från hennes sida bestraffas grymt. Äktenskapsbandet är emellertid lätt att upplösa för vardera parten, och barnen tillhör nu liksom tidigare uteslutande modern.
Också vid denna allt längre drivna uteslutning av blodsförvanter från möjligheten att ingå äktenskap fortsätter det naturliga urvalet att verka. Med Morgans ord:
"Äktenskapen mellan icke-blodsförvantsgenser frambragte en kraftigare ras, fysiskt såväl som intellektuellt. Två i utveckling stadda stammar beblandade sig och de nya generationernas skallar och hjärnor utvidgade sig naturenligt, ända tills de omfattade bådas färdigheter."
Stammar med gensförfattning måste så få överhand över de efterblivna eller genom sitt exempel dra dem med sig.
Familjens utveckling under urhistorien består sålunda i att den krets, inom vilken äktenskapsgemenskap mellan de båda könen råder och vilken ursprungligen omfattade hela stammen, oupphörligt krymper ihop. Genom att man fortsätter att utesluta först närmare, sedan alltmera avlägsna anförvanter, slutligen till och med blott ingifta, blir till slut varje slag av gruppäktenskap praktiskt omöjligt, och till sist återstår bara det ännu tills vidare löst förenade paret, molekylen, med vars upplösande äktenskapet överhuvudtaget upphör. Redan härav framgår hur föga den individuella könskärleken i ordets nuvarande mening har med paräktenskapets uppkomst att göra. Än mer bevisas detta av praxisen hos alla de folk, som befinner sig på detta stadium. Medan männen under de tidigare familjeformerna aldrig brukade råka i förlägenhet ifråga om kvinnor, snarare tvärtom hade mer än nog, blev kvinnorna nu sällsynta och eftersökta. Därför börjar man i och med parningsäktenskapet att röva och köpa kvinnor - vitt spridda symptom, men heller ingenting mer, till en inträdd, långt djupare liggande förändring, vilka symptom - blott metoder att skaffa sig kvinnor - den pedantiska skotten MacLennan emellertid diktat om i särskilda familjeklasser som "roväktenskap" och "köpäktenskap". Också i övrigt, bland de amerikanska indianerna och på andra håll (på samma stadium), är äktenskapets ingående en sak, som inte angår de båda parterna, vilka ofta inte ens tillfrågas, utan som är deras mödrars angelägenhet. Ofta blir sålunda två individer, som inte alls känner varandra, förlovade och får först veta om den avslutade handeln, när tiden för giftermålet närmar sig. Före bröllopet ger brudgummen brudens gentilförvanter (alltså de på moderssidan, inte fadern och hans släktingar) gåvor, som gäller som köpegåvor för den flicka som överlåtes. Äktenskapet kan upplösas efter var och en av de båda makarnas gottfinnande. Hos många stammar, t.ex. hos irokeserna har det emellertid undan för undan utbildats en allmän opinion som ställer sig avvisande till sådana skilsmässor. Vid tvistigheter inträder de båda parternas gentilförvanter som medlare, och först om medlingen blir utan resultat, äger skilsmässan rum, varvid barnen stannar hos kvinnan, och efter vilken det står vardera parten fritt att på nytt gifta sig.
Parningsfamiljen - själv för svag och av för ostadig karaktär för att göra ett eget hushåll behövligt eller ens önskvärt - upplöser ingalunda den kommunistiska hushållning, som sedan gammalt varit tradition. Men kommunistisk hushållning betyder, att kvinnorna har makten i huset, liksom det faktum, att man uteslutande erkänner en köttslig moder, eftersom det är omöjligt att med säkerhet känna till någon köttslig fader, betyder en hög grad av aktning för kvinnorna, d.v.s. mödrarna. Det är en av de absurdaste av de föreställningar, vi fått av 1700-talets upplysning, att kvinnan i början av samhällets utveckling varit mannens slavinna. Hos alla vildar och hos alla barbarer på det lägre och mellanstadiet, delvis ännu på det högre stadiet, har kvinnan inte blott en fri utan en högt aktad ställning. Att så är fallet ännu under parningsäktenskapet må Arthur Wright, som i många år varit missionär bland seneka-irokeserna, intyga:
"Vad deras familjer beträffar under den tid, då de ännu levde i de gamla långa husen (flera familjers kommunistiska hushåll) ... så var det förhärskande där ständigt en klan (en gens), så att kvinnorna tog sina män ur de andra klanerna (genserna) ... Vanligen behärskade den kvinnliga delen huset, förråden var gemensamma, men ve den olyckliga äkta man eller älskare, som var för trög eller oskicklig, då det gällde att bidraga med sin del till det gemensamma förrådet. Det gjorde detsamma hur många barn eller hur mycket privategendom han hade i huset, varje ögonblick kunde han vänta uppmaningen att packa ihop och ge sig iväg. Och han kunde bara försöka att protestera, han fick det så hett om öronen att det bara återstod honom att återvända till sin egen klan (gens) eller också, vilket var det vanliga, att söka ett nytt äktenskap i en annan klan. Kvinnorna var de som hade makten i klanerna (genserna) och även i övrigt överallt. Vid vissa tillfällen generade de sig inte för att avsätta en hövding och degradera honom till enkel krigare."
Den kommunistiska hushållningen, där kvinnorna till största delen eller alla tillhör en och samma gens men männen fördelar sig på skilda genser, är den sakliga grundvalen för kvinnornas dominerande ställning, som under urtiden var allmänt utbredd, och som det är Bachofens tredje förtjänst att likaledes ha upptäckt. - Till detta vill jag bara ytterligare göra den anmärkningen, att forskningsresandes och missionärers uppgifter om kvinnornas belastning med ett övermått av arbete hos vildar och barbarer, ingalunda motsäger det sagda. Fördelningen av arbetet mellan de båda könen betingas av helt andra orsaker än kvinnans ställning i samhället. Folk, hos vilka kvinnorna måste arbeta långt mer än vad som enligt vår föreställning är tillbörligt, har ofta mera verklig aktning för kvinnorna än våra européer. Civilisationens dam, som är omgiven av hycklad hyllning och står fjärran från allt verkligt arbete, har en oerhört mycket lägre ställning i samhället än barbariets hårt arbetande kvinna, som hos sitt folk gällde för en verklig dam (lady, frowa, fru = härskarinna) och till sin karaktär också var det.
Huruvida parningsäktenskapet i Amerika i dag fullständigt trängt undan gruppäktenskapet, måste avgöras genom närmare undersökningar bland de nordvästra och framför allt bland de sydamerikanska folk, som ännu står på vildhetens stadium. Om dessa sistnämnda berättas så många exempel på oreglerat sexualliv, att man knappast kan antaga, att det gamla gruppäktenskapet här fullständigt övervunnits. I alla händelser är ännu inte alla spår därav försvunna. Hos åtminstone fyrtio nordamerikanska stammar har den man, som äktar den äldsta av en rad systrar, rättighet att likaledes ta alla hennes systrar till hustrur, så snart de nått den erforderliga åldern: en kvarleva av hela raden systrars gemensamma ägande av männen. Och om innevånarna på halvön Kalifornien (vildhetens högre stadium) berättar Bancroft, att man har vissa festligheter, varvid flera "stammar" kommer tillsammans i syfte att utan åtskillnad idka sexuellt umgänge. Tydligen rör det sig om genser, som i dessa fester bevarar ett dunkelt minne av den tid, då kvinnorna i en gens ägde alla män i den andra som gemensamma äkta män och omvänt. Samma sedvänja härskar ännu i Australien. Hos några folk förekommer det, att de äldre männen, hövdingarna och trolkarlarna-prästerna utnyttjar kvinnogemenskapen för egen del och monopoliserar de flesta kvinnorna för sig. Men i gengäld måste de vid vissa fester och stora folkförsamlingar låta den gamla gemenskapen åter träda i kraft och tillåta sina kvinnor att roa sig med de unga männen. Westermarck ger (s. 28 och 29) en rad exempel på sådana periodiska saturnaliefester, då det gamla fria könsumgänget åter för en kort tid träder i kraft: hos hoser, santaler, pandsjas och kotarer i Indien, hos några afrikanska folk o.s.v. Egendomligt nog drar Westermarck härav den slutsatsen, att detta skulle vara lämningar inte av gruppäktenskapet - som han förnekar utan - av brunsttiden, som urmänniskan skulle ha haft gemensamt med de andra djuren.
Vi kommer här till Bachofens fjärde stora upptäckt, upptäckten av den vitt förgrenade övergångsformen från gruppäktenskapet till parningen. Det som Bachofen framställer som en botgöring för brott mot de gamla gudsbuden: den botgöring med vilken kvinnan köpte rätten till kyskhet, är faktiskt endast ett mystiskt uttryck för den botgöring, med vilken kvinnan lösköpte sig ur den gamla mangemenskapen och förvärvade sig rätten att endast hänge sig åt en man. Denna botgöring består i ett begränsat prisgivande: de babyloniska kvinnorna måste en gång om året prisge sig i Mylittas tempel. Andra främreasiatiska folk sände sina flickor för åratal till Anaitis tempel, där de skulle ägna sig åt fri kärlek tillsammans med gunstlingar, som de själv valt, innan de fick gifta sig. Liknande religiöst förklädda bruk är gemensamma för nästan alla asiatiska folk mellan Medelhavet och Ganges. Försoningsoffret för friköpandet blir under tidens lopp allt lättare, såsom redan Bachofen anmärker:
"Det varje år återkommande offret ersättes av det en enda gång presterade, på matronornas hetärism följer flickornas, på utövandet av offerhandlingen under äktenskapet följer det före äktenskapet, på kvinnans hängivande till alla utan val följer hängivandet till vissa personer" (Modersrätt, s. XIX).
Hos andra folk saknas den religiösa förklädnaden. Hos några - traker, kelter o.s.v. under forntiden, hos många urinnevånare i Indien, hos malajiska folk, hos innevånare på Söderhavsöarna och många amerikanska indianer ännu i dag - åtnjuter flickorna ända till sitt giftermål den största sexuella frihet. Framför allt nästan överallt i Sydamerika, om vilken var och en kan berätta, som besökt det inre av landet. Så berättar Agassiz (A Journey in Brazil, Boston and New York 1886, s. 266) om en rik familj av indiansk härstamning. Då han blev bekant med dottern, frågade han efter hennes far i den tanken, att det var moderns man, vilken som officer befann sig i kriget mot Paraguay. Men modern svarade leende: naō tem pai, he filha da fortuna - hon har ingen far, hon har kommit till av en tillfällighet.
"På detta sätt talar indian- och halvblodskvinnor vid varje tillfälle utan skam och självförebråelse om sina utomäktenskapliga barn. Och detta är långt ifrån ovanligt, snarare tycks motsatsen vara undantag. Barnen ... känner ofta endast sin moder, ty alla bekymmer och allt ansvar faller på henne. Om sin far vet de ingenting. Inte heller tycks det falla kvinnan in, att hon eller hennes barn har några som helst anspråk på honom."
Det som för den civiliserade människan här förefaller främmande är helt enkelt regel enligt modersrätt och i gruppäktenskapet.
Hos andra folk återigen utnyttjar brudgummens vänner och släktingar eller gästerna vid själva bröllopet den traditionella rätten till bruden, och brudgummen kommer först som den sista i tur. Så på Balearerna och hos de afrikanska augilerna under forntiden, hos bareas i Abessinien ännu i dag. Hos andra återigen företräder en ämbetsperson, stam- eller gentilföreståndaren, kaziken, schamannen, prästen, fursten eller vad han nu heter, kollektivet och utövar rätten till den första natten hos bruden. Trots alla nyromantiska rentvättningar består ännu i dag denna jus primae noctis[8] som kvarleva från gruppäktenskapet hos de flesta innevånarna i Alaskaområdet (Bancroft: Native Races, I, 81), hos tahufolket i Nordmexiko (sammastädes, s. 584) och andra folk. Och den har existerat under hela medeltiden, åtminstone i de ursprungligt keltiska länderna, där man direkt fick den i arv från gruppäktenskapet, t.ex. i Aragonien. Under det att bonden i Kastilien aldrig var livegen, rådde i Aragonien den skändligaste livegenskap ända fram till Ferdinand den katolskes skiljedom 1486. I detta aktstycke heter det:
"Vi dömer och förklarar, att ovannämnda herrar (senyorer, baroner) ... inte heller kan sova hos en kvinna den första natten, då bonden tar henne till hustru, eller till tecken på sin herreställning, då kvinnan under bröllopsnatten gått till sängs, begiva sig över denna och över nämnda kvinna. Inte heller kan nämnda herrar med betalning eller utan betalning betjäna sig av bondens dotter eller son, mot deras vilja" (citerat i det katalonska originalet hos Sugenheim, Livegenskap, Petersburg 1861, s. 35).
Bachofen har vidare obetingat rätt, när han genomgående påstår, att övergången från vad han kallar "hetärism" eller "träskavling" till par-äktenskapet väsentligen kommit till stånd tack vare kvinnorna. Ju mer de traditionella sexualförhållandena med de ekonomiska levnadsbetingelsernas utveckling, alltså med den gamla kommunismens undergrävande och den växande befolkningstätheten, förlorade sin naturligt-naiva karaktär, desto mer förnedrande och nedtryckande måste de tyckas kvinnorna, desto starkare måste de önska sig rätten till kyskhet, till längre eller kortvarigare äktenskap med blott en enda man, som en befrielse. Från männen kunde detta framsteg för övrigt inte utgå redan av den anledningen, att det aldrig, inte ens den dag som är, fallit dem in att avstå från det faktiska gruppäktenskapets behag. Först sedan övergången till parningsäktenskapet verkställts av kvinnorna kunde männen införa den strikta monogamin - förvisso blott för kvinnorna.
Parningsfamiljen uppstod på gränsen mellan vildhet och barbari, i de flesta fall redan på vildhetens högre stadium, men här och där först på barbariets lägre stadium. Den är den familjeform, som är karakteristisk för barbariet, liksom gruppäktenskapet för vildheten och monogamin för civilisationen. För att vidareutveckla den till fast monogami, behövdes det andra orsaker än de vi hittills funnit vara verksamma. Med parningen hade gruppen redan reducerats till sin sista enhet, den två-atomiga molekylen: en man och en kvinna. Det naturliga urvalet hade med det allt längre drivna uteslutandet ur äktenskapskollektivet fullgjort sitt verk. I denna riktning återstod för det ingenting mer att göra. Om alltså inga nya, samhälleliga drivkrafter trädde i verksamhet, så förelåg ingen grund varför en ny familjeform skulle uppstå ur parningen. Men dessa drivkrafter trädde i verksamhet.
Vi lämnar nu Amerika, parningsfamiljens klassiska mark. Inga tecken tyder på, att någon högre familjeform utvecklats där, att det före dess upptäckande och erövrande där någonsin någonstädes existerat fast monogami. Annorlunda är det för den gamla världens vidkommande.
Här tämjde man husdjur och höll hjordar av boskap och därigenom hade en hittills oanad källa till rikedom utvecklats och fullständigt nya samhälleliga förhållanden skapats. Ända fram till barbariets lägre stadium hade den ständiga rikedomen bestått nästan uteslutande av hus, kläder, primitiva smycken och verktyg för att skaffa sig och bereda födan: båt, vapen, husgeråd av enklaste slag. Födan måste man varje dag tillkämpa sig på nytt. Nu hade de framträngande herdefolken - arierna i det indiska femflodslandet och Gangesområdet liksom på de då för tiden ännu långt vattenrikare stepperna vid Oxus och Jaxartes, semiterna vid Eufrat och Tigris - med sina hjordar av hästar, kameler, åsnor, nötkreatur, får, getter och svin fått en egendom, som bara behövde uppsikt och primitiv vård för att fortplanta sig i ständigt stigande antal och lämna den rikligaste föda i mjölk och kött. Alla tidigare medel för anskaffandet av föda trädde nu i bakgrunden. Jakten, som tidigare var en nödvändighet, blev nu en lyx.
Men vem tillhörde denna nya rikedom? Utan tvivel ursprungligen gensen. Men redan tidigt måste privatäganderätt till hjordarna ha utvecklats. Det är svårt att säga, huruvida författaren till den s.k. Första Mosebok fattar fader Abraham som ägare av sina hjordar i kraft av hans egen rätt som överhuvud för ett familjekollektiv eller i kraft av hans egenskap som överhuvud för en gens med ärvd värdighet. Säkert är endast, att vi inte kan fatta honom som ägare i modern mening. Och säkert är vidare, att vi på tröskeln till troshistorien redan överallt finner hjordarna som familjeöverhuvudets särskilda egendom, alldeles som ifråga om barbariets konstprodukter, husgeråd av metall, lyxartiklar och slutligen människoboskapen - slavarna.
Ty nu var också slaveriet uppfunnet. För barbaren på det lägre stadiet var slaven värdelös. Därför förfor också de amerikanska indianerna helt annorlunda med de besegrade fienderna än vad som skedde på ett högre stadium. Männen dödades eller också upptogs de som bröder i segrarnas stam. Kvinnorna togs till hustrur eller också blev de med sina överlevande barn likaledes adopterade. Den mänskliga arbetskraften lämnar på detta stadium ännu inget anmärkningsvärt överskott över sina underhållningskostnader. Med boskapsskötselns införande, metallbearbetningen, vävningen och slutligen lantbruket blev det annorlunda. Liksom hustrurna, vilka tidigare vanns med sådan lätthet, nu fått ett bytesvärde och köptes, så blev det också fallet med arbetskrafterna, särskilt sedan hjordarna slutgiltigt övergått i familjens ägo. Familjen förökade sig inte lika hastigt som boskapen. Det krävdes mer folk för att hålla uppsikt över den. Till det kunde den tillfångatagna fienden användas, vilken dessutom lät fortplanta sig lika bra som boskapen själv.
Så snart sådana rikedomar en gång övergått till familjers privategendom och som sådan raskt förökats, gav de parningsäktenskapet och det på modersrättsgensen vilande samhället en mäktig stöt framåt. Parningsäktenskapet hade infört ett nytt element i familjen. Vid sidan av den köttsliga modern hade det ställt den verkliga köttsliga fadern, som därtill förmodligen var mera verklig än många "fäder" nu för tiden. I enlighet med den dåvarande arbetsdelningen inom familjen tillkom det mannen att anskaffa födan och de därtill nödvändiga arbetsmedlen, han var alltså ägare av dessa sistnämnda. Han tog dem med sig i händelse av skilsmässa, liksom hustrun behöll sitt husgeråd. Enligt det dåtida samhällets bruk var mannen också ägare till de nya näringskällorna, boskapen, och senare de nya arbetsmedlen, slavarna. Enligt samma samhälles sedvänjor kunde emellertid hans barn inte ärva honom, ty med det stod det till på följande sätt.
Enligt modersrätten - alltså så länge härstamning endast räknades på kvinnolinjen - och enligt det ursprungliga arvsbruket i gensen ärvde först gentilförvanterna sin döda gentilkamrat. Förmögenheten måste stanna inom gensen. Då föremålen var få och obetydliga kunde de enligt urgammal praxis övergå till de närmaste gentilförvanterna, alltså till blodsförvanterna på moderns sida. Den döda mannens barn tillhörde emellertid inte hans gens utan moderns. De ärvde modern, till en början tillsammans med hennes övriga blodsförvanter, senare måhända med företrädesrätt. Men sin fader kunde de inte ärva, emedan de inte tillhörde hans gens och hans förmögenhet måste stanna inom denna. Vid hjordägarens död övergick alltså hans hjordar närmast till hans bröder och systrar och till hans systerbarn, eller till hans mostrars avkomma. Men hans egna barn blev urarva.
Allteftersom rikedomarna sålunda tillväxte gav de å ena sidan mannen en viktigare ställning i familjen än kvinnan, och gav å andra sidan impulsen till att utnyttja denna förstärkta ställning för att till förmån för barnen avskaffa den traditionella arvsföljden. Detta gick emellertid inte, så länge härstamningen enligt modersrätt var gällande. Denna måste alltså avskaffas, och den avskaffades. Detta var alls inte så svårt, som det i dag tyckes oss. Ty denna revolution - en av de betydelsefullaste som människorna upplevt - behövde inte beröra en enda levande medlem av gensen. Alla som hörde till densamma kunde nu liksom förut förbli vad de varit. Det räckte med det enkla beslutet, att de manliga medlemmarnas avkomma för framtiden skulle stanna inom gensen, men de kvinnligas uteslutas, i det de övergick till sin faders gens. Därmed hade man avskaffat härstamningsräkningen enligt kvinnolinje och modersarvsrätten och infört manligt härstamningsled och fadersarvsrätt. Hur denna revolution försiggått hos kulturfolken och när, om det vet vi ingenting. Den faller helt under förhistorisk tid. Att den emellertid ägt rum är mer än nog bevisat genom de rikliga spår av modersrätt, som i synnerhet Bachofen samlat. Med vilken lätthet den äger rum ser vi hos en hel rad indianstammar, där den först helt nyligen ägt rum och ännu äger rum, under inflytande dels av växande rikedom och förändrat levnadssätt (förflyttning från skogarna till prärien), dels moralisk påverkan av civilisationen och missionärerna. Av åtta missouristammar har sex manlig men två ännu kvinnlig härstamningslinje och arvsföljd. Hos shawnes, miamis och delawares är den sedvänjan vida spridd att överföra barnen till faderns gens genom att ge dem ett gensnamn, som tillhör denna, så att de kan ärva fadern. "Människornas medfödda spetsfundighet - att ändra tingen genom att ändra deras namn! Och att finna smyghål för att inom traditionen genombryta traditionen, där ett direkt intresse gett den tillräckliga eggelsen!" (Marx) Därigenom uppstod hopplös förvirring, som endast kunde avhjälpas och delvis också avhjälptes genom övergång till fadersrätten. "Detta förefaller överhuvudtaget som den naturligaste övergången." (Marx) - I fråga om vad de jämförande juristerna har att säga om det sätt och de vägar, på vilka denna övergång ägde rum hos den gamla världens kulturfolk - givetvis nästan bara hypoteser - jämför M. Kovalevsky: Tableau des origines et de l'évolution de la famille et de la propriété, Stockholm 1890.
Modersrättens störtande var det kvinnliga könets världshistoriska nederlag. Mannen blev den styrande också i hemmet, kvinnan degraderades, förslavades, blev slavinna åt hans lusta och enbart en automat för att sätta barn till världen. Denna kvinnans, förnedrande ställning, sådan den trädde i dagen framför allt hos den heroiska och ännu mer hos den klassiska tidens greker, har undan för undan hycklande skönmålats, och även på sina håll klätts i en mildare form men skaffats ur världen har den ingalunda.
Den första verkningen av männens envåldsmakt, som nu grundats, visar sig i den patriarkaliska familjens mellanform, som nu dyker upp. Vad som i huvudsak utmärker denna är inte flerhustru-äktenskapet - om vilket mera nedan - utan "organiseringen av ett antal fria och icke fria personer till en familj under familjeöverhuvudets fadersmakt. I dess semitiska form har detta familjeöverhuvud flera hustrur, de ofria har hustru och barn, och syftet med hela organisationen är att vakta hjordarna på ett avgränsat område". Det väsentliga är införlivandet av slavar samt fadersmakten. Därför är den romerska familjen den fulländade typen för denna familjeform. Ordet familia betyder från början inte den nutida kälkborgarens ideal, sammansatt av sentimentalitet och husliga tvister. Det syftar hos romarna ursprungligen inte ens på det äkta paret och dess barn, utan uteslutande på slavarna. Famulus betyder husslav, och familia är samtliga en man tillhöriga slavar. Ännu på Gajus tid testamenterades familia, id est patrimonium (d.v.s. arvedelen) i vederbörlig ordning. Uttrycket uppfanns av romarna för att beteckna en ny samhällelig organism, vars överhuvud utövade sin romerska fadersmakt över hustru och barn och ett antal slavar, med förfoganderätt över allas liv och död.
"Ordet är alltså inte äldre än de latinska stammarnas järnpansrade familjesystem, vilket uppkom sedan man infört lantbruket och det lagliga slaveriet och sedan de ariska italerna skilt sig från grekerna."
Marx tillägger:
"Den moderna familjen bär inom sig fröet inte bara till slaveriet (servitus) utan också till livegenskapen, då den från första början står i förbindelse med arbetsplikt för åkerbruket. Den innehåller i minatyr alla de motsättningar, som senare i bred skala utvecklar sig i samhället och i dess stat."
En sådan familjeform visar parningsfamiljens övergång till monogamin. För att trygga kvinnans trohet, alltså faderskapet till barnen, överlämnas kvinnan obetingat i mannens våld: om han dödar henne, så utövar han bara sin rätt.
Med den patriarkaliska familjen beträder vi området för den skrivna historien och därmed ett område, där den jämförande rättsvetenskapen kan lämna oss betydande hjälp. Och faktiskt har den här hjälpt oss att ta ett väsentligt steg framåt.Vi har Maxim Kovalevsky (Tableau etc. de la famille et de la propriété, Stockholm 1890, s. 60-100) att tacka för beviset, att det patriarkaliska huskollektivet - sådant vi ännu i dag möter det hos serber och bulgarer under namnet zádruga (som kan översättas ungefär med vänskapsförbund) eller bratstvo (broderskap) och i modifierad form hos orientaliska folk - bildat övergångsstadiet mellan den ur gruppäktenskapet uppkommande modersrättsfamiljen och den moderna världens par-familj. Åtminstone för den gamla världens kulturfolk, för arier och semiter synes detta bevisat.
Den sydslaviska zádrugan erbjuder det bästa exempel som ännu existerar på en sådan familjegemenskap. Den omfattar flera generationer av en faders avkomlingar jämte deras hustrur, som alla bor tillsammans på en gård, gemensamt brukar sina fält, föder och kläder sig ur gemensamma förråd och gemensamt äger överskottet av avkastningen. Kollektivets högsta förvaltning är husbonden (domátjin), som företräder det utåt, får avyttra mindre saker, för räkenskaperna och är ansvarig för dessa såväl som för de löpande ärendena. Han väljes och behöver ingalunda vara den äldsta. Kvinnorna och deras arbete står under ledning av husfrun (domatjitsa), vilken vanligen brukar vara domatjins hustru. Hon har också en tungt vägande, ofta den avgörande rösten, då det gäller att välja ut make åt flickorna. Men den högsta makten ligger hos familjerådet, församlingen av alla vuxna medlemmar, kvinnor liksom män. Inför denna församling avlägger husbonden räkenskap, den fattar de avgörande besluten, skipar rätt bland medlemmarna, fattar beslut om inköp och försäljning av större betydelse, i synnerhet ifråga om jord o.s.v.
Först för ungefär tio år sedan har sådana stora familjekollektivs existens påvisats också i Ryssland. Man erkänner nu allmänt att de är lika djupt rotade i det ryska folkets sedvänjor som obsjtjinan eller byalaget. De figurerar i den äldsta ryska lagboken, Jaroslavs Pravda, under samma namn (vervj) som i de dalmatiska lagarna, och låter sig också påvisas i polska och tjeckiska historiekällor.
Inte heller hos tyskarna är enligt Heussler (Institutionen des deutschen Rechts) hushållningens enhet ursprungligen parfamiljen i modern mening utan "huskollektivet", som består av flera generationer, respektive par-familjer och därjämte ofta nog innefattar trälar. Också den romerska familjen reduceras till denna typ, och husfaderns absoluta makt liksom de övriga familjemedlemmarnas rättslöshet inför honom bestrides därför på sista tiden starkt. Hos kelterna skulle liknande familjekollektiv ha existerat på Irland. I Frankrike höll de sig vid liv i Nivernais under namnet parconneries ända fram till franska revolutionen och i Franche Comté har de ännu i dag inte helt dött ut. I trakten av Louhans (Saone et Loire) ser man stora bondgårdsbyggnader med en gemensam, hög, mitt i huset belägen sal, som räcker ända upp till yttertaket, och runtomkring sovrummen, till vilka man kommer uppför trappor om sex till åtta trappsteg, och där flera generationer av samma familj bor.
För Indiens vidkommande omnämnes huskollektiven med gemensam bearbetning av jorden redan av Nearchus, på Alexander den stores tid, och existerar ännu i dag i samma trakt, i Pendsjab och hela nordvästra delen av landet. I Kaukasus har Kovalevsky själv kunnat påvisa den. I Algeriet existerar den ännu hos kabylerna. Till och med i Amerika lär den förekomma, man menar sig ha upptäckt den i de "calpullis",[9] som Zurita beskriver i det gamla Mexiko. Däremot har Cunow (Ausland 1890, nr 42-44) tämligen klart påvisat, att det i Peru vid tiden för dess erövrande existerade en slags markförfattning (varvid mark egendomligt nog hette marca) med periodisk uppdelning av den odlade jorden, alltså privatbrukning.
I varje fall får nu det patriarkaliska huskollektivet med gemensamt besittande av jorden och gemensam bearbetning en helt annan betydelse än hittills. Vi kan inte längre betvivla den viktiga roll det spelat hos kulturfolken och många andra folk i den gamla världen för övergången mellan modersrättsfamiljen och par-familjen. Längre fram återkommer vi till de slutsatser som Kovalevsky i fortsättningen drar, att det likaså var det övergångsstadium, ur vilket byalaget eller markkollektivet med privatbrukning och först periodisk sedan slutgiltig uppdelning i åker- och ängsmark utvecklats.
Med avseende på familjelivet inom dessa huskollektiv förtjänar anmärkas, att åtminstone i Ryssland husfadern har rykte om sig att starkt missbruka sin ställning gentemot de yngre kvinnorna i kollektivet, speciellt svärdöttrarna och ofta bildar sig ett harem av dem, om vilket allt de ryska folkvisorna är tämligen vältaliga.
Innan vi övergår till monogamin, som med modersrättens störtande raskt utvecklas, må ännu ett par ord om flerhustru-äktenskap och flermans-äktenskap sägas. Båda äktenskapsformerna kan blott vara undantag, så att säga historiska lyxprodukter, såvida de inte kunde existera sida vid sida i ett land, vilket som bekant inte är fallet. Då alltså de män som är uteslutna från månghustruäktenskapet inte kan trösta sig hos de kvinnor som blivit över från flermansäktenskapen, men antalet av män och kvinnor utan hänsyn till sociala institutioner hittills varit tämligen lika, är den ena såväl som den andra äktenskapsformens upphöjande till allmänt gällande av sig självt uteslutet. Faktiskt var en mans flerhustru-äktenskap uppenbarligen en produkt av slaveriet och inskränkt till enskilda undantagsställningar. I den semitisk-patriarkaliska familjen lever blott patriarken själv och på sin höjd dessutom ett par av hans söner i flerhustru-äktenskap, de övriga måste nöja sig med en hustru. Så är det ännu i dag i hela Orienten. Flerhustru-äktenskapet är ett privilegium för de rika och förnäma och rekryteras huvudsakligen genom köp av slavinnor. Folkets massa lever i monogami. Ett likadant undantag är flermans-äktenskapet i Indien och Tibet, vars ursprung - som säkert inte är mindre intressant - ur gruppäktenskapet ännu återstår att närmare undersöka. I sin praxis förefaller det för övrigt mycket tolerantare än muhammedanernas svartsjuka haremshushållning. Åtminstone har hos nairerna i Indien tre, fyra eller flera män visserligen en gemensam hustru, men var och en av dem kan dessutom tillsammans med tre eller flera andra män äga en andra hustru, och så en tredje, fjärde o.s.v. Det är underligt att MacLennan i dessa äktenskapsklubbar, av vilka man kan vara medlem av flera och vilka han själv beskriver, inte upptäckt den nya kategorin: klubbäktenskapet. Detta äktenskapsklubbssystem är för övrigt inte något verkligt flermans-äktenskap. Tvärtom är det - som redan Giraud-Teulon anmärker - en specialiserad form av gruppäktenskapet: männen lever i flerhustru-äktenskap, kvinnorna i flermans-äktenskap.
4. Den monogama familjen. Som visats uppstår den ur parningsfamiljen under gränsperioden mellan barbariets mellersta och högre stadium. Dess slutgiltiga seger är ett av kännetecknen på den begynnande civilisationen. Den grundar sig på mannens herravälde, med det uttryckliga syftet att alstra barn med obestritt faderskap, eftersom dessa barn en dag skall bli arvingar till faderns förmögenhet. Den skiljer sig från parningsfamiljen genom det äkta bandets långt större fasthet, som nu inte längre är möjligt att upplösa efter båda parternas behag. Det är nu i regel endast mannen som kan upplösa det och förskjuta sin hustru. Rätten till otro i äktenskapet garanteras honom också nu åtminstone genom sedvänjan (Code Napoleon[10] ger uttryckligen mannen denna rättighet, så länge han inte för älskarinnan till sin familjs bostad) och praktiseras alltmer med den stigande samhälleliga utvecklingen. Om kvinnan erinrar sig den gamla sexuella praxisen och vill förnya den, så straffas hon strängare än någonsin tidigare.
I hela sin stränghet träder oss den nya familjeformen till mötes hos grekerna. Under det att gudinnornas ställning i mytologin - som Marx anmärker - visar oss en tidigare period, där kvinnorna ännu hade en friare, mera aktad ställning, finner vi att kvinnan under den heroiska tiden förnedrats genom mannens företrädesställning och genom konkurrensen från slavinnorna. Man bör läsa i Odysseen, hur Telemakos bryskt uppmanar modern att tiga. De rövade unga kvinnorna blir hos Homeros ett offer för segrarnas sinnliga lustar. I tur och ordning, alltefter rangen utväljer befälhavarna de skönaste. Hela Iliaden rör sig som bekant om striden mellan Akilles och Agamemnon angående en sådan slavinna. Hos varje betydande homerisk hjälte nämnes den unga kvinnliga krigsfånge, med vilken han delar tält och bädd. Dessa flickor tages också med till hemlandet och till familjens bostad, såsom hos Aiskylos Kassandra av Agamemnon. De söner som sådana slavinnor sätter till världen får en liten andel av fadersarvet och gäller som fullt fria. Teukros är en sådan utomäktenskaplig son till Telamon och får ta sin faders namn. Av makan väntar man, att hon skall finna sig i allt detta men själv iakttaga sträng kyskhet och äktenskaplig trohet. Den grekiska kvinnan under den heroiska tiden är visserligen mer aktad än kvinnan under den civiliserade perioden, men hon är dock för mannen slutligen endast modern till hans arvingar i äktenskapet, hans högsta husförvaltare och den som har hand om slavinnorna, vilka han efter gottfinnande kan göra och också gör till konkubiner. Det är detta faktum, att slaveriet äger bestånd vid sidan av monogamin, det är existensen av unga vackra slavinnor, vilka helt och hållet tillhör mannen, som från början ger sin specifika karaktär åt monogamin: att vara monogami blott för kvinnan men inte för mannen. Och denna karaktär har den ännu i dag.
För de senare grekerna måste vi skilja mellan dorer och joner. De förstnämnda, vars klassiska exempel Sparta utgör, har i många avseenden ännu uråldrigare äktenskapsförhållanden än till och med Homeros påvisar. I Sparta gäller ett parningsäktenskap, modifierat av staten enligt det rådande åskådningssättet, ett parningsäktenskap som ännu i mångt och mycket erinrar om gruppäktenskapet. Barnlösa äktenskap upplöses, konung Anaxandridas (omkring 650 f.v.t.) tog till sin barnlösa maka en andra maka och hade två hushåll. Vid samma tid tog konung Ariston till sina två ofruktbara hustrur en tredje men försköt därvid en av de två första. Å andra sidan fick flera bröder ha en gemensam hustru, en man, som fann mera behag i vännens hustru, fick dela henne med denne, och det gällde som korrekt att ställa hustrun till förfogande åt en hurtig "hingst", som Bismarck skulle säga, till och med om denna icke var en medborgare. Ett ställe hos Plutarkos, där en spartanska hänvisar en tillbedjare, som förföljer henne med anbud, till sin äkta man, tycks - enligt Schoemann - rentav tyda på en ännu större frihet i sederna. Verkligt äktenskapsbrott, otrohet från kvinnans sida bakom mannens rygg var därför också något oerhört. Å andra sidan var husslaveriet okänt i Sparta åtminstone under den bästa tiden, de livegna heloterna bodde för sig på godsen. Frestelsen för spartanerna att hålla sig till dessas kvinnor var därför mindre. Att under alla dessa omständigheter kvinnorna i Sparta intog en helt annan och mer aktad ställning än hos de övriga grekerna kunde inte vara annorlunda. De spartanska kvinnorna och eliten av de atenska hetärerna är de enda grekiska kvinnor, om vilka de gamla författarna talar med aktning och vars uttalanden de ansett mödan värt att uppteckna.
Helt annorlunda låg det till hos jonerna, för vilka Aten är kännetecknande. Flickorna fick endast lära sig spinna, väva och sy, på sin höjd något läsa och skriva. De var så gott som instängda, umgicks bara med andra kvinnor. Kvinnornas rum utgjorde en avskild del av huset i övre våningen eller i bakre delen av huset, dit det var svårt för män, i synnerhet främlingar att komma, och dit kvinnorna drog sig tillbaks då män kom på besök. Kvinnorna gick inte ut utan att ledsagas av en slavinna. Hemma utsattes de för en formlig bevakning. Aristofanes talar om molossiska hundar, som hölls för att skrämma bort äktenskapsbrytare, och åtminstone i de asiatiska städerna höll man eunucker för att sköta bevakningen av kvinnorna och dessa eunucker fabricerades på ön Kios för handel redan på Herodotos tid, enligt Wachsmuth inte uteslutande för barbarerna. Hos Euripides betecknas hustrun som oikurema, som ett ting för att sköta om hushållet (ordet är neutrum), och utom att sköta om barnafödandet hade hon för atenaren ingen annan uppgift än första tjänarinnans. Mannen hade sina gymnastiska övningar, sina offentliga förhandlingar, från vilka kvinnan var utesluten. Han hade dessutom ofta nog slavinnor till sitt förfogande och under Atens blomstringstid en utsträckt och av staten åtminstone understödd prostitution. Det var just på grundvalen av denna prostitution, som de enda grekiska kvinnokaraktärer utvecklades, som genom sin esprit och konstnärligt bildade smak höjer sig lika mycket över den antika kvinnans allmänna nivå som de spartanska kvinnorna gör det genom sin karaktär. Det faktum att man emellertid först måste bli hetär för att kunna bli kvinna, är den hårdaste domen över den atenska familjen.
Denna atenska familj blev under tidernas lopp den förebild, efter vilken inte bara de övriga jonerna utan mer och mer också samtliga greker i hemlandet och i kolonierna formerade sina familjeförhållanden. Men trots all instängning och bevakning fann grekinnorna ofta nog tillfälle att bedra sina män. Dessa, som skulle ha blygts att förråda någon som helst kärlek till sina hustrur, förlustade sig med all sorts kärlekshandel bland hetärer. Men kvinnornas förnedrande hämnade sig också på männen och förnedrade också dem, tills de förföll till den vedervärdiga gossekärleken och i Ganymedes-myten förnedrade sina gudar på samma sätt som sig själva.
Det var monogamins ursprung, så långt vi kan följa det hos antikens mest civiliserade och högst utvecklade folk. Den var ingalunda en frukt av den individuella kärleken mellan könen, med vilken den absolut inte hade något att skaffa, då äktenskapen nu liksom tidigare förblev konvenansäktenskap. Den var den första familjeform, som inte grundade sig på naturliga utan på ekonomiska betingelser, nämligen på privategendomens seger över den ursprungliga, naturligt uppkomna gemensamma egendomen. Mannens härskarställning i familjen och alstrandet av barn, som endast kunde vara hans och som var bestämda att ärva hans egendom - endast detta var det av grekerna öppet uttalade uteslutande syftet med par-äktenskapet. För övrigt betraktade de det som en börda, en plikt mot gudarna, staten och de egna förfäderna, som måste uppfyllas. I Aten tvingade lagen mannen inte blott att gifta sig utan också att uppfylla ett minimum av de s.k. äktenskapliga plikterna.
Så uppträder par-äktenskapet i historien ingalunda som försoningen mellan man och kvinna, ännu långt mindre som dess högsta form. Tvärtom. Det uppträder som det ena könets underkuvande av det andra, som proklamering av en i hela den föregående historien hittills okänd konflikt mellan könen. I ett gammalt otryckt manuskript, utarbetat av Marx och mig 1846,[11] finner jag: "Den första delningen av arbetet är den mellan man och kvinna för att uppdra barnen." Och i dag kan jag tillägga: den första klassmotsättning, som uppträder i historien sammanfaller med utvecklingen av antagonismen mellan man och kvinna i par-äktenskapet och det första klassförtrycket med det manliga könets förtryckande av det kvinnliga. Par-äktenskapet var ett stort historiskt framsteg, men samtidigt inledde det förutom slaveriet och privatrikedomen den period, som varar ännu i dag och under vilken varje framsteg tillika är ett relativt steg tillbaka, i det att någras välgång och utveckling uppnås genom att andra blir lidande och trängas tillbaka. Det är det civiliserade samhällets cellform, i vilken vi redan kan studera naturen av de motsättningar och motsägelser, som når sin fulla utveckling i detta samhälle.
Den gamla relativa friheten i könsumgänget försvann ingalunda med att parningsäktenskapet eller t.o.m. par-äktenskapet segrade.
"Det gamla äktenskapssystemet, vars gränser beskurits genom punaluagruppernas gradvisa utdöende, omgav fortfarande familjen, som fortsatte att utveckla sig, och häftade kvar vid denna ända fram till den gryende civilisationen ... det försvann slutligen i hetärismens nya form, som förföljer människorna ända in i civilisationen såsom en mörk slagskugga över familjen."
Med hetärism menar Morgan det vid sidan av par-äktenskapet existerande förhållande, där männen utom äktenskapet idkar könsumgänge med ogifta kvinnor, ett förhållande vilket som bekant i de mest skiftande former blomstrar under hela civilisationsperioden och mer och mer blir till öppen prostitution. Denna hetärism härleder sig alldeles direkt ur gruppäktenskapet, ur kvinnornas prisgivningsoffer, med vilket de köpte sig rättigheten till kyskhet. Att hänge sig för pengar var först en religiös akt, det ägde rum i kärleksgudinnornas tempel, och pengarna gick ursprungligen till tempelskatten. Anaitis' hieroduler i Armenien, Afrodites i Korint, liksom de religiösa tempeldanserskorna i Indien, de s.k. bajadärerna (ordet är det stympade portugisiska bailadeira, danserska) var de första prostituerade. Prisgivandet, som från början var varje kvinnas plikt, utövades senare endast av dessa prästinnor, såsom ställföreträdare för alla andra. Hos andra folk härleder sig hetärismen ur den sexuella frihet, som flickorna åtnjuter före giftermålet - alltså likaledes en kvarleva av gruppäktenskapet, som endast nått oss på en annan väg. I och med att olikheten i egendom uppkommer, alltså redan på barbariets högre stadium, uppträder lönearbetet sporadiskt vid sidan av slaveriet och samtidigt, som dess nödvändiga korrelat, fria kvinnors yrkesmässiga prostitution vid sidan av slavinnans nödtvungna prisgivning. Sålunda har den arvedel, som gruppäktenskapet lämnat civilisationen, två sidor, liksom allt vad civilisationen frambringar är dubbelsidigt, tvetydigt, splittrat och inneslutande sin motsats: här monogamin, där hetärismen tillika med dess mest extrema form, prostitutionen. Hetärismen är en samhällelig inrättning som varje annan, den fortsätter den gamla sexuella friheten - till förmån för männen. Samtidigt som den i verkligheten inte bara tolereras utan fritt praktiseras, i synnerhet av de härskande klasserna, fördömes den i ord. Men i verkligheten träffar inte fördömandet de män som ägnar sig däråt utan blott kvinnorna. De föraktas och utstötes, för att därmed ännu en gång männens obetingade maktställning över det kvinnlig