Skrivet: Sommaren 1850.
Publicerat: I "Neue Rheinische Zeitung" Nr 5 och 6, maj till oktober 1850.
Källa: Marx Engels Werke bd VII, s. 327-413; "Der deutsche Bauernkrieg".
Översättning: Claes-Eric Danelius
Digitalisering: Jonas Holmgren
Följande arbete skrevs sommaren 1850, ännu under det omedelbara intrycket av den just fullbordade kontrarevolutionen, i London; det publicerades i häftena 5 och 6 av Neue Rheinische Zeitung, Politisch-Ökonomische Revue, redigerad av Karl Marx, Hamburg 1850. - Mina politiska vänner i Tyskland önskar få det i nytryck, och jag efterkommer deras önskan, eftersom det, till min smärta, ännu i dag är aktuellt.
Det gör inte anspråk på att komma med något på originalforskningar baserat material. Tvärtom, hela det material som rör bondeupproret och Thomas Münzer är hämtat från Zimmermann. Hans bok är, trots att den här och var har luckor, ännu alltjämt den bästa sammanställningen av fakta. Den gamle Zimmermann hade glädje av sitt ämne. Samma revolutionära instinkt, som här överallt gör sig gällande för den undertryckta klassen, gjorde honom senare till en av de bästa på yttersta vänstra flygeln i Frankfurt.
Om däremot Zimmermanns framställning saknar det inre sammanhanget, om den inte lyckas påvisa hur tidens religiöst-politiska stridsfrågor speglar sig i de samtida klassförhållandena; om den i dessa klasstrider endast ser förtryckare och förtryckta, onda och goda och de ondas slutliga seger; om dess insikt i de samhälleliga förhållanden, vilka var förutsättningen för kampens utbrott såväl som dess utgång, är högst bristfällig, så var detta den tids fel, vari den uppstod. För sin tid är den tvärtom ett berömvärt undantag bland de tyska idealistiska historieverken, mycket realistiskt hållen.
Min framställning försökte att, endast skisserande kampens förlopp i dess konturer, förklara bondekrigets ursprung, de olika däri uppträdande partiernas ställning, de politiska och religiösa teorier, vari dessa partier sökte förstå sin ställning, och slutligen själva resultatet av striden sådant detta med nödvändighet måste följa av dessa klassers historiskt föreliggande samhälleliga levnadsförhållanden: alltså påvisa Tysklands dåtida politiska författning, upproren mot denna, tidens politiska och religiösa teorier, icke som orsaker till utan som resultat av den utvecklingsnivå, på vilken den tiden i Tyskland jordbruk, industri, kommunikationer och varuutbyte befann sig. Denna, den enda materialistiska historieuppfattningen, utgår icke från mig utan från Marx, och den finns i hans arbeten om franska revolutionen 1848-1849 i samma Revue och i Louis Bonapartes 18:e Brumaire.
Parallellen mellan tyska revolutionen av 1525 och den av 1848-1849 låg alltför nära för att den gången helt avvisas. Med likformigheten i förloppet, där alltjämt en och samma furstliga här slog ned olika lokala uppror i tur och ordning, med den ofta löjliga likheten i stadsborgarnas uppträdande i bägge fallen, bröt emellertid dock åtskillnaden också klart och tydligt fram:
"Vem vann på revolutionen av 1525? Furstarna. - Vem vann på revolutionen av 1848? De stora furstarna, Österrike och Preussen. Bakom de mindre furstarna av 1525 stod småborgarna, kedjande furstarna vid sig med skatter. Bakom de stora furstarna av 1850, Österrike och Preussen, står den moderna storbourgeoisin, som snabbt får dem under sin kontroll med hjälp av statsskulden. Och bakom storborgarna står proletärerna."
Det gör mig ont att behöva säga, att den tyska bourgeoisin i denna sats visades alltför mycken ära. Tillfället har den haft, såväl i Österrike som i Preussen, att "snabbt genom statsskulden underkuva" monarkin, men aldrig och ingenstans blev det tillfället utnyttjat.
Österrike föll genom kriget 1866 som en present i bourgeoisins sköte. Men den förstår inte att härska, den är vanmäktig och oduglig till allt. Bara en sak kan den: rasa mot arbetarna så snart dessa rör på sig. Den förblir ännu vid rodret, därför att ungrarna behöver den.
Och i Preussen? Ja, statsskulden har då ökats i rasande fart, budgetunderskottet har blivit en permanent företeelse, statsutgifterna växer år från år, bourgeoisin har majoritet i kammaren, utan den kan varken skatter höjas eller lån upptas - men var är dess makt över staten? Ännu för ett par månader sedan, när åter ett underskott förelåg, hade borgarna den bästa position. Med bara en smula uthållighet kunde de tilltvinga sig vackra eftergifter. Vad gör de? De betraktar det som en tillräcklig eftergift, att regeringen tillåter dem att lägga för dess fötter 9 miljoner, icke för ett år utan årligen och för all framtid.
Jag ska inte tadla de stackars "nationalliberalerna" i kammaren mer än de förtjänar. Jag vet att de lämnats i sticket av dem som står bakom dem, av bourgeoisins massa. Den massan vill inte härska. Den har alltjämt 1848 i sina benknotor.
Varför den tyska bourgeoisin utvecklar denna märkvärdiga feghet, därom längre fram.
I övrigt har den ovanstående satsen fullständigt bekräftats. Sedan 1850 ser vi ett alltmer beslutsamt tillbakaträdande av småstaterna, vilka nu bara tjänar som hävstänger för preussiska och österrikiska intriger, allt häftigare strider mellan Österrike och Preussen om ensamväldet, slutligen våldsuppgörelsen av 1866, enligt vilken Österrike behåller sina egna provinser medan Preussen direkt eller indirekt underkastar sig hela Norden och de tre sydväststaterna[1] tills vidare lämnas ur spelet.
För den tyska arbetarklassen är i hela denna statsaktion endast följande av betydelse:
1. Att arbetarna genom den allmänna rösträtten har fått makten att direkt låta sig representeras i den lagstiftande församlingen.
2. Att Preussen har föregått med gott exempel och slukat tre andra kronor[2] av Guds nåde. Att det efter denna procedur ännu äger samma obefläckade krona av Guds nåde, som den förut tillskrev sig, det tror inte ens nationalliberalerna.
3. Att det i Tyskland numera finns endast en enda allvarlig motståndare till revolutionen - den preussiska regeringen. Samt:
4. Att tyskösterrikarna nu äntligen en gång måste för sig uppställa frågan, vad de vill vara: tyskar eller österrikare? Vart de helst vill hålla sig - till Tyskland eller till sitt utomtyska anhang? Att de måste uppge det ena eller det andra, faller sedan länge av sig självt men har ständigt dolts av den småborgerliga demokratin.
Vad de övriga stridsfrågorna från 1866 beträffar, vilka alltsedan dess till leda behandlats av "nationalliberalerna" å ena sidan och "folkpartiet" å den andra, så torde de närmaste årens historia bevisa, att dessa bägge ståndpunkter bekämpar varann så häftigt endast därför att de är de motsatta polerna av en och samma inskränkthet.
I Tysklands samhälleliga förhållanden har år 1866 nästan ingenting ändrat. De få borgerliga reformerna - lika mått och vikt, flyttningsrätt, näringsfrihet o.s.v., allt inom av byråkratin tillmätta skrankor - når inte ens upp till vad bourgeoisin i andra västeuropeiska länder för länge sedan äger och lämnar den värsta olägenheten, det byråkratiska förmyndarskapet, oberörd. För proletariatet görs för övrigt all lagstiftning som gäller rörelsefrihet, rätten till naturalisering i annat land, avskaffandet av passtvånget etc., fullständigt illusorisk genom den gängse polispraktiken.
Vad som är mycket viktigare än statsaktionen av 1866, det är uppsvinget i industrin och handeln, järnvägarna, telegrafen och oceansjöfarten i Tyskland sedan 1848. Hur långt detta framsteg än står efter det som samtidigt skett i England, ja, t.o.m. i Frankrike, är det för Tyskland oerhört och har på tjugo år gjort mer än tidigare under ett helt århundrade. Tyskland har först nu på allvar och oåterkalleligt dragits in i världshandeln. Industrikapitalet har raskt ökat, bourgeoisins sociala ställning har höjts i enlighet därmed. Det säkraste kännetecknet på industriell blomstring, svindeln, har i rik mån inställt sig och fjättrat grevar och hertigar vid sin triumfvagn. Tyskt kapital bygger för närvarande ryska och rumänska järnvägar - må det inte ända med bedrövelse! - medan för femton år sedan tyska järnvägar tiggde om hjälp hos engelska entreprenörer. Hur är det då möjligt, att bourgeoisin inte också erövrat väldet även politiskt, att den uppför sig så fegt gentemot regeringen?
Den tyska bourgeosin har oturen att efter populärt tyskt mönster komma för sent. Dess blomstringstid infaller under en period, då bourgeoisin i de andra västeuropeiska länderna redan är i nedgång. I England har bourgeoisin inte kunnat få sin egentlige representant Bright till regeringen på annat sätt än genom en utvidgning av rösträtten, som i sina konsekvenser måste göra ett slut på hela det borgerliga väldet. I Frankrike, där bourgeoisin som sådan, som klass, härskat endast två år, 1849 och 1850, under republiken, kunde den förlänga sin samhälleliga existens endast genom att avträda sitt politiska välde till Louis Bonaparte och armén. Och med den så oändligt stegrade växelverkan mellan de tre mest framskridna europeiska länderna, är det i dag inte längre möjligt för bourgeosin att upprätta ett bekvämt politiskt styre åt sig i Tyskland, när detta herravälde har överlevt sin användbarhet i England och Frankrike.
Det är något som är egendomligt just för bourgeoisin gentemot alla tidigare härskande klasser: i dess utveckling finns det en vändpunkt, från vilken varje vidare stegring av dess maktmedel, främst alltså dess kapital, endast bidrar till att göra den mer och mer oduglig till politiskt välde. "Bakom storborgarna står proletärerna." I samma mån bourgeoisin utvecklar sin industri, sin handel och sina trafikmedel, i samma mån alstrar den proletariat. Och på en viss punkt - som inte behöver inträda samtidigt eller på lika utvecklingsnivå överallt - börjar den märka, att denne dess proletäre dubbelgångare växer den över huvudet. Från och med det ögonblicket förlorar den kraften till exklusivt politiskt välde, den ser sig om efter bundsförvanter, med vilka den allt efter omständigheterna delar sitt välde eller åt vilka den helt avträder det.
I Tyskland inträdde denna vändpunkt för bourgeoisin redan 1848. Och den tyska bourgeosin bävade visserligen den gången inte så mycket för det tyska som för det franska proletariatet. Junidrabbningen i Paris 1848 visade den, vad den hade att vänta. Det tyska proletariatet var tillräckligt agiterat för att bevisa för bourgeoisin, att också i tysk jord såddes fröna till samma skörd; och från den dagen var udden bruten av bourgeoisins politiska aktion. Den sökte bundsförvanter, den sålde sig till dem för vilket pris som helst - och den har ännu i dag inte kommit ett steg längre.
Dessa bundsförvanter är samtliga reaktionära av naturen. Där är kungadömet med sin armé och sin byråkrati, där är den stora feodaladeln, där är den lilla knapadeln, där är t.o.m. prästerna. Med alla dessa har bourgeoisin förpaktat sig och slutit överenskommelser bara för att rädda sitt ömtåliga skinn, tills den till sist inte hade något mera kvar att schackra bort. Och ju mer proletariatet utvecklade sig, ju mera det började känna sig som klass, handla som klass, desto klenmodigare blev borgarna. När preussarnas underbart usla strategi vid Sadowa segrade över österrikarnas underbart nog ännu uslare, då var det svårt att säga, vem som upphävde den djupaste sucken av lättnad - den preussiske borgaren, som också fick stryk vid Sadowa, eller den österrikiske.
Våra storborgare handlade 1870 alldeles som de medelstora borgarna av 1525. Vad småborgarna, hantverksmästarna och krämarna beträffar, så kommer de alltid att förbli sig lika. De hoppas kunna svindla sig upp i storborgardömet, de fruktar att bli nedstötta i proletariatet. Mellan fruktan och hopp kommer de under kampen att rädda sin värda hud och efter kampen att ansluta sig till segraren. Sådan är deras natur.
Med industrins uppsving sedan 1848 har proletariatets sociala och politiska verksamhet hållit jämna steg. Den roll, de tyska arbetarna för närvarande spelar i sina fackföreningar, kooperativa organisationer, politiska föreningar och möten, vid valen och i den s.k. riksdagen, bevisar ensam, vilken omvälvning Tyskland under de sista tjugo åren obemärkt genomgått. Det länder de tyska arbetarna till högsta ära, att de ensamma åstadkommit att skicka arbetare och representanter för arbetarna till parlamentet, medan varken fransmän eller engelsmän ännu lyckats åstadkomma det.
Men inte heller proletariatet har ännu övervunnit parallellen med 1525. Den uteslutande och för livstiden till arbetslönen hänvisade klassen utgör ännu inte på långa vägar majoriteten av det tyska folket. Den är alltså också hänvisad till bundsförvanter. Och dessa kan endast sökas bland småborgarna, bland städernas trasproletariat, bland småbönderna och jordbrukets daglönare.
Om småborgarna har vi redan talat. De är högst otillförlitliga, utom då man har segrat, då skriar de utan måtta på ölkrogarna. Men trots detta finns det bland dem mycket goda element, som självmant ansluter sig till arbetarna.
Trasproletariatet, detta avskrap av förkomna element från alla klasser, med högkvarter i de stora städerna, är av alla möjliga bundsförvanter den sämsta. Detta patrask är absolut köpbart och absolut efterhängset. När de franska arbetarna vid alla revolutioner skrev på väggarna: Mort aux voleurs! (Död åt tjuvarna!) och även sköt många, så skedde det inte av hänförelse för egendomen utan i den riktiga insikten att man framför allt måste hålla dess band från livet på sig. Varje arbetarledare, som använder dessa skojare som garde eller stödjer sig på dem, bevisar sig redan därigenom som förrädare mot rörelsen.
Småbönderna - ty de stora tillhör bourgeoisin - är av olika slag. Antingen är de feodalbönder och måste ännu göra dagsverken åt sin nådige herre. Sedan bourgeoisin försummat vad som var dess skyldighet - att befria dessa människor från dagsverksslaveriet - kommer det inte att bli svårt att övertyga dem, att de numera endast kan vänta befrielse av arbetarklassen.
Eller är de arrendatorer. I detta fall är förhållandet mestadels som på Irland. Arrendet är så högt uppdrivet, att bonden med sin familj vid medelmåttig skörd nätt och jämnt kan leva, vid dålig skörd nästan svälter ihjäl, inte kan betala arrendet och därigenom blir alldeles beroende av jordägarens nåd. För sådana människor gör bourgeoisin något först då den tvingas till det. Av vem skulle de vänta sin räddning utom av arbetarna?
Återstår de bönder, som odlar sin egen lilla torva. Dessa är mestadels så tyngda av hypotek, att de är lika beroende av ockraren som arrendatorerna av jordägaren. Också för dem återstår endast en knapp och på grund av de goda eller dåliga åren ytterst osäker arbetslön. De kan allra minst vänta sig något av bourgeoisin, ty de blir ju utsugna just av borgarna, av de ockrande kapitalisterna. Men de hänger mestadels mycket fast vid sin egendom, ehuru den i själva verket inte tillhör dem utan ockraren. I alla fall måste man förklara för dem, att de kan befrias från ockraren endast om en av folket beroende regering förvandlar samtliga hypoteksskulder till en skuld till staten och därigenom nedsätter räntefoten. Och detta kan endast arbetarklassen genomföra.
Överallt där medelstor och stor jordegendom råder, utgör jordbrukets daglönare den talrikaste klassen på landet. Detta är fallet i hela Nord- och Östtyskland och här finner städernas industriarbetare sina talrikaste och naturligaste bundsförvanter. Liksom kapitalisten står emot den industriella arbetaren, står godsägaren eller storarrendatorn emot jordbrukets daglönare. Samma åtgärder, som hjälper den ene, måste också hjälpa den andre. Industriarbetarna kan befria sig endast om de förvandlar borgarnas kapital, d.v.s. råmaterielen, maskinerna och verktygen, till samhällets, d.v.s. sin egen, av dem gemensamt brukade egendom. Likaså kan lantarbetarna frigöras ur sitt avskyvärda elände endast om framförallt deras huvudsakliga arbetsmaterial, jorden själv, frånhänds de större böndernas och de ännu större feodalherrarnas privatbesittning, förvandlas till samhällelig egendom och brukas av kooperativa lantarbetarföretag för deras gemensamma räkning. Och här kommer vi till internationella arbetarkongressens i Basel berömda beslut: att samhället har intresse av att förvandla jordegendomen till gemensam, nationell egendom. Detta beslut fattades huvudsakligen för de länder, där det finns stora jordegendomar och, därmed sammanhängande, storgodshushållning och på dessa stora gods en herre och många daglönare. Men detta tillstånd råder i det stora hela alltjämt i Tyskland, och därför var beslutet, näst efter England, högst aktuellt just för Tyskland. Jordbruksproletariatet, lantdaglönarna - det är den klass, ut vilken furstarnas arméer till sin stora massa ännu rekryteras. Det är den klass, som nu i kraft av den allmänna rösträtten skickar den stora mängden feodalherrar och junkrar till parlamentet; men det är också den klass, som står städernas industriarbetare närmast, som delar levnadsvillkor med den, ja, t.o.m. står ännu djupare i eländet. Denna klass, som är vanmäktig därför att den är splittrad och skingrad, vars dolda makt regering och adel så väl känner, att de avsiktligt låter skolorna förfalla för att den ska förbli okunnig, att sätta liv i denna klass och dra in den i rörelsen, det är den tyska arbetarrörelsens närmaste trängande uppgift. Från den dag, då massan av lantdaglönare har lärt sig förstå sina egna intressen, från den dagen är en reaktionär, feodal, byråkratisk eller borgerlig regering i Tyskland omöjlig.
Omkring den 11 februari 1870
F. Engels.
Förestående rader nedskrevs för över fyra år sedan. De behåller sin giltighet ännu idag. Vad som var riktigt efter Sadowa och Tysklands delning, bekräftas också efter Sedan och upprättandet av det heliga tyska riket av preussisk nation. Så föga förmår den s.k. storpolitikens "världsskakande" statsaktioner ändra den historiska rörelsens riktning.
Vad däremot dessa statsaktioner förmår, är att de påskyndar denna rörelses hastighet. Och i det hänseendet har upphovsmännen till nämnda "världsskakande händelser" haft ofrivilliga framgångar, som säkert är dem själva högst ovälkomna, men som de vare sig de vill eller inte måste ta med på köpet.
Redan kriget av 1866 skakade det gamla Preussen i dess grundvalar. Det hade redan kostat möda att efter 1848 återföra det upproriska industriella - borgerliga såväl som proletära - elementet i västprovinserna under den gamla tukten; det hade emellertid lyckats, och junkrarnas i de östra provinserna intresse var, näst arméns, åter härskande i staten. 1866 blev nästan hela nordvästra Tyskland preussiskt. Bortsett från den obotliga moraliska skada, den preussiska kronan av Guds nåde tog då den slukade tre andra kronor av Guds nåde, förlade sig nu monarkins tyngdpunkt betydligt västerut. De fem miljonerna rhenländare och westfalare förstärktes, till en början med de 4 miljonerna direkt och sedan med de 6 miljonerna indirekt genom de av Nordtyska förbundet annekterade tyskarna. Och 1870 kom därtill ytterligare de 8 miljonerna sydvästtyskar, så att nu i "det nya riket" emot de 141/2 miljonerna gammalpreussare (ur de sex provinserna öster om Elbe, däribland till på köpet 2 miljoner polacker) står inemot 25 miljoner, som för länge sedan vuxit ur den gammalpreussiska junkerfeodalismen. Så försköt just den preussiska arméns segrar hela grundvalen för den preussiska statsbyggnaden; junkerherraväldet blev mer och mer odrägligt t.o.m. för regeringen. Men samtidigt hade den rasande industriella utvecklingen med sin kamp mellan borgare och arbetare trängt undan kampen mellan junkrar och borgare, så att även i det inre den gamla statens sociala grundvalar utsattes för en fullständig omvälvning. Den sedan 1840 långsamt ruttnande monarkin hade till förutsättning haft kampen mellan adeln och bourgeoisin, i vilken den höll jämvikten; från det ögonblick då det inte längre gällde att skydda adeln mot bourgeoisins anlopp, utan att skydda alla besittande klasser emot arbetarklassens anstormning, måste den gamla absoluta monarkin fullständigt övergå i den särskilt för detta syfte utarbetade statsformen: den bonapartistiska monarkin. Jag har redan på annat ställe ("I bostadsfrågan") utrett denna Preussens övergång till bonapartismen. Något jag där inte behövde betona, men som här är mycket väsentligt: Denna övergång var det största framsteg som Preussen gjort sedan 1848; i så hög grad hade Preussen blivit efter i modern utveckling. Det var ju ännu alltjämt en halvfeodal stat och bonapartismen är i varje fall en modern statsform, som har till förutsättning feodalismens avskaffande. Preussen måste alltså besluta sig för att göra rent hus med sina talrika feodala kvarlevor, att offra junkerdömet som sådant. Naturligtvis skedde detta i den mildaste form och på den populära melodin: Alltid sakta marsch framåt! Så exempelvis i den mycket berömda kretsordningen. Den upphäver den enskilde junkerns feodala privilegier på hans gods men endast för att återställa dem som privilegier för totaliteten av stora godsägare för hela kretsen. Det hela går vidare, översättes bara från den feodala till den borgerliga dialekten. Man förvandlar den gammalpreussiske junkern tvångsvis till något i stil med den engelske squiren, och han behövde visst inte streta så särdeles emot, ty den ene är lika dum som den andre.
Så har det blivit Preussens egendomliga öde att i slutet av detta århundrade i bonapartismens angenäma form fullända sin borgerliga revolution, som det påbörjade 1808-1813 och 1848 förde ett stycke vidare. Och om allt går bra, och vi får leva så länge, så får vi kanske år 1900 uppleva, att regeringen i Preussen verkligen har avskaffat alla feodala inrättningar, och att Preussen verkligen kommer till den punkt, där Frankrike stod 1792.
Feodalismens avskaffande betyder positivt uttryckt upprättande av borgerliga förhållanden. I samma mån som adelsprivilegierna faller förborgerligas lagstiftningen. Och här stöter vi på kärnpunkten i den tyska bourgeoisins förhållande till regeringen. Vi ser, att regeringen är nödgad att införa dessa långsamma och futtiga reformer. Men gentemot bourgeoisin framställer den varje sådant litet medgivande som om det var ett offer, för vilket de, borgarna, nu också i sin tur måste ge regeringen något medgivande. Och borgarna går, ehuru tämligen på det klara med sakförhållandet, in på detta bedrägeri. Därav har så den stillatigande överenskommelse uppkommit, som utgör den stumma grundvalen för alla riksdags- och kammardebatter i Berlin: å ena sidan reformerar regeringen lagarna i snäckgalopp i bourgeoisins intresse, avskaffar de feodala och ur småstateriet uppkomna hindren för industrin, skapar mynt-, mått- och viktenhet, näringsfrihet o.s.v., ställer genom den fria flyttningsrätten Tysklands arbetskraft till kapitalets oinskränkta förfogande, gynnar handel och svindel; å andra sidan överlåter bourgeoisin åt regeringen all verklig politisk makt, voterar om skatter, lån och soldater och hjälper till att avfatta alla nya reformer så, att det gamla polisväldet över misshagliga individer förblir i full kraft. Bourgeoisin köper sin sociala frigörelse undan för undan med att omedelbart avstå egen politisk makt. Naturligtvis är huvudmotivet, som gör en sådan överenskommelse oantastlig för bourgeoisin, icke fruktan för regeringen utan fruktan för proletariatet.
Hur ömkligt vår bourgeoisi emellertid än uppträder på politikens område, så kan man inte förneka, att den i individuellt och kommersiellt hänseende äntligen gör sin skyldighet. Det uppsving i industri och handel, varom talades i förordet till andra upplagan, har sedan dess utvecklats med ännu större energi. Vad som i detta hänseende skett i det rhen-westfaliska industriområdet sedan 1869, är för Tyskland rent av oerhört och erinrar om uppsvinget i de engelska fabriksdistrikten i början av detta århundrade. Och i Sachsen och övre Schlesien, i Berlin, Hannover och sjöstäderna går det likadant. Vi har äntligen en världshandel, en verkligt stor industri, en verkligt modern bourgeoisi; vi har emellertid också haft en verklig krasch och har likaledes fått ett verkligt, väldigt proletariat.
För den framtida historieskrivaren kommer i Tysklands historia 1869-1874 dånet från slagfälten vid Spicheren, Mars la Tour och Sedan samt vad därmed sammanhänger att ha vida mindre betydelse än det tyska proletariatets anspråkslösa, lugna men ständigt fortskridande utveckling. Redan 1870 drabbades de tyska arbetarna av en svår prövning: den bonapartiska krigsprovokationen och dess naturliga verkan, den allmänna nationella chauvinismen i Tyskland. De tyska socialistiska arbetarna lät sig inte för ett ögonblick förvirras. Inte en ansats till nationell chauvinism framträdde hos dem. Mitt i det galnaste segerruset förblev de kalla, krävde "en billig fred med den franska republiken och inga annektioner", och inte ens belägringstillståndet kunde få dem att tiga. Ingen krigsära, inget prat om tysk "rikshärlighet" vann anklang hos dem; deras enda mål förblev hela det europeiska proletariatets befrielse. Man kan verkligen säga: ett så svårt, så glänsande beståndet prov har intet annat lands arbetare hittills blivit förelagda.
På krigets belägringstillstånd följde högförräderi-, majestäts- och ämbetsmannakränkningsprocesserna, fredens tilltagande godtycke från polisen. Der Volksstaat hade i regel tre ā fyra redaktörer samtidigt i fängelse, de andra tidningarna i proportion därtill. Varje något så när bekant partitalare måste åtminstone en gång om året stå inför rätta, där han nästan regelbundet blev dömd. Utvisningar, konfiskeringar, mötesupplösningar följde tätt som hagel på varann. Allt förgäves. I varje häktads eller utvisads ställe trädde strax en annan; för varje upplöst möte inkallade man två nya, tröttade ut polisgodtycket på den ena platsen efter den andra genom uthållighet och noggrant efterföljande av lagen. Alla förföljelser åstadkom motsatsen till det åsyftade målet; långt ifrån att bryta arbetarpartiet eller ens böja det, tillförde de det endast nya rekryter och befäste organisationen. I sin kamp med myndigheterna såväl som med de enskilda borgarna visade sig arbetarna överallt som de intellektuellt och moraliskt överlägsna och bevisade särskilt i sina konflikter med de s.k. "arbetsgivarna", att de, arbetarna, nu är de bildade och kapitalisterna tölparna. Och därvid för de kampen i stort med en humor, som är bästa beviset för hur säkra de är på sin sak och medvetna om sin överlägsenhet. En så förd kamp på historiskt förberedd mark måste ge stora resultat. Januarivalens framgångar är hittills enastående i den moderna arbetarrörelsens historia, och den förvåning, de framkallade i hela Europa, var fullt berättigad.
De tyska arbetarna har två fördelar framför det övriga Europas arbetare. För det första, att de tillhör Europas mest teoretiska folk, och att de bevarat den teoretiska anda, som Tysklands s.k. bildade så fullständigt tappat. Utan att den tyska filosofien, särskilt Hegel, hade gått före, hade den tyska vetenskapliga socialismen - den enda vetenskapliga socialism, som någonsin existerat - aldrig kommit till stånd. Utan teoretisk anda bland arbetarna skulle denna vetenskapliga socialism aldrig i så hög grad övergått i deras kött och blod som fallet blivit. Och vilket omätligt företräde detta är, visar sig å ena sidan i den likgiltighet för all teori, som är en av huvudorsakerna till att den engelska arbetarrörelsen, trots all utmärkt organisation i det engelska maskineriet, rör sig så långsamt, och å andra sidan i den förvirring, som proudhonismen i sin ursprungliga form anstiftat bland fransmän och belgare, och i sin genom Bakunin vidarekarikerade form hos spanjorer och italienare.
Den andra fördelen är den, att tyskarna kronologiskt sett kommit så gott som allra sist i arbetarrörelsen. Liksom den tyska teoretiska socialismen aldrig kommer att glömma, att den står på Saint-Simons, Fouriers och Owens skuldror, tre män som trots allt sitt fantasteri och all sin utopism hör till alla tiders mest betydande andar och genialt förutsåg tallösa saker, vars riktighet vi nu vetenskapligt påvisar - så får den tyska praktiska arbetarrörelsen aldrig glömma, att den har utvecklat sig på den franska och engelska rörelsens skuldror, att den enkelt kunde tillgodogöra sig deras dyrköpta erfarenheter, att den nu kunde undvika deras den gången mestadels oundvikliga fel. Utan att de engelska fackföreningarna och de franska politiska arbetarstriderna hade gått före, utan den jätteimpuls, som särskilt Pariskommunen gav, var stode vi nu?
Man måste ge de tyska arbetarna det erkännandet, att de med sällsynt förståelse utnyttjat sitt läges fördelar. För första gången sedan en arbetarrörelse kom till förs kampen på sina tre håll - på den teoretiska bogen, på den politiska och på den praktisk-ekonomiska (motståndet mot kapitalisterna) - i samklang och sammanhang, och planmässigt. I detta så att säga koncentriska angrepp ligger just den tyska rörelsens styrka och oövervinnerlighet.
Å ena sidan genom denna sin fördelaktiga ställning, å andra sidan genom de insulära säregenheterna hos den engelska och det våldsamma undertryckandet av den franska rörelsen har de tyska arbetarna för ögonblicket ställts i den proletära kampens förtrupp. Hur länge händelserna kommer att låta dem stanna kvar på denna hederspost, kan man inte förutsäga. Men så länge de intar den, må man hoppas att de kommer att sköta den som sig bör. Dit hör fördubblade ansträngningar på varje kampens och agitationens område. Det kommer särskilt att bli ledarnas plikt att allt mer och mer sätta sig in i alla teoretiska frågor, mer och mer befria sig från inflytandet av traditionella, den gamla världsåskådningen tillhöriga fraser och ständigt minnas, att socialismen sedan den blivit en vetenskap också vill bli driven som en vetenskap, d.v.s. studerad. Det kommer att gälla att med stegrad iver sprida den så vunna, alltmer upplysta insikten bland arbetarmassorna och alltjämt fastare sammansluta partiets såväl som fackföreningarnas organisation. Om också de i januari avgivna socialistiska rösterna redan representerar en vacker socialistisk armé, så utgör de dock ännu inte på långt när majoriteten av den tyska arbetarklassen; och hur uppmuntrande än framgångarna är i propagandan bland lantbefolkningen, så återstår dock just här ännu oändligt mycket att göra. Det gäller alltså att inte mattas i kampen, det gäller att frånrycka fienden den ena staden, den ena valkretsen efter den andra; men framför allt gäller det att bevara den äkta internationella andan, som inte tillåter någon patriotisk chauvinism att uppkomma och som med glädje hälsar varje nytt steg i den proletära rörelsen, likgiltigt från vilken nation det utgår. När de tyska arbetarna så går i främsta ledet, kommer de inte precis att marschera i spetsen för rörelsen - det är inte i rörelsens intresse, att arbetarna inom någon enskild nation marscherar i dess spets - men dock att inta en ärofull plats i slaglinjen; och de kommer att stå där rustade, om antingen oväntat svåra prövningar eller betydande händelser av dem kräver ökat mod, ökad beslutsamhet och dådkraft.
London den 1 juli 1874.
Friedrich Engels.
Även det tyska folket har sin revolutionära tradition. Det fanns en tid, då Tyskland frambragte karaktärer, vilka inte stod efter för de bästa i andra länders revolutioner. Det var en tid, då det tyska folket utvecklade en uthållighet och energi som, om det gällt en mer centraliserad nation, skulle ha avkastat de mest storartade resultat, en tid, då tyska bönder och plebejer var fulla av idéer och planer, vilka ofta nog får deras efterkommande att bäva.
Inför den avslappning, som efter två års kamp nästan överallt visar sig, är det hög tid att påminna det tyska folket om de klumpiga, men kraftfulla och uthålliga gestalterna från det stora tyska bondekriget. Tre århundraden har förflutit och mycket har förändrats; ändå står bondekriget inte helt främmande för vår nuvarande kamp, och de motståndare som måste bekämpas är till största delen desamma. De klasser och klassfraktioner, som överallt begått förräderi 1848 och -49, kommer vi att finna i förrädarrollen redan år 1525, fast på en lägre utvecklingsnivå. Och om bondekrigets robusta vandalism endast kom till uttryck på enstaka ställen under de senaste åren, i Odenwald, Schwarzwald, Schlesien, så är det i vilket fall inte till någon heder för det moderna upproret.
Låt oss till att börja med göra en kortfattad översikt över förhållandena i Tyskland vid början av femtonhundratalet.
Den tyska industrin hade gjort betydande framsteg under 1300- och 1400-talen. Den till landsbygden begränsade industrin av feodal typ hade efterträtts av en skråmässig verksamhet i städerna, vilken producerade för vidare kretsar och även för mer avlägsna marknader. Vävningen av grova ylletyger och linne var nu en permanent och vida spridd gren av industrin, och till och med finare ylle- och linnevävnader, liksom sidenvaror, framställdes i Augsburg. Jämsides med väveriet skedde en särskild tillväxt i den till konsthantverk gränsande industri, som närdes av den senare medeltidens andliga och världsliga lyx, och som sysselsatte guld- och silversmeder, bildhuggare och träsnidare, kopparstickare och xylografer, vapensmeder, medaljgravörer, svarvare etc. En rad mer eller mindre betydande uppfinningar, bland vilka de historiskt viktigaste var uppfinningen av krutet och boktryckarkonsten, hade väsentligt bidragit till näringarnas utveckling. Handeln höll jämna steg med industrin. Hansan hade genom sitt hundraåriga monopol på havet säkerställt höjningen av hela Nordtyskland ur det medeltida barbariet. Även om Hansan sedan slutet av 1400-talet snabbt hade börjat få ge vika för engelsmännens och holländarnas konkurrens, gick fortfarande den stora handelsleden från Indien till Norden genom Tyskland, detta trots Vasco da Gamas upptäckter, och Augsburg förblev den stora stapelplatsen för italienska sidenvaror, indiska kryddor och alla Levantens produkter. De sydtyska städerna, särskilt Augsburg och Nürnberg, var centra för en för sin tid ansenlig lyx och rikedom. Utvinningen av råmaterial hade också i betydande grad ökat. De tyska gruvarbetarna var på 1400-talet de skickligaste i världen, och städernas blomstring hade också höjt jordbruket från dess medeltida primitivitet. Man hade inte bara lagt stora arealer jord under plogen, utan man odlade också färgämnes örter och andra importerade växter, vars omsorgsfulla skötsel hade en gynnsam inverkan på jordbruket i allmänhet.
Ändå hade uppsvinget i Tysklands nationella produktion inte hållit jämna steg med det i andra länder. Jordbruket stod långt efter det engelska och holländska, industrin efter den i Italien, Flandern och England. På sjöfartens område hade engelsmännen och särskilt holländarna börjat slå tyskarna ur brädet. Befolkningen var mycket tunnsådd. Civilisationen existerade endast sporadiskt, koncentrerad till enskilda centra för industri och handel, men även dessa centras intressen var vitt skilda, med knappast några beröringspunkter. Södra delen hade helt andra handelsförbindelser och avsättningsmarknader än den norra; de östra och västra stod utanför nästan allt varuutbyte. Inte en enda stad kom ifråga för att bli hela landets industriella och kommersiella centrum, såsom t.ex. London var det för England. Hela det inre handelsutbytet var nästan helt begränsat till kust- och flodsjöfart och till de två stora handelsrutterna från Augsburg och Nürnberg över Köln till Nederländerna, och över Erfurt mot norr. Bortom floder och handelsvägar fanns ett antal mindre städer, vilka, uteslutna från stora världen, ostört fortsatte att vegetera i den senare medeltidens förhållanden. De behövde endast ett fåtal varor utifrån, och levererade få produkter för export. Av lantbefolkningen kom endast adeln i beröring med yttervärlden och nya behov; böndernas stora massa kom i sina relationer aldrig utöver det närmaste grannskapet och dess horisont.
Medan i England och Frankrike handelns och industrins uppsving medförde att hela landets intressen sammanflätades och därmed förde fram frågan om politisk centralisering, hade Tyskland inte kommit längre än till en intressegruppering efter provinser, runt rent lokala centra, och därmed till politisk splittring. Denna splittring blev snart så mycket mer slutgiltig genom Tysklands utestängande från världshandeln. I samma mån, som det rent feodala riket sönderföll, upplöstes överhuvudtaget riksförbundet och förvandlade sig de stora rikslänsinnehavarna till nära nog oavhängiga furstar. Så slöt sig å ena sidan riksstäderna, å den andra riksriddarna, samman, än mot varandra, än mot furstarna eller kejsaren. Riksmakten, själv oklar om sin ställning, vacklade osäkert mellan de olika element som utgjorde riket, och förlorade därmed alltmer av sin auktoritet; dess försök att på Ludvig XI:s sätt centralisera kom trots alla intriger och våldsdåd aldrig utöver sammanhållningen av de österrikiska arvländerna. De som slutligen vann, och måste vinna, i dessa otaliga och inbördes korsande konflikter, det var företrädarna för centralisering inom denna splittring, för lokal och provinsiell centralisering, furstarna. Bredvid dem blev kejsaren själv alltmer en furste som de.
Under dessa förhållanden hade ställningen väsentligt förändrats för de ur medeltiden kvarlevande klasserna, och nya klasser hade bildats vid sidan av de gamla.
Ur högadeln hade furstarna framträtt. De var redan nästan helt oberoende av kejsaren och innehade det mesta av överhetsrätten. De förde krig och slöt fred på egna villkor, de höll stående arméer, sammankallade lantdagar och skrev ut skatter. En stor del av lågadeln och städerna hade de redan ställt under sitt herravälde; de begagnade oupphörligt varje medel för att införliva de återstående, ännu riksomedelbara[3] städerna och baronierna. Gentemot dessa centraliserade de, medan de gentemot riksmakten uppträdde decentraliserande. Inrikespolitiskt var deras sätt att regera mycket godtyckligt. Ständerna[4] sammankallade de mest när de inte kunde klara sig på annat sätt. De skrev ut skatter och drev in pengar som det passade dem; ständernas skattebevillningsrätt erkändes sällan och kom ännu mer sällan till utförande. Och då hade ändå fursten vanligen majoritet genom de stånd, ridderskapet och prelaterna, som var befriade från skatt men deltog i åtnjutandet av skatteinkomsterna. Furstarnas penningbehov växte med hovhållningens lyx och utvidgning, med de stående arméerna och de växande regeringsutgifterna. Skatterna blev alltmer betungande. Städerna var mestadels skyddade mot dem genom sina privilegier; hela skattebördan föll på bönderna, såväl furstarnas egna undersåtar som på de länspliktiga riddarnas livegna, torpare och skattebönder[5]. Då den direkta beskattningen inte räckte till, tillkom den indirekta - finanskonstens mest raffinerade manövrer tillgreps för att fylla hålen i statskassan. När inte heller detta hjälpte, när det inte fanns något mer att pantsätta och ingen fri riksstad ville ge mer kredit, skred man till myntoperationer av smutsigaste slag, slog mynt som inte höll halten, fastställde höga eller låga tvångskurser, allteftersom det passade statskassan. Handel med privilegier till städer och andra, som man sedan med våld drog tillbaka för att sälja dem igen för dyra pengar, utnyttjande av varje försök till opposition till brandskattning och plundring av alla de slag, etc., var också inkomstbringande och vardagliga inkomstkällor för furstarna på den här tiden. Även rättvisan var en stående och inte obetydlig handelsvara för dem. Kort sagt: Den tidens undersåtar, som dessutom måste tillfredsställa de furstliga fogdarnas och tjänstemännens privata snikenhet, fick i fullaste mån smaka på alla det "faderliga" regeringssystemets välsignelser.
Av medeltidens feodalhierarki hade adelns medelklass nästan helt försvunnit - antingen hade den svingat sig upp till småfurstars oavhängighet, eller hade den sjunkit ner i lågadelns led. Lågadeln, ridderskapet, gick snabbt sitt förfall till mötes. En stor del var redan helt utarmad och tjänstgjorde hos furstarna i militära eller civila befattningar, en annan stod i länsplikt under furstarna och var underkastade dem, en mindre del var riksomedelbar.
Krigsväsendets utveckling, infanteriets stigande betydelse, förbättringen av eldvapnen minskade betydelsen av deras militära färdigheter, som var knutna till tungt kavalleri. Dessutom blev deras borgar mindre ointagliga. Liksom Nürnbergs hantverkare blev riddarna genom industrins framåtskridande överflödiga. Ridderskapets penningbehov bidrog i betydande grad till dess ruin. Slottens lyx, prakt och ståt vid turneringar och fester, vapen och hästar, allt steg i pris i takt med samhällets utveckling, medan riddarnas och baronernas inkomster tilltog föga eller inte alls. Fejder med plundring och brandskattning, stråtröveri och liknande nobla sysselsättningar blev med tiden alltför farliga. De avgifter och tributer, som betalades av herrskapens undersåtar inbringade knappast mer än förut. För att täcka sina tilltagande behov måste de nådiga herrarna tillgripa samma medel som furstarna. Adelns bondplågeri blev värre för varje år. De livegna sögs ut till sista blodsdroppen, torparna pålades nya skatter och avgifter under allehanda namn och förevändningar. Dagsverkena, räntorna, arrendeavgifterna, laudemierna (länsavgifterna), dödsfallsavgifterna, skyddspengarna o.s.v. höjdes godtyckligt, trots alla tidigare överenskommelser. Rättvisan vägrades eller schackrades bort, och då riddaren inte på annat sätt kunde komma åt bondens pengar, kastade han honom utan vidare i tornet och tvingade honom att köpa sig fri.
Med de övriga stånden stod lågadeln ingalunda på vänskaplig fot. Den länspliktiga adeln sökte göra sig riksomedelbar, de riksomedelbara sökte i sin tur värja sin oavhängighet. Detta ledde till oupphörliga konflikter med furstarna. Prästerskapet, som i sin uppblåsta skepnad föreföll riddaren som ett helt överflödigt stånd, avundades han dess stora gods, dess genom celibat och kyrkoförfattning sammanhållna rikedomar. Med städerna låg han ständigt i luven; han var skyldig dem pengar, han livnärde sig på att plundra deras utmarker, råna deras köpmän och begära lösensummor för de fångar han tog från dem. Och ridderskapets kamp mot alla dessa stånd blev desto häftigare, allteftersom penningfrågan blev en livsfråga.
Det andliga ståndet, representanten för den medeltida feodalismens ideologi, kände sig lika utsatt för de historiska förändringarna. Boktryckarkonsten och behovet av en växande handel berövade kyrkan dess monopol, inte bara på läs- och skrivkonsten, utan all högre bildning. Arbetsdelning inträdde också på det intellektuella området. Juristernas nu uppkommande stånd trängde ut prästerna från en rad av de mest inflytelserika ämbetena. Prästerskapet var också på väg att bli till stor del överflödigt, och erkände självt detta genom sin allt större lättja och okunnighet. Men ju överflödigare de blev, desto talrikare blev de - tack vare sina enorma rikedomar, som de genom alla möjliga medel fortsatte att öka.
Inom det andliga ståndet fanns det två vitt skilda klasser. Den andliga feodalhierarkin utgjorde den aristokratiska klassen: biskopar och ärkebiskopar, abbotar, priorer och andra prelater. Dessa höga kyrkliga dignitärer var antingen själva riksfurstar, eller de härskade som feodalherrar under andra furstars överhöghet över stora landområden med talrika livegna och torpare. De inte bara exploaterade sina underlydande lika hänsynslöst som adeln och furstarna, utan de gick ännu mer skamlöst tillväga. Förutom det brutala våldet tillgrep de alla religionens trakasserier, till sträckbänkens plågor lade de fruktan för bannlysning och förvägrandet av syndaförlåtelsen; alla biktstolens intriger begagnades för att beröva undersåtarna det sista öret eller för att öka kyrkans del av arvet. Förfalskning av dokument var för dessa ärevördiga herrar ett vanligt och omtyckt medel i bedrägeriets tjänst. Men fastän de, förutom de vanliga feodala bördorna och räntorna också uppbar tionde, så räckte alla dessa inkomster inte till. De tillverkade undergörande helgonbilder och reliker, organiserade saliggörande bönehus och sålde avlatsbrev, allt för att pressa pengar av folket, länge med bästa framgång.
Det var mot dessa prelater och deras talrika, med spridningen av den politiska och religiösa hetsen, alltmer förstärkta gendarmeri av munkar, som inte bara folkets, utan även adelns prästhat koncentrerades. Där de var riksomedelbara, stod de i vägen för fursten. De korpulenta biskoparnas och abbotarnas flotta vällevnad väckte adelns avund och upprörde folket, som måste betala kostnaderna, detta desto mer som den på ett skriande sätt svor mot deras predikningar.
Den plebejiska fraktionen av det andliga ståndet bestod av predikanterna på landet och i städerna. De stod utanför den feodala kyrkliga hierarkin och hade ingen del i dess rikedomar. Deras arbete var mindre kontrollerat och, hur viktigt det än var för kyrkan, för tillfället betydligt mindre oumbärligt än den polistjänst, som utfördes av de kasernerade munkarna. De hade därför mycket sämre betalt, och deras prebenden var i allmänhet mycket magra. Då de var av borgerligt eller plebejiskt ursprung, stod de i fråga om levnadsstandard tillräckligt nära massornas liv för att, trots sin klerikala ställning, behålla borgarnas och plebejernas sympati. För dem var det regel att delta i tidens rörelser, medan det för munkarna var ett undantag. De försåg rörelsen med teoretiker och ideologer, och många av dem, som representerade plebejerna och bönderna, dog därför på schavotten. Folkets prästhat vände sig därför endast i undantagsfall mot dem.
Så som kejsaren stod över furstarna och adeln, så stod påven över det högre och lägre prästerskapet. Medan kejsaren mottog "den vanliga penningen" eller riksskatten, gick till påven den allmänna kyrkoskatten, ur vilken han betalade lyxen vid det romerska hovet. I intet annat land drevs dessa kyrkoskatter in med större samvetsgrannhet och stränghet än i Tyskland - tack vare svartrockarnas makt och antal. Särskilt gällde det annaterna, en avgift som upptogs vid förlänande av biskopsdömen. Med de stigande behoven uppfanns nya medel för att skaffa pengar: handel med reliker, avlats- och jubileumspenning etc. Stora pengar flöt på så vis ur Tyskland till Rom, och det härigenom ökade trycket stegrade inte endast prästhatet, utan uppväckte också nationalkänslan, särskilt hos adeln, det på den tiden mest nationalistiska ståndet.
Bland de ursprungliga borgarna[6] i de medeltida städerna hade med handelns och näringarnas uppblomstring tre distinkt åtskilda grupper utvecklats.
Stadssamhället leddes av de patriciska släkterna, den så kallade "ärbarheten". De var de rikaste familjerna. De ensamma satt i rådet och beklädde alla stadens ämbeten. Därför förvaltade de inte bara, utan konsumerade också stadens inkomster. Starka genom sin rikedom och sin nedärvda, av kejsare och rike erkända aristokratiska status, exploaterade de såväl stadskommunen som de under staden lydande bönderna på varje tänkbart sätt. De ockrade med spannmål och pengar, skaffade sig monopol av alla slag, undandrog gradvis kommunen all rätt till utnyttjandet av stadens skogar och betesmarker, vilka de använde till sin egen, uteslutande privata fördel. Godtyckligt skrev de ut väg-, bro- och stadsporttullar samt andra pålagor, och de drev handel med skråprivilegier, med mästar- och borgarrättigheter och med rättvisan. Med bönderna på stadens utägor gick de inte mer skonsamt fram än adeln och prästerna. Tvärtom: stadens fogdar och byarnas tjänstemän, idel patricier, medförde en viss byråkratisk formalism till den aristokratiska hårdheten och girigheten vid indrivningen. Stadens på så vis sammanbragta inkomster förvaltades högst godtyckligt; räkenskaperna i stadens böcker, en ren formalitet, var försummade och förvirrade till det yttersta; underslev och kassabrist hörde till ordningen för dagen. Hur lätt det var på den tiden för en jämförelsevis liten, av privilegier på alla håll omgiven, genom släktskap och intressen intimt sammanhållen kast, att enormt berika sig på stadens inkomster, det förstår man lätt när man tänker på alla de förskingringar och all den svindel, som kom i dagen i så många stadsförvaltningar år 1848.
Patricierna hade sett till, att låta stadskommunens rättigheter, särskilt i ekonomiska angelägenheter, ligga för fäfot. Först senare, då dessa herrars bedrägerier gick alltför långt, satte sig kommunerna i rörelse för att åtminstone skaffa sig kontroll över stadsförvaltningen. I de flesta städerna lyckades de faktiskt också att återta sina rättigheter. Men genom de eviga stridigheterna mellan skråna, genom patriciernas seghet och det skydd som de åtnjöt hos riket och styrelserna i de med dem förbundna städerna, återtog de patriciska rådsherrarna snart sitt gamla odelade herravälde, vare sig det skedde med list eller våld. I början av 1500-talet befann sig åter alla städers kommuner i opposition.
Stadsoppositionen mot patricierväldet delade sig i två fraktioner, vilka mycket klart framträder i bondekriget.
Den borgerliga oppositionen, föregångaren till vår tids liberaler, omfattade de rikare borgarna och dem ur medelklassen samt, beroende på lokala förhållanden, en större eller mindre del av småborgarna. Deras krav höll sig inom rent författningsmässiga gränser. De begärde kontroll över stadsförvaltningen och del i den lagstiftande makten, antingen genom själva kommunförsamlingen eller genom en kommunal representation (Stora rådet, kommunutskott), vidare inskränkning av den patriciska nepotismen och fåtalsväldet som låg i händerna på ett fåtal familjer och som framträdde alltmer öppet, även bland dessa. På sin höjd krävde de dessutom säte i rådet för några borgare ur sin egen krets. Detta parti, här och där förenat med den missnöjda och avsigkomna delen av "ärbarheten", hade stor majoritet i alla ordinarie kommunförsamlingar och i skråna. De till rådet anslutna och den mer radikala delen av oppositionen utgjorde tillsammans endast en liten minoritet bland de verkliga borgarna.
Vi kommer att få se, hur denna "moderata", "laglydiga", "välmående" och "intelligenta" opposition spelar precis samma roll och med exakt samma framgång under 1500-talsrörelsen som dess efterföljare, det konstitutionella partiet, i rörelsen av 1848 och 1849.
För övrigt var den borgerliga oppositionen allvarligt uppretad mot prästerskapet, vars lättjefulla vällevnad och lösa seder väckte dess bittra harm. Man krävde åtgärder mot dessa värdiga mäns skandalösa leverne. Man krävde, att prästernas skattefrihet och rätt till egen rättsskipning skulle avskaffas, samt att antalet munkar skulle skäras ner.
Den plebejiska oppositionen bestod av ruinerade borgare och massan av stadsbefolkningen, som var berövad borgarrätt: hantverksgesäller, daglönare och de talrika föregångare till ett trasproletariat, som existerade redan på de lägsta stadierna av stadsutvecklingen. Trasproletariatet är en företeelse som, mer eller mindre utvecklad, förekommer på nästan alla hittillsvarande samhällsstadier. Antalet människor utan bestämd sysselsättning och fast bostad ökade stort vid denna tid, beroende på feodalismens söndervittring i ett samhälle, där varje näringsgren, varje levnadsförhållande var omgärdat med ett otal privilegier. I intet utvecklat land har antalet vagabonder någonsin varit så stort som under första hälften av 1500-talet.
I krigstider tog en del av dessa landstrykare värvning i arméerna, en annan tiggde sig fram genom landet, medan en tredje i städerna sökte sin nödtorftiga bärgning som daglönare och i varje sysselsättning, som inte var reglerad genom skråna. Alla dessa tre spelar en roll i bondekriget: den första i furstarnas arméer, som besegrade bönderna, den andra i böndernas sammansvärjningar och trupper, där dess demoraliserande inflytande i varje ögonblick gjorde sig gällande, den tredje i stadspartiernas strider. Man bör för övrigt inte glömma, att en stor del av denna klass, särskilt den som levde i städerna, under denna tid ännu ägde en betydande kärna av sund bondenatur och ännu inte på långt när hade utvecklat den besticklighet och det förfall, som kännetecknar dagens civiliserade trasproletariat.
Man ser, hur den plebejiska oppositionen i den tidens städer bestod av mycket blandade element. Den förenade de avsigkomna delarna av det gamla feodala, på skråna byggda samhället med det ännu outvecklade, uppåtsträvande proletära elementet i det spirande, moderna borgerliga samhället. Där fanns å ena sidan utblottade skråborgare, som genom sina privilegier hängde sig fast vid den bestående ordningen; förskjutna bönder och avskedat tjänstefolk, som ännu inte kunde bli proletärer, å den andra. Mellan dessa båda grupper stod gesällerna, som ännu stod utanför det officiella samhället, och vilkas levnadsvillkor var så nära proletariatets som det var möjligt med den tidens industri och skråprivilegier. Samtidigt var de nästan alla, i kraft av just dessa privilegier, blivande borgerliga mästare. Partiställningen med denna blandning av olika element var därför högst osäker och skiftade från plats till plats. Före bondekriget uppträdde den plebejiska oppositionen i den politiska kampen, inte som parti utan som en bråkig, plundrande svans till den borgerliga oppositionen, en mobb som kunde köpas för några fat vin. Först genom böndernas uppror förvandlades den till parti, och även då är den nästan överallt i sina krav och i sitt uppträdande beroende av bönderna - ett slående bevis på hur den tidens stad var beroende av landsbygden. I den mån den uppträder självständigt, kräver den upprättandet av städernas näringsmonopol på landsbygden och vill inte se en inskränkning av stadens inkomster genom avskaffandet av feodala pålagor inom stadsområdet o.s.v. Kort sagt, såtillvida är denna plebejiska opposition reaktionär och underordnar sig sina egna småborgerliga element - ett typiskt förspel till den tragikomedi, som det nutida småborgerskapet sedan tre år uppför under namnet demokrati.
Endast i Thüringen under Münzers direkta inflytande, och på enstaka andra platser under hans lärjungars, rycktes städernas plebejiska fraktion med av den allmänna stormen till en sådan grad, att det gryende proletära elementet i den tillfälligt fick överhanden över alla de andra fraktionerna i rörelsen. Denna episod utgör hela bondekrigets höjdpunkt med Thomas Münzer, krigets mest storartade gestalt, i centrum. Den är också den kortaste. Det står klart, att de plebejiska fraktionerna var de som först bröt samman, att deras åskådning i första hand byggde på fantasin, och att deras krav måste bli mycket osäkert uttryckta. Under rådande förhållanden fann de den mest osäkra grunden att stå på.
Under alla dessa klasser, med undantag för den sista, stod den stora, exploaterade massan av nationen: bönderna. På bonden vilade hela samhällsstrukturen: furstar, ämbetsmän, adel, präster, patricier och borgare. Oavsett vems undersåte han var - en furstes, en riksfriherres, en biskops, ett klosters eller en stads, av alla behandlades han som ett föremål, ett lastdjur eller sämre. Var han livegen, var han på nåd och onåd utlämnad åt sin herres godtycke. Var han torpare, så var redan de plikter som stipulerades i lag och fördrag nog för att knäcka honom; ändå ökades de dagligen. Största delen av sin tid måste han arbeta på godsherrens jord; av det han tjänade på sina få lediga stunder måste han betala tionde, hyra, jordränta, respengar (krigsskatt), landsskatt och riksskatt. Han kunde varken gifta sig eller dö utan att betala något till sin herre. Han måste, förutom de vanliga dagsverkena, plocka smultron och blåbär, samla halm och snäckskal, driva upp villebråd för jakten, hugga ved o.s.v. Fiske- och jakträtten tillhörde herren; bonden måste lugnt se på när hans skörd förstördes under jakten. Böndernas allmänningar, betesmarker och skog hade herrarna nästan överallt lagt beslag på. Herren gjorde som han behagade med bondens person, med hans hustru och döttrar, liksom han förfogade över hans egendom. Han hade rätten till första natten. Han kastade bonden i tornet när det föll honom in, och där väntade sträckbänken, lika säkert som rannsakningsdomaren väntar den åtalade i våra dagar, precis som det passade. Ur varje uppbyggligt kapitel i Carolina (Karl V:s strafflag), som handlar om avskärande av öron och näsa, utstickning av ögon, finger- och handavhuggning, halshuggning, stegel och hjul, brännande, nypning med glödande tänger, kvartering (fyrdelning) etc., finns det intet, som inte den nådige liv- och skyddsherren efter behag kunde tillgripa. Vem skulle försvara bonden? I domstolarna satt baroner, präster, patricier eller jurister, som väl visste vad de hade betalt för. Alla officiella stånd i riket levde ju på att suga ut bönderna.
Fastän bönderna skar tänder under det fruktansvärda trycket, var det ändå svårt att få dem till revolt. De var spridda över stora områden, och detta försvårade i högsta grad varje hemlig överenskommelse. Den sedan generationer nedärvda vanan att underkasta sig, bristen på vapenövning i många trakter och den varierande graden av förtryck, som av- och tilltog alltefter herrarnas personlighet, allt detta bidrog till att hålla bönderna lugna. Därför finner vi så många lokala bonderevolter under medeltiden, men inte ett enda allmänt, nationellt bondeuppror - åtminstone inte i Tyskland - före bondekriget. För övrigt var bönderna inte i stånd att på egen hand göra revolution, så länge de hade furstarnas, adelns och städernas samlade, organiserade makt emot sig. Deras enda chans att vinna en seger låg i en allians med andra stånd. Men hur skulle de kunna förena sig med andra stånd, då de i samma grad exploaterades av dem alla?
Som vi ser utgjorde under det tidiga 1500-talet de olika stånden i riket - furstarna, adeln, prästerskapet, patricierna, borgarna, plebejerna och bönderna - en högst förvirrad massa med sina varierande och inbördes stridande behov. Varje stånd stod i vägen för det andra, och vart och ett låg i ständig, dold eller öppen, konflikt med alla de andra. En klyvning av nationen i två stora läger, så som läget var i Frankrike vid utbrottet av den första revolutionen och som idag finns kvar på en högre utvecklingsnivå i de mest framskridna länderna, var under dessa omständigheter en ren omöjlighet. Något sådant kunde bara komma ifråga om de lägsta skikten i nationen, bönderna och plebejerna, de som exploaterades av alla de övriga stånden, reste sig. Man förstår lätt denna tids förvirrade härva av intressen, åsikter och strävanden, när man påminner sig den förvirring, som under de två senaste åren åstadkommits av den vida mindre komplicerade strukturen i den tyska nationen, bestående av feodaladel, bourgeoisi, småborgerskap, bönder och proletariat.
En gruppering av de på denna tid så mångfaldiga stånden till större enheter var praktiskt taget omöjlig att uppnå, detta på grund av decentraliseringen och självständigheten på lokal och provinsnivå, genom provinsernas industriella och kommersiella isolering från varandra, och de dåliga kommunikationerna. En sådan åstadkoms först med det allmänna utbredandet av revolutionära religiöst-politiska idéer under reformationen. De olika stånd, som ansluter sig till eller motsätter sig dessa idéer, koncentrerar, visserligen mödosamt och på ett ungefär, nationen i tre stora läger: det katolska eller reaktionära, det lutherska borgerligt-reformerande, och det revolutionära. Om vi finner föga konsekvens i denna stora uppdelning av nationen, och om vi i de båda förstnämnda lägren hittar delvis samma element, så förklaras det av det upplösningstillstånd i vilket de flesta, från medeltiden överlevande, officiella stånden befann sig, och av den decentralisering, som på olika platser tillfälligt förde samma stånd i motsatta riktningar. Vi har så ofta under de senaste åren haft tillfälle att bevittna liknande fakta i Tyskland, att en sådan skenbar hopblandning av stånd och klasser under 1500-talets mycket mer invecklade förhållanden inte kan förvåna oss.
Trots de nyaste erfarenheterna ser den tyska ideologin fortfarande ingenting annat än våldsamma teologiska trätor i de strider, som förde till medeltidens slut. Om folket på den tiden, säger våra hembakade historiker och politiska orakel, bara hade kunnat enas om de himmelska tingen, hade de inte alls behövt bråka om världsliga ting. Dessa ideologer är godtrogna nog att för kontant ta alla illusioner, som en epok gör sig om sig själv, eller dem som en tids ideologer gör sig om denna tid. Folk av det slaget ser till exempel i revolutionen av 1789 endast en något upphetsad debatt om fördelarna med konstitutionell framför absolut monarki, i julirevolutionen en praktisk kontrovers om det ohållbara i rätten "av Guds nåde", och i februarirevolutionen ett försök att lösa frågan republik eller monarki, o.s.v. Om de klasstrider, som utkämpades under dessa omvälvningar, och vars blotta uttryck är det varje gång på fanan skrivna slagordet, om dem har våra ideologer intill denna dag knappast någon aning, trots att nyheten om dem har hörts tydligt nog, inte bara från utlandet utan också genom många tusen inhemska proletärers knorr och agg.
Även de så kallade religionskrigen på 1500-talet handlar framför allt om mycket bestämda materiella klassintressen, och dessa krig var klasstrider, likaväl som de senare inre sammanstötningarna i England och Frankrike. Om klasstriderna den gången fördes under religiösa slagord och om de olika klassernas intressen, behov och krav dolde sig under religionens täckmantel, så förändrar detta ingenting i sak och förklaras lätt av tidsförhållandena.
Medeltiden hade helt utvecklats ur råmaterial. Den hade gjort rent hus med den gamla civilisationen, den gamla filosofin, politiken och juridiken, för att börja på nytt med allt. Det enda som den övertagit från den sjunkna forntiden var kristendomen och ett antal halvt förstörda städer, berövade all sin kultur. Följden härav blev, som på varje primitivt utvecklingsstadium, att prästerna fick monopol på den intellektuella bildningen, varigenom bildningen själv fick en i huvudsak teologisk karaktär. I prästernas hand blev politik och rättsvetenskap, liksom all övrig vetenskap, blott grenar av teologin och behandlades efter samma principer som rådde inom denna. Kyrkans dogmer var samtidigt politiska axiom, och bibelspråk hade laga kraft vid varje domstol. Till och med då ett särskilt juriststånd uppstod, kvarstod juridiken länge under teologins förmyndarskap. Teologins herravälde över hela fältet av intellektuell verksamhet var på samma gång den nödvändiga följden av kyrkans ställning och en allomfattande sammanfattning och sanktion av den bestående feodala ordningen.
Det står härmed klart, att alla, allmänt uttalade angrepp på feodalismen, framför allt angrepp mot kyrkan, att alla revolutionära, sociala och politiska doktriner också måste vara teologiskt kätteri. För att kunna angripa de bestående samhälleliga förhållandena måste man först beröva dem skenet av helighet.
Den revolutionära oppositionen mot feodalismen var levande genom hela medeltiden. Den uppträder, alltefter förhållandena, som mysticism, som öppet kätteri, som väpnat uppror. Vad mysticismen beträffar, så vet man hur hemfallna åt sådan 1500-talets reformatorer var. Münzer var själv en av dem. Kätteriet var dels ett uttryck för de patriarkaliska alpherdarnas reaktion mot den feodalism som påtvingades dem (waldensarna), dels för oppositionen från de städer som vuxit ur feodalismen (albigensarna, Arnold av Brescia etc.) och dels för direkta bonderesningar (John Ball i England, den ungerske mästaren Jakob i Picardie etc.). Waldensarnas patriarkaliska kätteri kan vi här, liksom schweizarnas resning, bortse från, som ett till form och innehåll reaktionärt, rent lokalt försök att hejda historiens lopp. I de båda övriga formerna av medeltida kätteri finner vi redan på 1100-talet förelöparen till den stora motsättning mellan borgerlig och bondsk-plebejisk opposition, på vilken bondekriget gick under. Denna motsättning går genom hela den senare medeltiden.
Städernas kätteri - och det är medeltidens egentliga, officiella kätteri - vände sig huvudsakligen mot prästerna, vilkas rikedomar och politiska ställning det angrep. Precis som dagens bourgeoisi kräver en gouvernement ā bon marché, en regering till gott köp, så krävde medeltidens borgerskap framför allt en église ā bon marché, en billig kyrka. Till formen reaktionärt, liksom varje kätteri, som endast ser urartning i kyrkans och dogmernas vidareutveckling, fordrade det borgerliga kätteriet återställandet av den urkristna tidens enkla kyrkoförfattning och avskaffandet av det exklusiva prästståndet. Denna billiga ordning skulle eliminera munkar, prelater och hovet i Rom, med ett ord: allt som var dyrbart i kyrkan. Städerna, som själva var republiker fast de stod under monarkers beskydd, var de första att, i allmänna termer, genom sina angrepp på påvedömet, uttrycka sin mening att republik var den normala formen för borgerlig regering. Deras fientlighet mot en räcka dogmer och kyrkoförordningar förklaras dels av vad tidigare har sagts, dels av deras levnadsförhållanden. Deras bittra opposition mot celibatet till exempel, har aldrig förklarats bättre än av Boccaccio. Arnold av Brescia i Italien och Tyskland, albigensarna i Sydfrankrike, John Wycliffe i England, Huss och calixtinerna i Böhmen var huvudrepresentanterna för denna riktning. Att oppositionen mot feodalismen här endast riktade sig mot den andliga delen, förklaras mycket enkelt därigenom, att städerna var allmänt erkända stånd, och de var fullt kapabla att med vapen och i sina församlingar bekämpa den världsliga feodalismen med dess privilegier.
Vi finner också hur större delen av lågadeln, såväl i Sydfrankrike som i England och Böhmen, anslöt sig till städerna i deras kamp mot prästerskapet och gjorde gemensam sak med dem i kätteriet - vilket förklaras av lågadelns beroende av städerna och av bådas gemensamma intresse gentemot furstar och prelater. Vi kommer att återfinna samma förhållande under bondekriget.
Av helt annan natur var det kätteri, som var det direkta uttrycket för böndernas och plebejernas behov, och som nästan alltid var förbundet med ett uppror. Fast det anslöt sig till alla de krav som det borgerliga kätteriet uppställde beträffande prästerskapet, påvedömet och återställandet av den urkristna kyrkoförfattningen, gick detta kätteri oändligt mycket längre. Det krävde återupprättandet av urkristen jämlikhet bland församlingsmedlemmarna, och denna jämlikhet skulle erkännas som norm också i den borgerliga världen. Det åberopade "jämlikhet bland Guds barn", innebärande världslig jämlikhet och delvis även sådan beträffande egendom. Adelns jämställande med bönderna, patriciernas och de privilegierade borgarnas med plebejerna, avskaffandet av dagsverksskyldigheten, jordräntor, skatter, privilegier och åtminstone de mest skriande orättvisorna i fråga om förmögenhet, var krav, som med större eller mindre beslutsamhet framställdes som nödvändiga konsekvenser av den urkristna läran. Då feodalismen stod på sin höjdpunkt var detta bondeplebejiska kätteri, såsom hos albigenserna, svårt att skilja från det borgerliga, men utvecklades under 1300- och 1400-talen till en skarpt partiskiljande åsikt, och intog vanligen en oberoende plats jämsides med det borgerliga kätteriet. Så var det med John Ball, förkunnaren av Wat Tylers uppror i England jämte den wycliffska rörelsen, så var det också med taboriterna och calixtinerna i Böhmen. Hos taboriterna fanns det till och med redan en republikansk tendens under teologisk förklädnad, som vidareutbildades i slutet av 1400- och början av 1500-talet av plebejernas företrädare i Tyskland.
Till denna form av kätteri anslöt sig de svärmisk-mysticerande sekterna, gisslarna, lollarderna och andra, vilka under tider av förtryck fortplantade den revolutionära traditionen.
Plebejerna var vid denna tid den enda klass, som stod helt utanför det officiella samhället. De hade intet tillträde till vare sig den feodala eller den borgerliga världen. De hade varken privilegier eller egendom; de hade inte ens det slag av hårt beskattad egendom, som innehades av bonden och småborgaren. De var i alla avseenden medel- och rättslösa; deras levnadsförhållanden förde dem aldrig ens i direkt beröring med de bestående institutionerna, vilka fullständigt ignorerade dem. De var det levande symtomet på det feodala och skråborgerliga samhällets upplösning, och samtidigt de första förelöparna till det moderna borgerliga samhället.
Detta förklarar, varför den plebejiska fraktionen redan då inte kunde inskränka sig till att bekämpa endast feodalismen och det privilegierade borgerskapet, varför den, åtminstone i fantasin, nådde utöver det knappt gryende moderna borgerliga samhället, varför den, den fullständigt egendomslösa fraktionen, måste ifrågasätta institutioner, åskådningar och föreställningar, vilka är gemensamma för alla samhällen, grundade på klassantagonism. De kiliastiska[7] drömvisionerna från den första kristendomens tid erbjöd här en bekväm utgångspunkt. Men denna utflykt utöver det närvarande och till och med det tillkommande kunde endast bli våldsam, fantastisk, och var dömd att vid första praktiska tillämpning falla tillbaka inom de trånga gränser som den nuvarande situationen dragit upp. Angreppet på privategendomen och kravet på gemensam egendom var dömda att upplösas i en primitiv välgörenhetsorganisation; en vag kristlig jämlikhet kunde på sin höjd leda till en medborgerlig "likhet inför lagen"; avskaffandet av all auktoritet förvandlas slutligen till upprättandet av republikanska regeringar, valda av folket. Föregripandet av kommunismen i fantasin blev i realiteten ett föregripande av moderna borgerliga förhållanden.
Detta våldsamma föregripande av kommande historisk utveckling, så lätt att förstå genom plebejernas levnadsförhållanden, finner vi först i Tyskland hos Thomas Münzer och hans parti. Hos taboriterna fanns visserligen ett slags kiliastisk egendomsgemenskap, men endast som en rent militär åtgärd. Först hos Münzer fann dessa kommunistiska föreställningar sitt uttryck hos en verklig samhällsfraktion, först hos honom är de formulerade med en viss bestämdhet, och efter honom finner vi dem i varje större folklig resning tills de småningom sammansmälter med den moderna proletära rörelsen. På samma sätt sammansmälte under medeltiden de fria böndernas kamp med de livegnas och torparnas mot den ökande feodala dominansen, i syfte att totalt avskaffa feodalväldet.
Det första av de tre stora lägren, det katolskt-konservativa, omfattade alla de element som var intresserade av att vidmakthålla de rådande förhållandena: de kejserliga myndigheterna, de kyrkliga och en del av de världsliga furstarna, den rikare adeln, prelaterna och städernas patricier. Under baneret borgerligt-moderat luthersk reform samlades oppositionens alla egendomsägande element, den stora massan av lågadel och borgerskap, och till och med en del av de världsliga furstarna, vilka hoppades på att kunna berika sig själva genom konfiskering av de kyrkliga egendomarna, och som önskade ta chansen till större oberoende av riket. Bönderna och plebejerna, slutligen, slöt sig samman till ett revolutionärt parti, vars krav och läror kraftfullast formulerades av Münzer.
Luther och Münzer representerade tillfullo var och en sitt parti, både genom sin respektive lära och genom sin karaktär och sitt uppträdande.
Luther genomgick under åren 1517 till 1525 samma förvandling som våra dagars tyska konstitutionella mellan 1846 och 1849, och som varje borgerligt parti har genomgått då det för en tid stått i spetsen för en rörelse och så överflyglats av det bakom det stående plebejiska eller proletära partiet.
Då Luther första gången 1517 uppträdde mot den katolska kyrkans dogmer och författning, saknade hans opposition fullständigt bestämd karaktär. Utan att gå utöver kraven från det tidigare borgerliga kätteriet, uteslöt den inte, och kunde inte utesluta, någon riktning som gick längre. På detta tidiga stadium var det nödvändigt att alla de oppositionella elementen förenades, att den mest resoluta revolutionära energi utvecklades, och att summan av det dittillsvarande kätteriet mot den katolska rättroheten blev representerad. På precis samma sätt var våra liberala borgare 1847 revolutionära; de kallade sig socialister och kommunister och svärmade för arbetarklassens befrielse. Luthers robusta bondenatur kom på det mest våldsamma sätt till uttryck under denna första period av hans uppträdande.
"Om deras" (de romerska prästernas) "rasande ursinne skulle hava en fortgång, synes mig ej annan råd och bättring att detta stävja, än att konungar och furstar ginge med våld därhän, väpnade sig och angrepe detta skadliga folk, som hela världen förgiftat, och gjorde en gång för alla slut på leken, med vapen och icke med ord. Så som vi straffa tjuvar med svärd, mördare med galgrep och kättare med eld, varför vända vi oss icke mot dessa fördärvets lärare, dessa påvar, kardinaler och biskopar och hela svärmen av det romerska Sodom med allehanda vapen och tvaga våra händer i deras blod?"
Men denna första revolutionära iver blev kortlivad. Den blixt som Luther hade slungat slog ner. Hela tyska folket råkade i rörelse. Å ena sidan såg bönder och plebejer i hans upprop mot prästerskapet och i hans predikningar om kristlig frihet signalen till resning; å den andra slöt sig de mer moderata borgarna och en stor del av lågadeln till honom. Även furstar drogs med i strömmen. De förra trodde att dagen kommit, då de kunde göra upp räkningen med alla sina förtryckare, de senare ville endast bryta prästerskapets makt, beroendet av Rom och den katolska hierarkin, samt berika sig själva genom konfiskering av kyrklig egendom. Partierna stod söndrade från varandra, och vart och ett hade sin talesman. Luther måste välja mellan dem. Han, kurfurstens av Sachsen skyddsling, den ansedde professorn från Wittenberg som på en gång blivit mäktig och berömd; denne store man, omgiven av en krets servila kreatur och smickrare, han tvekade inte ett ögonblick. Han övergav de folkliga elementen i rörelsen och slöt sig till den borgerliga, adliga och furstliga sidan. Hans upprop till ett förintelsekrig mot Rom förstummades. Luther predikade nu den fredliga utvecklingen och det passiva motståndet (jfr t.ex. "Till adeln av tysk nation" 1520). På Huttens inbjudan att besöka honom och Sickingen på slottet Ebernburg, centrum för adelns sammansvärjning mot prästerskap och furstar, svarade Luther:
"Jag önskar icke, att man förfäktar evangeliet med våld och blodsutgjutelse. Genom Ordet övervanns världen, genom Ordet har kyrkan bevarats, genom detta Ord kommer hon åter på nytt att iståndsättas, och liksom Antikrist nått sitt utan våld, kommer han också att utan våld falla."
Ur denna vändning, eller för att vara mer exakt, ur detta bestämda fastställande av Luthers riktning, började detta köpslående och prutande om de institutioner och dogmer som skulle behållas eller reformeras, detta vedervärdiga diplomatiserande, övervägande, intrigerande och kompromissande, som resulterade i Augsburgska bekännelsen[8], den reformerade borgarkyrkans ackorderade författning. Det var samma schackrande, som nyligen i politisk form intill äckel upprepats i de tyska nationalförsamlingarna, på samförståndsmöten, i revisionskamrar och Erfurtparlament. Den spetsborgerliga karaktären i den officiella reformationen framträdde öppet vid dessa förhandlingar.
Att Luther, numera erkänd representant för borgerlig reform, predikade lagligt framåtskridande, hade sina goda skäl. De flesta städerna hade anslutit sig till moderat reform, lågadeln anslöt sig mer och mer, en del av furstarna tillkom, en annan del tvekade. Framgången var så gott som säkrad, åtminstone i en stor del av Tyskland. Med fortsatt fredlig utveckling kunde de återstående regionerna inte i längden motstå trycket från den moderata oppositionen. Men varje våldsam omvälvning måste föra det moderata partiet i konflikt med det extrema plebej- och bondepartiet, och skilja furstarna, adeln och många städer från rörelsen. Då återstod endast, antingen att det borgerliga partiet överflyglades av bönderna och plebejerna, eller att samtliga partier krossades av en katolsk restauration. Vi har på senare tid sett tillräckligt med exempel på hur borgerliga partier, sedan de väl uppnått den minsta lilla seger, försöker kryssa på det laglydiga framåtskridandets kurs mellan revolutionens Scylla och restaurationens Karybdis.
Eftersom resultatet av varje förändring av denna tids samhälleliga och politiska förhållanden var dömt att komma furstarna tillgodo och oundvikligen öka deras makt, så måste den borgerliga reformen, ju skarpare den skilde sig från de plebejiska och bondska elementen, råka desto mer fullständigt under de reformerade furstarnas kontroll. Luther blev själv mer och mer deras vasall, och folket visste mycket väl vad de gjorde, när de sade att han hade blivit en furstedräng som de andra, och när de förföljde honom med stenkastning i Orlamunde.
Då bondekriget bröt ut, och detta i trakter där furstarna och adeln till större delen var katolska, sökte Luther inta en medlande ställning. Han angrep resolut myndigheterna. Han sade, att de genom sitt förtryck bar skulden till upproret, det var inte bönderna utan Gud själv, som hade satt upp sig emot dem. Å andra sidan, menade han, var upproret också ogudaktigt och i strid med evangeliet. Slutligen uppmanade han båda parterna att ge efter och komma överens i godo.
Men trots dessa välmenta förslag spred sig revolten snabbt och omfattade t.o.m. protestantiska, av lutherska furstar, herrar och städer behärskade områden, och växte hastigt den borgerliga, "besinningsfulla" reformen över huvudet. Den mest beslutsamma fraktionen av upprorsmännen slog under Münzers ledning upp sitt högkvarter i Luthers omedelbara närhet, i Thüringen. Ännu ett par framgångar, och hela Tyskland skulle stå i lågor, Luther vara omringad, kanske stämplad som förrädare, och borgarreformen bortsvept av bonde- och plebejrevolutionens stormflod. Nu var det inte längre tid för besinning. Inför revolutionen glömdes all gammal fiendskap; i jämförelse med bondehoparna framstod det romerska Sodoms tjänare som oskyldiga lamm, saktmodiga Guds barn. Borgare och furste, adelsman och präst, Luther och påven förenade sig mot "de mordiska och plundrande bondehoparna".
"Man bör krossa dem, strypa och sticka, hemligt och offentligt, eho[9] det kan, så som man måste slå ihjäl en galen hund!" ropade Luther. "Därför, käre herrar, hjälp här, rädda där, stick, slå, stryp dem, eho det kan. Dör du på kuppen - väl dig, saligare död kan du aldrig få."
Man borde inte hysa någon falsk barmhärtighet med bönderna. De placerar sig själva bland de upproriska, vilka förbarmar sig över dem, över vilka Gud ej förbarmar sig, utan vilka han straffar och önskar hava fördärvade. Efteråt kommer bönderna själva att lära sig tacka Gud, när de har måst ge den ena kon för att i frid kunna njuta av den andra; och furstarna kommer genom upproret att inse, vad andas barn pöbeln är, som endast med våld kan regeras.
"Den vise mannen säger: Cibus, onus et virga asino[10] - till en bonde hör havrestrå. De höra icke Ordet och äro dåraktiga, så måste de få höra piskan, bössan, och det sker dem rätt. Bedja skola vi för dem, på det att de må lyda, varom icke, så gives här intet förbarmande. Låt bössorna dåna bland dem, de bliva annars tusenfalt värre."
Just så talade våra fördetta socialistiska och filantropiska borgare då proletariatet krävde sin del av segerns frukter efter marshändelserna.
Luther hade genom översättningen av bibeln satt ett mäktigt verktyg i den plebejiska rörelsens händer. Genom bibeln påvisade han kontrasten mellan sin tids feodaliserade kristendom och de första århundradenas anspråkslösa kristendom, och mellan ett sönderfallande feodalsamhälle och bilden av ett samhälle, som var omedvetet om den på många lager uppbyggda, konstlade feodalhierarkin. Bönderna hade ansatt furstarna, adeln och prelaterna från alla håll med detta vapen. Nu vände Luther det mot dem, och komponerade ur bibeln en sannskyldig lovsång till den av Gud instiftade överheten, med vilken ingen av den absoluta monarkins tallriksslickare kunde mäta sig. Furstendömet av Guds nåde, den passiva lydnaden, t.o.m. livegenskapen sanktionerades med bibelns hjälp. Inte bara bonderevolten utan också Luthers eget myteri mot den kyrkliga och världsliga makten förnekades härmed; inte endast den folkliga rörelsen utan också den borgerliga förråddes till furstarna.
Behöver vi nämna de borgare, som nyligen också givit oss exempel på samma slags förnekande av sitt eget förflutna?
Låt oss nu jämföra den plebejiske revolutionären Münzer med Luther, den borgerlige reformatorn.
Thomas Münzer föddes i Stolberg i Harz, omkring år 1498[11]. Hans far sägs ha dött i galgen som ett offer för stolberggrevarnas despotism. Redan under sitt femtonde år bildade Münzer på skolan i Halle ett hemligt förbund mot ärkebiskopen av Magdeburg och den romerska kyrkan i allmänhet. Hans kunskaper i sin tids teologi gav honom tidigt doktorsgraden och en tjänst som kaplan vid ett nunnekloster i Halle. Här behandlade han kyrkans dogmer och ritual med det största förakt, vid mässan utelämnade han orden om förvandlingen (transubstantiationen) och förtärde som Luther berättade om honom, de allsmäktiga gudomspersonernas lekamen ohelgade. Det huvudsakliga ämnet för hans studier var de medeltida mystikerna, särskilt Joachim Calabreses kiliastiska skrifter. Det tusenåriga riket och domens dag för den urartade kyrkan och den fördärvade världen, som förkunnades och beskrevs av denne mystiker, syntes Münzer med reformationen och tidens allmänna oro vara omedelbart förestående. Han predikade med stor framgång i sin omgivning. År 1520 gick han som den förste evangeliske predikanten till Zwickau. Här fann han en av dessa svärmiska, kiliastiska sekter, som i stillhet framlevde sin tillvaro, och bakom vars tillfälliga ödmjukhet och tillbakadragenhet doldes de lägsta samhällslagrens i ökande grad våldsamma opposition mot de rådande förhållandena som nu, med den växande oron, allt öppnare och mer ihärdigt trädde i dagen. Det var vederdöparnas[12] sekt, ledd av Niklas Storch. De predikade den förestående domens dag och det tusenåriga riket; de hade "visioner, hänförelse och profetians gåva". Snart kom de i konflikt med rådet i Zwickau. Münzer försvarade dem, trots att han aldrig obetingat anslöt sig till dem, utan snarare förde dem under sitt eget inflytande. Rådet ingrep energiskt mot dem; de måste lämna staden och Münzer med dem. Detta skedde i slutet av 1521.
Han begav sig till Prag och sökte där att vinna fotfäste genom att ansluta sig till resterna av den hussitiska rörelsen, men hans proklamationer fick endast till resultat, att han måste fly också från Böhmen. 1522 blev han predikant i Allstedt i Thüringen. Det första han gjorde där var att reformera kulten. Innan Luther vågade gå så långt, avskaffade han helt det latinska språket och lät hela bibeln, inte bara de föreskrivna söndagsevangelierna och epistlarna, läsas upp för folket. Samtidigt organiserade han propaganda i omgivningen. Från alla håll kom folk till honom, och snart blev Allstedt centrum för den folkliga antipräströrelsen i hela Thüringen.
Ännu var Münzer framförallt teolog, ännu riktade han sina angrepp nästan uteslutande mot prästerna. Men han predikade inte, som Luther redan börjat med, lugn debatt och fredligt framåtskridande, utan han fortsatte Luthers tidigare våldsamma predikningar och uppmanade de sachsiska furstarna och folket att resa sig i vapen mot de romerska prästerna.
"Kristus säger ju: Jag har icke kommit för att bringa friden utan svärdet. Men vad skolen I (de sachsiska furstarna) göra med detta svärd? Intet annat än att undanröja och avskilja de onda, de där förhindra evangelium, om I viljen vara Guds tjänare. Kristus har med stort allvar befallt, (Lukas 19:27), fören mina ovänner hit och huggen ned dem här inför mig ... Kommen icke med några ihåliga tokenskaper om att Guds kraft skall uträtta det utan edert åtgörande med svärdet, ty då komme det att rosta i skidan. De, vilka stå emot Guds uppenbarelse måste skoningslöst röjas ur vägen, såsom Hesekiel, Cyrus, Josiah, Daniel och Elias förintade Baals präster, ty på annat sätt kan den kristna kyrkan aldrig återkomma till sitt ursprung. Man måste utrota ogräset i Guds vingård i skördetiden. Herren har sagt, V Mosebok, 7, I skolen icke förbarma eder över de avgudadyrkare; bryten ned deras altaren, slån sönder deras stoder och brännen upp dem i eld, på det att jag icke må vredgas över eder."
Men dessa appeller till furstarna förblev utan framgång, medan de revolutionära stämningarna hos folket växte från dag till dag. Münzer, vars idéer blev allt skarpare, allt djärvare, bröt beslutsamt med den borgerliga reformationen och framträdde från och med nu också direkt som politisk agitator.
Hans filosofisk-teologiska doktrin angrep alla huvudpunkterna, inte enbart hos katolicismen, utan hos kristendomen i allmänhet. I kristendomens form predikade han ett slags panteism, vilken uppvisar en märklig likhet med moderna, spekulativa åskådningssätt, och som ställvis till och med närmar sig ateismen. Han förkastade bibeln, både som den enda och som den ofelbara uppenbarelsen. Den egentliga, den levande uppenbarelsen, sade han, är förnuftet, en uppenbarelse som har existerat i alla tider och hos alla folk, och som ännu existerar. Att hålla upp bibeln mot förnuftet, vidhöll han, vore att döda anden med bokstaven. Ty den helige ande, som bibeln talar om, är ingenting utanför oss själva existerande; den helige ande är just förnuftet. Tron är intet annat än förnuftets levandegörande i människan, och därför kan också hedningarna ha tron. Genom denna tro, genom det levandegjorda förnuftet blev människan gudalik och salig. Himlen är därför ingenting, som tillhör en annan värld, den står att söka i denna värld, och de troendes kallelse är att här på jorden upprätta denna himmel, gudsriket. Då ingen hinsides himmel finnes, finns heller intet helvete eller någon fördömelse. Likaså finns ingen annan djävul än människans onda lustar och begär. Kristus var en människa som vi, en profet och lärare, och hans nattvard är en enkel måltid till hans åminnelse, där bröd och vin njuts utan något mystiskt tillskott.
Münzer predikade denna lära, för det mesta förklädd bakom samma kristna talesätt, under vilka den nyare filosofin för en tid måste dölja sig. Men den äkta kätterska grundtanken lyser överallt fram ur hans skrifter, och man ser att han tog den bibliska täckmanteln på betydligt mindre allvar än mången lärjunge till Hegel i våra dagar. Ändå ligger tre hundra år mellan Münzer och den moderna filosofin.
Münzers politiska lära anslöt sig nära till detta revolutionärt religiösa åskådningssätt, och övergrep de omedelbart föreliggande samhälleliga och politiska förhållandena i lika hög grad som hans teologi gick utöver de gängse föreställningarna under hans tid. Så som Münzers religionsfilosofi snuddade vid ateismen, så närmade sig hans politiska program kommunismen, och mer än en nutida kommunistisk sekt hade så sent som strax före februarirevolutionen ingen rikhaltigare arsenal att förfoga över än den "münzerska" på 1500-talet. Detta program, vilket i mindre grad sammanfattade de dåtida plebejernas krav än de utgjorde ett lysande föregripande av villkoren för frigörelsen av det proletära element, som knappt började skönjas bland plebejerna - detta program krävde det omedelbara upprättandet av gudsriket på jorden och det profeterade tusenårsriket, genom att återföra kyrkan till dess ursprung och avskaffa alla institutioner, som stod i motsättning till denna föregivet urkristna, men i själva verket mycket nya kyrka. Med Guds rike menade Münzer ingenting annat än ett samhälle utan klasskillnader, utan privategendom och utan en statsmakt, som var oberoende av och främmande för samhällets medlemmar. Alla existerande myndigheter skulle, i den mån de vägrade att underkasta sig och förena sig med revolutionen, störtas. Allt arbete och all egendom skulle delas lika, och fullständig jämlikhet upprättas. Ett förbund skulle bildas för att genomföra allt detta, inte bara i hela Tyskland, utan i hela kristenheten. Furstar och herrar skulle inbjudas att ansluta sig; om de vägrade borde förbundet vid första lägliga tillfälle med vapenmakt störta eller döda dem.
Münzer grep sig strax an med att organisera detta förbund. Hans predikningar blev ännu häftigare, mer revolutionära; jämte angreppen på prästerna dundrade han med samma lidelse mot furstarna, adeln och patricierna. I glödande färger skildrade han det rådande förtrycket och ställde emot det sin drömda vision av den socialrepublikanska jämlikhetens tusenårsrike. Samtidigt publicerade han den ena revolutionära broschyren efter den andra, och skickade ut agenter i alla riktningar, medan han själv organiserade förbundet i Allstedt med omnejd.
Den första frukten av denna propaganda blev förstörandet av Maria-kapellet i Mellerbach nära Allstedt enligt anvisningarna i femte Moseboken, 7 kap, 5-6: "I skolen bryta ned deras altaren och hugga ner deras stoder och bränna upp deras beläten i eld ... ty du är ett folk som är helgat åt Herren din Gud". De sachsiska furstarna kom personligen till Allstedt för att stilla oron och de kallade Münzer till slottet. Där höll han en predikan, vars like de inte hade hört från Luther, "det vällevande fläsket från Wittenberg", som Münzer kallade honom. Münzer hävdade att de gudlösa härskarna, särskilt präster och munkar, vilka behandlade evangeliet som kätteri, måste dödas. Han åberopade därvid Nya testamentet. De gudlösa hade ingen rätt att leva; det skulle då vara genom de utvaldas nåd. Om furstarna inte utrotade de ogudaktiga så skulle Gud ta svärdet från dem, ty hela församlingen har svärdets makt. Furstarna och herrarna är de huvudsakliga upphovsmännen till ocker, stöld och rån; de tar allt skapat till sin egendom: fiskarna i vattnet, fåglarna i luften, örterna på marken. Och så läser de budordet "Du skall icke stjäla" för de fattiga, medan de själva tar vad de kan, skinnar och suger ut bonden och hantverkaren. Om denne emellertid förbryter sig det allra minsta, så måste han hänga, och till allt detta säger Dr Lügner (lögnare): Amen.
"Herrarna åstadkommer det själva, att den fattige bliver deras fiende. Orsakerna till upproret vilja de icke borttaga, huru kan det då i längden gå väl? Ack, käre herrar, huru kommer icke Herren att krossa dessa gamla lerkärl med en stav av järn! För att jag detta säger bliver jag hållen för upprorisk. Må det så ske! (Jfr. Zimmermann, "Bondekriget" II).
Münzer lät trycka denna predikan. Till straff blev hans tryckare i Allstedt av hertig Johann av Sachsen tvingad att lämna landet, och alla hans skrifter lades under censur av den hertigliga regeringen i Weimar. Men detta påbud brydde han sig inte om. Strax därpå lät han i riksstaden Mühlhausen trycka en högst upphetsande skrift, i vilken han uppmanade folket.
"Att vidga hålet, på det att hela världen må se och begripa vilka våra storkaxar äro, vilka så hädiskt ha gjort Gud till en för dem bekväm stackare", och där han slutade med orden: "Hela världen måste skakas. Det blir en sådan lek, att de gudlösa störtas från sin tron, och de förtryckta skola upphöjas".
Som motto skrev "Thomas Münzer med hammaren" på titelbladet:
"Tag för sant, jag har lagt mina ord i din mun, jag har idag satt dig över folken och över rikena, på det du må upprycka med rötterna, sönderbryta, skingra och förstöra, samt bygga och plantera. En mur av järn emot konungarna, furstarna, prästerna och mot folket är upprest. De må strida, ty segern skall genom ett under leda till de starka, gudlösa tyrannernas fall."
Münzers brytning med Luther och hans parti hade ägt rum för länge sedan. Luther hade måst anta en del kyrkoreformer, som Münzer hade infört utan att tillfråga honom. Han följde Münzers verksamhet med det förtrytsamma misstroendet hos en måttfull reformator gentemot ett mer energiskt, ambitiöst parti. Redan på våren 1524 hade Münzer skrivit till Melanchton, denne urbild för en kälkborgerlig, fanatisk stugsittare, att denne och Luther inte alls förstod rörelsen. De sökte kväva den i biblisk bokstavstro; hela deras lära var maskäten.
"Käre bröder,", skrev han, "upphören med eder tvekan och obeslutsamhet. Det är hög tid, ty sommaren står för dörren. Behållen icke vänskap med de gudlöse som förhindra Ordet från att verka med sin fulla kraft. Smickren icke edra furstar, ty då gån I under med dem. I veka skriftlärde, varen icke förargade, jag kan icke göra på annat sätt."
Mer än en gång utmanade Luther Münzer på disputation, men denne, som ständigt var beredd att ta upp kampen inför folket, hade inte den ringaste lust att inlåta sig i teologiskt käbbel inför den partiska publiken vid Wittenbergs universitet. Han ville inte "bringa Andens vittnesbörd uteslutande inför den höga skolan". Om Luther vore uppriktig, borde han använda sitt inflytande för att göra slut på trakasserierna mot Münzers tryckare och häva censurens bann, så att kampen obehindrat kunde utkämpas i pressen.
Men nu, sedan Münzers ovannämnda pamflett kommit ut, uppträdde Luther offentligt med angivelser emot honom. I sitt tryckta "Brev till furstarna i Sachsen emot den upproriska andan" förklarade han Münzer för ett Satans verktyg, och uppmanade furstarna att inskrida och fördriva orosstiftarna ur landet, eftersom de inte nöjde sig med att predika sina onda läror, utan hetsade till uppror och våldsamma aktioner mot överheten.
Den 1 augusti måste Münzer inställa sig inför furstarna på slottet i Weimar för att svara på anklagelse om upproriska stämplingar. Högst komprometterande fakta hade samlats emot honom; man hade kommit hans hemliga förbund på spåren, hans hand syntes bakom gruvarbetarnas och böndernas sällskap. Han hotades med bannlysning. Knappt hade han återvänt till Allstedt förrän han fick veta, att hertig Georg av Sachsen begärde hans utlämning. Man hade uppsnappat förbundsbrev med hans handstil, i vilka han uppmanade Georgs undersåtar att resa sig i väpnat motstånd mot evangeliets fiender. Rådet skulle ha utlämnat honom, om han inte hade lämnat staden.
Under tiden hade den växande jäsningen bland bönderna och plebejerna i hög grad underlättat Münzers propaganda. Bland vederdöparna fann han ovärderliga medhjälpare. Denna sekt, utan någon bestämd, positiv lära, hölls endast samman genom sin gemensamma opposition mot alla härskande klasser och den gemensamma symbolen för omdöpning. Asketiskt stränga i sin levnadsvandel, outtröttliga, fanatiska och oförskräckta i agitationen hade de mer och mer grupperat sig kring Münzer. Genom förföljelser utestängda från varje fast hemvist strövade de över hela Tyskland och förkunnade överallt den nya läran, i vilken Münzer för dem hade klargjort deras egna behov och önskningar. Otaliga vederdöpare blev lagda på sträckbänken, brända till döds eller på annat sätt avrättade, men deras mod och uthållighet var orubbliga, och framgången för deras verksamhet var med den hastigt växande jäsningen bland folket enorm. På så vis fann Münzer efter sin flykt från Thüringen marken väl förberedd. Han kunde vända sig vart han önskade.
Vid Nürnberg, dit Münzer först gick, hade knappt en månad tidigare en bonderevolt kvävts i sin linda. Münzer agiterade här i stillhet. Snart uppträdde folk, som försvarade hans djärvaste idéer om bibelns icke förpliktande karaktär och sakramentets oväsentlighet, och förklarade Kristus som blott en människa, och den världsliga överhetens makt för ogudaktig. "Där ser man Satan gå omkring, anden från Allstedt!" ropade Luther. Här i Nürnberg lät Münzer trycka sitt svar till Luther. Han anklagade honom för att smickra furstarna och med sin ljumhet understödja det reaktionära partiet. Men folket skulle trots allt bli fritt, och det skulle gå för doktor Luther som för en fångad räv. Rådet lät konfiskera skriften, och Münzer måste lämna Nürnberg.
Han begav sig nu genom Schwaben till Elsass, så till Schweiz och tillbaka till södra Schwarzwald, där ett uppror brutit ut några månader tidigare, till stor del påskyndat av hans vederdöpande sändebud. Denna Münzers propagandaresa har säkert i hög grad bidragit till organiserandet av folkpartiet, till ett klart fastställande av dess krav, och slutligen till utbrottet av upproret i april 1525. Münzers dubbla verksamhet framträder här särskilt tydligt: å ena sidan för folket, som han talade till på det enda språk det då kunde förstå - den religiösa profetians, å andra sidan för de invigda, för vilka han kunde avslöja sina yttersta mål. Redan före sin resa hade han i Thüringen kring sig samlat en krets av beslutsamma män ur folket, men också ur det lägre prästerskapet, och ställt dessa i ledningen för det hemliga sällskapet. Nu blev han själen i hela den revolutionära rörelsen i sydvästra Tyskland, organiserade förbindelsen från Sachsen och Thüringen över Franken och Schwaben ända till Elsass och schweiziska gränsen. Bland sina anhängare och ledare för förbundet räknade han de sydtyska agitatorerna Hubmaier i Waldshut, Konrad Grebel i Zürich, Franz Rabmann i Griessen, Schappeler i Memmingen, Jakob Wehe i Leipheim och doktor Mantel i Stuttgart, de flesta revolutionära präster. Själv uppehöll han sig för det mesta i Griessen vid gränsen till Schaffhausen och genomströvade därifrån Hegau, Klettgau o.s.v. De blodiga förföljelser, som de oroade furstarna och herrarna överallt företog sig mot detta nya plebejiska kätteri bidrog i icke ringa mån till att underblåsa den rebelliska andan och sluta förbindelserna fastare. Så agiterade Münzer under cirka fem månader i Sydtyskland. Han återvände till Thüringen då sammansvärjningens kulmen närmade sig, eftersom han själv ville leda upproret där. Här kommer vi senare att återfinna honom.
Vi kommer att få se, hur troget de båda partiledarnas karaktär och uppträdande återspeglar attityden i deras respektive partier, hur Luthers obeslutsamhet, hans fruktan för en rörelse som höll på att bli allvarlig, och hans fega kryperi inför furstarna helt motsvarade borgerskapets tvekande, tvetydiga politik. Detta medan Münzers revolutionära energi och beslutsamhet återfanns i den mest utvecklade fraktionen bland plebejerna och bönderna. Skillnaden är bara den, att medan Luther nöjde sig med att uttrycka idéerna och önskningarna hos majoriteten av hans klass och på så sätt skaffade sig en mycket billig popularitet hos denna, gick Münzer vida utöver plebejernas och böndernas omedelbara idéer och krav. Ur eliten av de då existerande revolutionära elementen organiserade han ett parti, vilket, i den mån det delade hans idéer och energi, alltid förblev en liten minoritet av de upproriska massorna.
Ungefär femtio år efter undertryckandet av den hussitiska rörelsen visade sig de första tecknen på en gryende revolutionär anda bland de tyska bönderna.
År 1476 uppstod den första bondesammansvärjningen i biskopsdömet Würzburg, ett av hussitkrigen och "genom dålig regering, mångfaldiga skatter, avgifter, fejder, fientligheter, krig, mord, fängelse och liknande" redan utarmat land och fortfarande skamlöst plundrat av biskopar, präster och adel. En ung herde och musikant, Hans Böheim från Niklashausen, även kallad Pukaren (trumslagaren) eller Piparhasse, uppträdde plötsligt i Tauber-dalen som profet. Han lät veta, att jungfru Maria hade visat sig för honom. Hon hade uppmanat honom att bränna sin trumma och att inte längre tjäna dans och syndig vällust, utan att mana folket till botgöring. Så borde var och en rena sig från synd och denna världens fåfängliga lustar, avlägga alla smycken och prydnader och vallfärda till madonnan i Niklashausen för att söka förlåtelse för sina synder.
Vi finner redan här, hos den första föregångaren till rörelsen, den asketism som vi påträffar i alla medeltida uppror med religiös prägel, liksom i nyare tid i början av varje proletär rörelse. Denna asketiskt stränga moral, dessa krav på att avsäga sig alla livets glädjeämnen och nöjen ställer å ena sidan gentemot den härskande klassen principen om spartansk jämlikhet, och är å andra sidan ett nödvändigt genomgångsstadium, utan vilket det understa skiktet i samhället aldrig kan sätta sig i rörelse. För att utveckla sin revolutionära energi, för att bli medvetet om sin egen fientliga attityd gentemot alla andra element i samhället, för att koncentrera sig som klass, måste det börja med att avhända sig allt som skulle kunna försona det med det rådande samhällssystemet, måste det avsäga sig den minsta njutning, som gör dess förtvivlade existens åtminstone tillfälligt uthärdlig, och som inte ens det hårdaste förtryck kan beröva det. Denna plebejiska och proletära asketism skiljer sig, både i sin vilt fanatiska form och till sitt innehåll, helt från den borgerliga asketism, som den lutheranska borgarmoralen och de engelska puritanerna (med undantag för independenterna och de mer radikala sekterna) predikade, och vars hela hemlighet är den borgerliga sparsamheten. Det faller av sig självt, att denna plebejisk-proletära asketism gradvis förlorar sin revolutionära natur när utvecklingen av de moderna produktivkrafterna i det oändliga utökar njutningsmedlen och därmed gör spartansk jämlikhet överflödig, och då proletariatets ställning i samhället, och därmed proletariatet självt, blir mer revolutionär. Asketismen försvinner gradvis från massorna, och inom sekterna som håller fast vid den, degenererar den, antingen direkt till borgerlig gnidighet eller till en högtravande dygdighet, vilken i praktiken leder till spetsborgerlig eller inskränkt skråmässig njugghet. Försakelse behöver för övrigt knappast predikas för proletariatet, av det enkla skälet att det inte har så mycket mer att avstå ifrån.
Piparhasses botpredikan vann stor anklang; alla upprorsprofeter började med en sådan, och faktiskt kunde endast en våldsam ansträngning, en plötslig avsägelse av hela den invanda existensen, sätta detta splittrade, glest utspridda, i blind underkastelse uppvuxna bondesläkte i rörelse. Pilgrimsfärderna till Niklashausen började och tilltog snabbt, och ju talrikare strömmen av pilgrimer blev, desto öppnare uttalade den unge rebellen sina planer. Guds moder i Niklashausen hade, förkunnade han, sagt honom att från och med nu skulle det varken finnas kejsare, furste eller påve och inte heller någon annan andlig eller världslig överhet. Var och en skulle vara den andres broder och förtjäna sitt bröd med sina händers arbete, och ingen skulle ha mer än den andre. Alla skuldräntor, arrenden, dagsverksskyldigheter, tullar, skatter och andra avgifter och plikter skulle för evigt avskaffas. Skog, vatten och betesmarker skulle överallt vara fria.
Folket mottog med glädje detta nya evangelium. Nära och vida spred sig profetens rykte och "jungfruns budskap"; horder av pilgrimer strömmade till honom från Odenwald, Main, Kocher och Jagst, ja, från Bayern, Schwaben och Rhen. Man berättade om under, som Piparhasse skulle ha uträttat; man föll på knä för honom och bad till honom som till ett helgon; man slogs om tofsar från hans mössa som om det vore reliker eller amuletter. Förgäves vände sig prästerna emot honom, beskrev hans uppenbarelser som djävulens bländverk och hans under som helvetiska bedrägerier. De troendes antal tilltog ofantligt, den revolutionära sekten började ta form och rebellherdens söndagspredikningar drog församlingar på 40.000 och fler till Niklashausen.
Under flera månader predikade Piparhasse för massorna. Men han hade inte för avsikt att begränsa sig till predikandet. Han stod i hemlig förbindelse med kyrkoherden i Niklashausen och med två riddare, Kunz von Thunfeld och dennes son, vilka lutade åt den nya läran och som skulle bli de militära ledarna i det planerade upproret. Slutligen, söndagen före Sankt Kilians[13] dag, då hans makt tycktes vara tillräckligt stor, gav han signalen.
"Och nu", slöt han sin predikan, "gån hem och övervägen i edert sinne vad den allerheligaste gudsmodern för eder förkunnat har; och låten kommande lördag kvinnor, barn och gubbar stanna hemma, men I män, I kommen åter hit till Niklashausen på S:ta Margaretas dag[14], det är nästa lördag, och fören med eder edra bröder och vänner, så många som de må vara. Men kommen icke med pilgrimsstaven, utan omgjordade med värn och vapen, i ena handen pilgrimsljuset, i den andra svärd eller spjut eller hillebard; och den heliga jungfrun skall då för eder förkunna, vad hennes vilja är att I skolen göra."
Men innan bönderna mötte upp i massor, hade biskopens[15] ryttare under natten gripit upprorsprofeten och fört honom till slottet Würzburg. På den utsatta dagen kom nära 34.000 beväpnade bönder, men nyheten om Piparens fängslande verkade nedslående på dem. De flesta återvände hem, men de invigda höll samman inemot 16.000 man och drog med dem till slottet under ledning av Kunz von Thunfeld och hans son Michael. Biskopen övertygade dem genom löften att återvända, men knappt hade de börjat skingras, förrän de överfölls av biskopens ryttare, och många av dem togs tillfånga. Två blev halshuggna, men Piparhasse själv brändes på bål. Kunz von Thunfeld lyckades fly, och först sedan han avträtt alla sina egendomar till stiftet tilläts han återvända. Vallfärderna till Niklashausen fortsatte ännu någon tid, men undertrycktes slutligen.
Efter detta första försök förblev Tyskland lugnt under en längre tid. Först mot slutet av 90-talet uppstod nya revolter och sammansvärjningar bland bönderna.
Vi förbigår det holländska bondeupproret av 1491 och -92, vilket undertrycktes av hertig Albrecht av Sachsen i slaget vid Heemskerk, det samtidiga bondeupproret i abbotstiftet Kempten i södra Schwaben och det frisiska upproret under Syaard Aylva omkring 1497[16], vilket likaså slogs ner av Albrecht av Sachsen. Dessa uppror inträffade dels alltför avlägset från skådeplatsen för det egentliga bondekriget, dels gällde de kamp av dittills fria bönder mot försök att påtvinga dem feodalismen. Vi övergår till de två stora sammansvärjningar, som förberedde bondekriget: Bondeskon och Den fattige Konrad.
Samma nödtid, som hade medfört bondeupproret i Nederländerna, ledde år 1493 till ett hemligt förbund mellan bönder och plebejer i Elsass. Folk ur rent borgerlig opposition deltog i det, och t.o.m. en del av lågadeln sympatiserade mer eller mindre. Alliansens säte låg i trakten av Schlettstadt, Sulz, Dambach, Rosheim, Scherweiler etc. De sammansvurna fordrade plundring och utrotning av judar, vilkas ocker då som nu sög ut bönderna i Elsass, samt proklamerandet av ett jubileumsår, varvid alla skulder skulle preskriberas. Man krävde vidare upphävande av tullar, skatter och andra pålagor, avskaffandet av den kyrkliga och den rottweilska (riks-) rätten, samt skattebevillningsrätt, inskränkning av prästlönerna till 50-60 gulden, avskaffandet av öronbikten och införandet av självvalda domstolar i varje kommun. De sammansvurnas plan var att, så snart de var starka nog, överrumpla det befästa Schlettstadt, konfiskera klostrens och stadens skatter, och härifrån sätta hela Elsass i uppror. Förbundets fana, som vid upprorets början skulle utvecklas, visade en bondsko med lång bindrem, den så kallade Bondeskon, som under de närmaste 20 åren skulle ge namn och symbol åt böndernas konspirationer.
De sammansvurna brukade hålla sina nattliga sammankomster på det ensligt belägna Hungerberget. Upptagandet i förbundet var förenat med de hemligaste ceremonier och de svåraste hot om straff för förräderi. Men trots detta kom saken ut omkring påskveckan 1493, vid den tid då man tänkt sig att anfalla Schlettstadt. Myndigheterna inskred genast. Många av de sammansvurna arresterades och torterades; en del kvarterades eller halshöggs, andra fick händer eller fingrar avskurna och förvisades ur landet. En stor del flydde till Schweiz.
Men med denna första sprängning var Bondeskon ingalunda krossad. Tvärtom, den fortsatte i hemlighet, och de många över Schweiz och Sydtyskland spridda flyktingarna blev lika många agenter. Då de överallt fann samma förtryck och, som följd därav, samma upprorsvilja, propagerade de Bondeskon i hela det nuvarande Baden. Den seghet och ihärdighet, med vilken Sydtysklands bönder under cirka 30 år från 1493 konspirerade, under vilken tid de övervann alla svårigheter och hinder som uppstod under deras skingrade tillvaro på väg mot en större, mer centraliserad organisation, och efter otaliga sprängningar, nederlag, avrättningar av deras ledare, åter och åter upptog sin verksamhet till dess slutligen möjligheten till massuppror infann sig - denna uthållighet är i sanning beundransvärd.
År 1502 syntes tecken på en hemlig rörelse bland bönderna i biskopsdömet Speyer, som på den tiden även omfattade Bruchsalområdet. Bondeskon hade reorganiserat sig här med verkligt betydande framgång. Omkring 7.000 man tillhörde sällskapet, vars centrum låg i Untergrombach mellan Bruchsal och Weingarten, med förgreningar neråt Rhen till Main och upp till markgrevskapet Baden. I dess program stod: Varken tull eller tionde, varken skatt eller ränta till furstar, adel och präster. Livegenskapen skall avskaffas, kloster och andra kyrkliga gods dras in och fördelas bland folket, och ingen annan härskare erkännas än kejsaren.
Här finner vi för första gången, uttryckta av bönderna, de två krav - sekularisering av de kyrkliga godsen till förmån för folket och en enad, odelbar tysk monarki - som från och med nu regelbundet kommer att framföras av den mer utvecklade fraktionen av bönder och plebejer, till dess att Thomas Münzer ändrar fördelning av kyrkans egendom till konfiskering till godo för egendomsgemenskapen, och ett enat tyskt kejsardöme till en enad, odelbar republik.
Den pånyttfödda Bondeskon hade, liksom den gamla, sin hemliga mötesplats, sitt tystnadslöfte, sina intagningsceremonier och sin förbundsfana med inskriptionen: "Endast Guds rättfärdighet". Aktionsplanen liknade den i Elsass. Bruchsal, vars invånare till största delen tillhörde förbundet, skulle intas och en bondehär sättas upp där, och som ett ambulerande samlingscentrum sändas ut i de kringliggande furstendömena.
Planen förråddes av en präst, för vilken en av de sammansvurna hade biktat sig. Myndigheterna vidtog omedelbart motåtgärder. Hur vittförgrenad Bondeskon hade blivit, framgår av den terror, som grep de olika riksstånden i Elsass och inom Schwabiska förbundet[17]. Trupper drogs samman och masshäktningar verkställdes. Kejsar Maximilian, "den siste riddaren", utfärdade de mest blodtörstiga straffdekret mot böndernas oerhörda tilltag. Här och där samlades skaror av bönder och bjöd väpnat motstånd, men de isolerade bondehoparna kunde inte hålla ut i längden. Några av de sammansvurna avrättades, andra flydde. Dock bevarades hemligheten så väl, att de flesta, även ledarna, förblev ganska ostörda, antingen på sin egen plats eller på grannherrarnas egendomar.
Efter detta nya nederlag inträdde en längre period av skenbart lugn i klasskampen. Men i hemlighet arbetades det vidare. Under de första åren av 1500-talet uppträdde i Schwaben Den fattige Konrad, tydligen understödd av de spridda medlemmarna av Bondeskon. I Schwarzwald bestod Bondeskon i små, isolerade grupper tills, tio år senare, en energisk bondeledare åter lyckades sammanbinda de olika trådarna till en större sammansvärjning. Båda sammansvärjningarna blev kort efter varandra offentliga under de oroliga åren 1513-15, då de schweiziska, ungerska och slovenska bönderna samtidigt reste sig i betydande uppror.
Den man som återupplivade Bondeskon vid övre Rhen var Joss Fritz från Untergrombach, flykting från konspirationen av 1502, tidigare soldat och en i alla avseenden framstående karaktär. Han hade efter sin flykt uppehållit sig på skilda platser mellan Bodensjön och Schwarzwald, och slutligen slagit sig ner i Lehen vid Freiburg i Breisgau, där han t.o.m. blivit skogvaktare. Hur han därifrån reorganiserade förbindelserna, hur skickligt han rekryterade folk av de mest skilda slag, därom innehåller domstolens undersökningsakter de intressantaste detaljer. Outtröttligt och med diplomatisk talang lyckades denne mästerkonspiratör enrollera ett stort antal personer ur de mest skilda samhällsklasser till förbundet: riddare, präster, borgare, plebejer och bönder - och det verkar tämligen säkert, att han också organiserade sammansvärjningen på olika, mer eller mindre skarpt åtskilda nivåer. Alla brukbara element utnyttjades med största omsorg och skicklighet. Förutom de mer invigda agenterna, vilka genomkorsade landet under olika förklädnader, användes landstrykare och tiggare till lägre uppgifter. Joss stod i direkt kontakt med tiggarkungarna och höll genom dem den talrika vagabondbefolkningen i sin hand. Dessa tiggarkungar spelar en betydande roll i hans konspiration. Det var högst originella figurer; en drog omkring i landet med en flicka, vars skenbart såriga fötter utgjorde hans förevändning för tiggeri. Han hade minst åtta märken i hatten - De fjorton räddarna i nöden, Sankt Ottilien, den heliga jungfrun etc., därtill bar han ett långt, rött skägg och en stor knölpåk samt dolk och pik. En annan, som tiggde i St. Veltens namn, hade kryddor och maskyngel till salu, bar en järnfärgad långrock, röd barett med ett märke, föreställande Jesusbarnet av Trient, värja vid sidan samt många knivar och en dolk i bältet. Andra hade blödande sår, som de hindrade från att läka, och liknande pittoresk utstyrsel. Det fanns åtminstone tio av detta slag, och för priset av två tusen gulden var de beredda att samtidigt anlägga eld i Elsass, i markgrevskapet Baden och i Breisgau, samt med minst 2.000 man av sitt folk på dagen för kyrkoinvigningen i Zabern inställa sig i Rosen under befäl av Georg Schneider, en f.d. landsknektskapten, för att inta staden. Bland de egentliga förbundsmedlemmarna upprättades en stafettjänst mellan olika stationer, och Joss Fritz och hans närmaste man bland de hemliga agenterna, Stoffel von Freiburg, red ständigt från plats till plats och höll nattliga militärövningar med de nyvärvade. Om utbredningen av förbundet vid övre Rhen och i Schwarzwald ger domstolens undersökningshandlingar rikhaltiga bevis; de innehåller otaliga namn på medlemmar i de olika orterna i varje trakt, jämte signalement. De flesta är hantverksgesäller, vidare bönder och värdshusvärdar, ett fåtal adelsmän, präster (såsom den från Lehen) och f.d. landsknektar. Man ser redan av denna sammansättning den mycket mer utvecklade karaktär, som Bondeskon antagit under Joss Fritz; de plebejiska elementen i städerna har mer och mer börjat göra sig gällande. Sammansvärjningen förgrenade sig över hela Elsass, nuvarande Baden, upp till Württemberg och till Main. Då och då hölls större sammankomster på avlägsna berg som Kniebis etc., för att diskutera förbundsangelägenheter. Chefernas möten, i vilka medlemmar från platsen och delegater från mer avlägsna trakter ofta deltog, ägde rum på Hartmatte vid Lehen, och här antogs de fjorton förbundsartiklarna. De innehöll: Ingen herre förutom kejsaren och (enligt vissa) påven, avskaffande av riksrätten och inskränkning av kyrkliga domstolar till enbart andliga frågor, inställande av räntebetalning sedan den erlagda räntan motsvarade kapitalet, en högsta tillåtna räntesats på 5 procent, jakt-, fiske-, betes- och vedhuggningsrätt, inskränkning av prästerskapet till en per pastorat, konfiskering av kyrkliga egendomar och klostrens skatter till förmån för förbundets krigskassa, avskaffande av alla obilliga avgifter och tullar, evig fred i hela kristenheten, energiskt inskridande mot alla förbundets motståndare, upptagande av förbundsskatt, intagandet av en befäst stad - Freiburg - att tjäna förbundet som bas, förhandlingar med kejsaren så snart förbundshären var samlad, och med Schweiz i det fall kejsaren avböjde. Man ser här, å ena sidan, hur böndernas och plebejernas krav hade antagit en fastare och mer bestämd form och, å den andra, att eftergifter måst göras åt de mer moderata och tveksamma.
Mot hösten 1513 skulle man slå till. Endast en förbundsfana saknades, och för att få den målad gick Joss Fritz till Heilbronn. Fanan innehöll, förutom allehanda emblem och bilder, bondeskon och texten: "Herre, bistå din gudomliga rättvisa". Medan han var borta, gjordes ett överilat försök att överrumpla Freiburg, vilket upptäcktes. Några indiskretioner i propagandan satte rådet i Freiburg och den badiske markgreven på rätt spår, och förräderi av två sammansvurna fulländade serien av avslöjanden. Genast sände markgreven, det freiburgska rådet och den kejserliga regeringen i Ensisheim ut gendarmer och soldater. Ett antal förbundsmedlemmar häktades, torterades och avrättades. Dock undkom ännu en gång de flesta, bland dem Joss Fritz. Den schweiziska regeringen förföljde denna gång flyktingarna med stor häftighet och avrättade t.o.m. många bland dem, men den kunde lika lite som sina grannar förhindra, att största delen av flyktingarna stannade kvar i närheten av sina forna hemorter och efter någon tid återvände dit. Allra mest rasade Elsass' regering i Ensisheim; på dess order blev en stor mängd halshuggna, steglade och kvarterade. Joss Fritz höll sig mest på den schweiziska stranden av Rhen, men gick ofta över till Schwarzwald utan att någonsin bli hejdad.
Varför Schweiz denna gång gjorde gemensam sak med grannregeringarna gentemot Bondeskon, visas av den bonderevolt, som bröt ut följande år, 1514[18], i Bern, Solothurn och Luzern, och resulterade i en rensning inom de aristokratiska regeringarna och patriarkatet i allmänhet. Bönderna vann också vissa fördelar. Framgången för de lokala revolterna i Schweiz berodde helt enkelt på att detta land var ännu mindre centraliserat än Tyskland. År 1525 lyckades bönderna också överallt att expediera sina lokala härskare, men led nederlag mot furstarnas organiserade truppmassor, och just sådana fanns inte i Schweiz.
Samtidigt med Bondeskon i Baden och tydligen i direkt förbindelse med denna hade en andra sammansvärjning bildats i Württemberg. Den hade en dokumenterad existens ända sedan 1503, och då namnet Bondeskon hade blivit för farligt efter sprängningen i Untergrombach, antog den namnet Den fattige Konrad. Dess huvudsäte var Remsdalen bland Hohenstufenbergen. Dess existens var sedan länge känd, åtminstone bland folket. Regeringen Ulrichs skamlösa förtryck och en serie hungerår, som i hög grad bidragit till uppkomsten av rörelserna 1513 och 1514, hade förstärkt de förbundnas antal; de nyinförda acciserna på vin, kött och bröd, liksom en årlig kapitalskatt av en pfennig per gulden, provocerade utbrottet. Först skulle staden Schorndorf tas. Här samlades ledarna i knivsmeden Raspar Pregizers hus. På våren 1514 bröt upproret ut. 3.000, enligt andra källor 5.000 bönder drog mot staden, men förmåddes genom välvilliga löften från hertigens ämbetsmän att dra sig tillbaka. Hertig Ulrich ilade fram med åttio riddare, sedan han lovat att upphäva de nya skatterna, och fann på grund av dessa löften allt lugnt. Han lovade också att sammankalla en lantdag och vid denna undersöka alla klagomål. Men de förbundnas ledare visste mycket väl, att Ulrich endast hade för avsikt att hålla folket lugnt, tills han kunde värva och dra samman tillräckligt med trupper för att kunna bryta sitt ord och driva in skatterna med våld. De lät därför från Kaspar Pregizers hus, "Den fattige Konrads kansli", sände ut kallelser till en förbundskongress, och skickade ut sändebud åt alla håll. Framgången för den första resningen i Remsdalen hade allmänt stimulerat rörelsen bland folket; kallelsen och sändebuden mottogs väl på varje plats. Så sändes till den kongress, som den 28 maj hölls i Untertürkheim, talrika ombud från alla delar av Württemberg. Det beslöts att påskynda agitationen och vid första lägliga tillfälle slå till i Remsdalen, för att härifrån vidare utveckla upproret. Medan Bantelhans från Dettingen, en f.d. soldat, och Singerhans från Würtingen, en ansedd bonde, förde det schwabiska Jura till förbundet, bröt upproret ut från alla håll. Fastän Singerhans blev angripen och fasttagen, föll städerna Backnang, Winnenden och Markgröningen i händerna på de med plebejerna förbundna bönderna, och hela området från Weinsberg till Blaubeuren, och därifrån till Badens gräns, befann sig i öppen revolt. Ulrich tvingades att ge efter. Men medan han inkallade lantdagen till den 25 juni, skrev han samtidigt till grannfurstarna och de fria städerna och bad om hjälp mot upproret, vilket, sade han, hotade alla furstar, all överhet och "ärbarhet" i riket och som hade "en märklig likhet med Bondeskon".
Under tiden sammanträdde lantdagen, d.v.s. städernas deputerade och många delegater från bönderna som också krävde säte där, redan den 18 juni i Stuttgart. Prelaterna hade ännu inte anlänt, riddarna var inte ens inbjudna. Stadsoppositionen i Stuttgart, liksom två hotfulla bondetrupper i Leonberg och Remsdalen, understödde böndernas krav. Deras delegater gavs tillträde, och det beslöts att avsätta och bestraffa tre hatade medlemmar av hertigens råd - Lamparter, Thumb och Lorcher - att tillsätta ett råd åt hertigen, bestående av fyra riddare, fyra borgare och fyra bönder, att bevilja honom ett fastställt anslag (civillista) samt att konfiskera klostren och stiftelserna till förmån för statskassan.
Hertig Ulrich besvarade dessa revolutionära beslut med en statskupp. Den 21 juni red han med sina riddare och rådsmedlemmar till Tübingen, dit prelaterna följde honom, befallde borgarna att också komma dit, vilket de gjorde, och fortsatte här lantdagen utan bönderna. Här förrådde borgarna, ställda inför militär terror, sina bundsförvanter bönderna. Den 8 juli åstadkoms Tübingen-fördraget, vilket pålade landet nära en miljon av hertigens skulder och ålade honom själv vissa inskränkningar som han aldrig iakttog. Bönderna avspisades med några obestämda, allmänna fraser och en mycket positiv strafflag mot uppror och föreningsrätt. Naturligtvis var det inte längre tal om några representanter för bönderna vid denna lantdag. Lantbefolkningen ropade om förräderi, men då hertigen åter hade kredit, sedan hans skulder övertagits av ständerna, samlade han snart trupper, och hans grannar, särskilt kurfursten av Pfalz, skickade hjälptrupper. Så antogs fördraget i Tübingen över hela landet mot slutet av juli, och en ny trohetsed svors. Endast i Remsdalen bjöd Den fattige Konrad motstånd. Hertigen, som själv åter red dit, kom nätt och jämnt undan med livet. Ett bondeläger slogs upp på Kappelberget. Men då saken drog ut på tiden, skingrades de flesta av upprorsmännen i brist på livsmedel, och resten gick också hem efter en tvetydig överenskommelse med några lantdagsombud. Under tiden hade Ulrich fått sin här förstärkt med kompanier, som städerna välvilligt ställde till hans förfogande, sedan de fått sina krav uppfyllda. Fanatiskt vände de sig mot bönderna. Ulrich överföll nu, trots fördraget, Remsdalen och plundrade dess städer och byar. 1.600 bönder häktades. Sexton av dem halshöggs omedelbart och de flesta av de övriga tvangs att betala hårda tributer till Ulrichs kassa. Många fick stanna länge i fängelse. Stränga strafflagar utfärdades mot förnyande av förbundet, och mot alla möten med bönder. Den schwabiska adeln bildade ett särskilt förbund för undertryckande av alla upprorsförsök. - Högsta ledningen för Den fattige Konrad hade lyckats fly till Schweiz, varifrån de efter några år återvände, de flesta en och en.
Samtidigt med rörelsen i Württemberg märktes symptom på ny verksamhet av Bondeskon i Breisgau och i markgrevskapet Baden. I juni gjordes ett upprorsförsök vid Bühl, men det ströps snabbt av markgreven Philipp, och ledaren Gugel-Bastian häktades och halshöggs i Freiburg.
På våren samma år, 1514, kom det till ett allmänt bondekrig i Ungern. Det predikades korståg mot turkarna och som vanligt utlovades frihet åt de livegna och torpare, som ville delta. Bortåt 60.000 samlades under kommando av Georg Dozsa från Szeged, som utmärkt sig under tidigar