Skrivet: 1850
Publicerat: Första gången i "Neue Rheinische Zeitung",
Hamburg 1850.
Källa: Marx Engels Werke bd VII, s. 9-107; "Die
Klassenkämpfe in Frankreich 1848 bis 1850".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det härmed på nytt utgivna arbetet var Marx' första försök att på grundval av sin materialistiska uppfattning förklara ett stycke samtidshistoria ur det föreliggande ekonomiska läget. I det "kommunistiska manifestet" hade teorin i stora drag tillämpats på hela den nyare tidens historia, och i Marx' och mina artiklar i "Neue Rheinische Zeitung" hade den genomgående använts vid tolkningen av samtida politiska händelser. Här är det däremot fråga om att påvisa det inre orsakssammanhanget i en för hela Europa både kritisk och typisk, mångårig utveckling, alltså att i författarens andemening karakterisera de politiska händelserna såsom verkningar av i sista hand ekonomiska orsaker.
Vid bedömningen av händelser och händelsesammanhang i dagens historia är man aldrig i stånd att gå tillbaka till de yttersta ekonomiska orsakerna. Än i dag, när den hithörande fackpressen erbjuder ett så rikhaltigt material, är det omöjligt t.o.m. i England att dag för dag följa med, vad som sker inom industrin och handeln på världsmarknaden, och förändringarna i produktionsmetoderna, så att man vid vilken tidpunkt som helst kan få fram det allmänna resultatet av dessa på många sätt invecklade och ständigt växlande faktorer, av vilka de viktigaste dessutom under långa tidsperioder kan vara verksamma i det fördolda, innan de plötsligt gör sig våldsamt gällande på ytan. En klar överblick över en given periods ekonomiska historia uppnår man inte förrän i efterhand, sedan materialet insamlats och sorterats. Härvid är statistiken ett nödvändigt hjälpmedel, och den släpar alltid efter. När man skall bedöma dagens historiska skeenden, blir man därför alltför ofta tvungen att behandla den viktigaste faktorn som konstant, att behandla det ekonomiska läget i periodens början såsom givet för hela perioden och oföränderligt, eller att endast ta hänsyn till sådana förändringar, som har sin upprinnelse i det åskådliga händelseförloppet och som därför också ligger i öppen dag. Den materialistiska metoden måste därför endast alltför ofta nöja sig med att återföra de politiska konflikterna till intressekonflikter mellan de av den ekonomiska utvecklingen skapade samhällsklasserna och klassfraktionerna och att presentera de enskilda politiska partierna som mer eller mindre adekvata uttryck för dessa klasser och klassfraktioner.
Det är självklart, att detta oundvikliga försummande av de samtida förändringarna i det ekonomiska läget, som är den egentliga grundvalen för alla de händelseförlopp, som skall undersökas, måste utgöra en felkälla. Men det är oundvikligt, att betingelserna för en sammanfattande framställning av dagens historia innehåller felkällor - vilket dock inte tycks avhålla någon från att skriva dagshistoria. När Marx påbörjade detta arbete, var den ovannämnda felkällan ännu mer oundviklig. Att under revolutionstiden 1848/49 följa de samtida ekonomiska förändringarna eller att ens få en överblick över dem var en ren omöjlighet. Samma svårigheter rådde under de första månaderna av Marx' landsflykt i London, hösten och vintern 1849/50. Men det var just vid den tiden, som Marx tog itu med arbetet. Och trots de ogynnsamma yttre omständigheterna gjorde hans ingående kunskaper både om Frankrikes ekonomiska läge före och landets politiska historia efter februarirevolutionen det möjligt för honom att ge en framställning av händelseförloppet, som avslöjar dess inre sammanhang på ett alltjämt ouppnått sätt och som med glans har klarat de dubbla prov, som Marx själv sedan ställde den på.
Det första provet var en följd av att Marx från våren 1850 åter fick tid att ägna sig åt ekonomiska studier, närmast inriktade på de senaste tio årens ekonomiska historia. De fakta han därvid insamlade gjorde det fullständigt klart för honom, att de slutledningar var riktiga, som han tidigare halvt aprioristiskt hade fått fram ur ett bristfälligt material - nämligen, att världshandelskrisen 1847 var det egentliga upphovet till februari- och marsrevolutionerna, och att det industriella uppsving, som från mitten av 1848 efter hand återinträdde och nådde sin kulmen 1849 och 1850, var den pådrivande kraften bakom den europeiska reaktion, som på nytt började sticka upp huvudet. Detta var avgörande. Medan ännu de tre första artiklarna (som publicerades i januari-, februari- och marshäftena av "N[eue] Rh[einische] Z[eitung]. Politisk-ekonomisk revy". Hamburg 1850) är fyllda av förväntningar på ett snart upprepat utbrott av revolutionär energi, bryter den av Marx och mig författade historiska översikten, publicerad i det sista, hösten 1850 utgivna dubbelhäftet (maj-oktober) en gång för alla med dessa illusioner: "En ny revolution är möjlig endast som följd av en ny kris. Men den kommer också lika säkert som en sådan." Men det var också den enda väsentliga ändring, som måste göras. Beträffande den tolkning av händelserna, som hade getts i de tidigare avsnitten, och den framställning av orsakssammanhangen, som där hade lämnats, behövde absolut ingenting ändras, vilket visas av framställningens fullföljande från den 10 mars till hösten 1850 i den nyssnämnda översikten. Jag har därför tagit med denna fortsättning som en fjärde artikel i det nu föreliggande nytrycket.
Det andra provet var ännu hårdare. Strax efter Louis Bonapartes statskupp den 2 december 1851 bearbetade Marx på nytt Frankrikes historia från februari 1848 fram till denna händelse, som för tillfället avslutade revolutionsperioden, ("Louis Bonapartes adertonde Brumaire", 3:e uppl., Hamburg, Meissner 1885.)[1*] I denna broschyr har den av oss skildrade perioden på nytt behandlats, om också mera kortfattat. Om man jämför denna andra framställning - som skrivits i ljuset av den avgörande händelse, som inträffade mer än ett år senare - skall man finna, att författaren endast behövde företa smärre ändringar.
Vad som ger vår skrift en alldeles särskild betydelse, är det förhållandet, att den för första gången uttalar den formel, i vilken världens alla arbetarpartier med instämmande i korthet har sammanfattat sitt krav på en ekonomisk omgestaltning: samhällets övertagande av produktionsmedlen. I det andra kapitlet, med hänsyftning på "rätten till arbete", vilken betecknas som "den första tafatta formel, i vilken proletariatets revolutionära krav sammanfattas", heter det: "... men bakom rätten till arbete står makten över kapitalet och bakom makten över kapitalet tillägnandet av produktionsmedlen, deras expropriering under den organiserade arbetarklassen, alltså upphävandet av lönarbetet liksom av kapitalet och av deras inbördes förhållanden." Här är alltså för första gången den sats formulerad, genom vilken den moderna arbetarsocialismen skarpt skiljer sig såväl från alla olika schatteringar av den feodala, borgerliga, småborgerliga etc. socialismen som från den utopiska och den ursprungliga arbetarkommunismen. När Marx senare utsträckte formeln till att även gälla ett tillägnande av bytesmedlen, så utgjorde denna utvidgning - som för övrigt enligt "Kommunistiska manifestet" var en självklarhet - endast en ofrånkomlig konsekvens av huvudsatsen. Några klyftiga herrar i England har sedan ytterligare tillfogat, att även "medlen till fördelning" skulle överföras till samhället. Det torde bli svårt för dessa herrar att förklara, vilka dessa från produktions- och bytesmedlen skilda ekonomiska fördelningsmedel är. Det skulle möjligen vara, att man avser politiska fördelningsmedel, såsom skatter och fattigvård, ävensom donationer av Sachsenwaldtyp och liknande. Men där handlar det ju för det första om fördelningsmedel, som redan är i samhällets, statens eller kommunens ägo, och för det andra vill vi ju avskaffa dem.
När februarirevolutionen utbröt, var vi alla, beträffande våra föreställningar om revolutionära rörelsers betingelser och förlopp, fångna i de tidigare historiska erfarenheterna, framförallt från Frankrike. Det var ju den franska revolutionen, som hade dominerat hela Europas historia sedan 1789, och därifrån hade också nu signalen till den allmänna omvälvningen utgått. Det var alltså både självklart och oundvikligt, att våra föreställningar om arten och förloppet av den i Paris i februari 1848 proklamerade "sociala" revolutionen, proletariatets revolution, var starkt färgade av intrycken och minnesbilderna från 1789 till 1830. Och när därtill resningen i Paris gav eko i de segerrika upproren i Wien, Milano och Berlin, när hela Europa rycktes med i rörelsen ända bort till den ryska gränsen, när sedan i juni det första stora slaget om herraväldet utkämpades mellan proletariatet och bourgeoisin i Paris, när till och med bourgeoisins klass-seger så hårt skakade denna bourgeoisi i alla länder, att den åter kastade sig i armarna på den nyss störtade monarkisk-feodala reaktionen - ja, under dessa förhållanden kunde det för oss inte råda något tvivel om att den stora, avgörande kampen hade brutit ut, och att den måste utkämpas under en enda lång och skiftande revolutionsperiod men endast kunde sluta med proletariatets definitiva seger.
Efter nederlagen 1849 delade vi ingalunda de illusioner, som hystes av den vulgärdemokrati, som grupperats partivis kring de provisoriska framtidsregeringarna. Vulgärdemokraterna räknade med en snar, en gång för alla avgörande seger för "folket" över "förtryckarna". Vi räknade med en långvarig kamp, sedan "förtryckarna" bortsopats, en kamp som skulle komma att utkämpas mellan de motsatta element, som doldes just inom detta "folk". Vulgärdemokratin väntade det nya utbrottet vilken dag som helst. Vi förklarade redan på hösten 1850, att åtminstone första avdelningen av den revolutionära perioden nu var avslutad, och att man inte kunde räkna med någon ny, förrän en ny ekonomisk världskris skulle bryta ut. Därför bannlystes vi också som förrädare mot revolutionen av just de personer, vilka senare nästan utan undantag slöt fred med Bismarck - i den mån denne fann det vara mödan värt.
Men historien har visat, att även vi hade fel, och den har avslöjat vår dåvarande åsikt som en illusion. Den har gått ännu längre och inte endast gjort slut på vår dåvarande villfarelse. Den har också totalt vänt upp och ned på de betingelser, under vilka proletariatet måste kämpa. 1848 års kampmetoder är idag i alla avseenden föråldrade, ett faktum, som vid detta tillfälle är värt en närmare granskning.
Alla revolutioner hittills har gått ut på att störta ett bestämt klassherravälde och ersätta det med ett annat. Men alla hittillsvarande härskande klasser har endast utgjort små minoriteter gentemot den behärskande folkmassan. Så blev då en härskande minoritet störtad, och en annan grep i dess ställe statsrodret och omformade de statliga organen efter sina syften. Det gällde varje gång den minoritet, som genom den ekonomiska utvecklingsnivån hade fått möjlighet och intresse att överta makten, och därför och endast därför slöt den behärskade majoritetsgruppen upp på den segrande minoritetens sida, eller också resignerade den inför omvälvningen. Men om vi bortser från det konkreta innehåll, som varje gång förelåg, så hade alla dessa revolutioner det gemensamt, att de alla var minoritetsrevolutioner. Till och med när majoriteten medverkande, så skedde det - medvetet eller inte - endast som medhjälpare åt en minoritet. Men därigenom - eller redan genom majoritetens passiva, motståndslösa hållning - fick minoriteten ett sken av att företräda hela folket.
Efter den första stora framgången splittrades i regel den segerrika minoriteten. Den ena hälften var nöjd med vad man hade uppnått, medan den andra ville gå längre och uppställde nya krav, som åtminstone delvis låg i den stora massans verkliga eller skenbara intresse. I enstaka fall genomdrevs också dessa radikalare krav. Men ofta gällde detta endast för tillfället. Det moderatare partiet tog åter ledningen, och den slutliga vinsten gick åter helt eller delvis förlorad. De besegrade skriade då om förräderi eller skyllde nederlaget på slumpen. Men i verkligheten låg saken mestadels till på följande sätt: Den första segerns landvinningar säkrades först i och med den andra segern, genom det radikalare partiet. När denna andra seger hade vunnits och därmed de för ögonblicket viktigaste målen var uppnådda, försvann de radikala och deras framgångar på nytt från skådeplatsen.
Alla revolutioner under nyare tiden, ända från den stora engelska revolutionen på 1600-talet, uppvisar dessa drag, som tycktes vara oskiljaktiga från varje revolutionär kamp. De föreföll att vara tillämpliga även i fråga om proletariatets strider för sin frigörelse, detta så mycket mer som just 1848 de människor lätt kunde räknas, som någorlunda begrep, åt vilket håll denna frigörelse kunde sökas. De proletära massorna var efter segern inte ens i Paris klara över vilken väg de skulle slå in på. Och ändå var rörelsen där instinktiv, spontan, omöjlig att slå ner. Var inte just detta en situation, då en revolution måste lyckas - visserligen ledd av en minoritet, men denna gång inte i minoritetens intresse utan i verklig mening i majoritetens? När de stora folkmassorna hade varit så lätta att vinna under alla längre revolutionsperioder blott och bart medelst vackra löften från de framträngande minoriteterna, skulle de då nu vara mindre påverkbara av idéer, som direkt avslöjade deras ekonomiska situation och inte var något annat än det klara, rationella uttrycket för deras av dem själva ännu inte fattade, ännu endast oklart kända behov? Visserligen hade denna massornas revolutionära stämning nästan alltid och i regel mycket snart lämnat rum för en avmattning eller rentav slagit om i sin motsats, så snart illusionen gått upp i rök och besvikelsen inträtt. Men här var det inte fråga om fagra löften utan om förverkligandet av den stora massans verkliga behov, vilka visserligen ingalunda stod klara för denna stora massa, men som snart nog måste komma att göra det i samband med det praktiska genomförandet och dess påtagliga vittnesbörd. Nu hade ju, som Marx påvisat i sin tredje artikel, den ur 1848 års "sociala" revolution uppkomna borgerliga republikens utveckling våren 1850 resulterat i en koncentration av den verkliga makten i händerna på den till på köpet monarkistsinnade storbourgeoisin. Däremot hade alla andra samhällsklasser, bönder såväl som småborgare, grupperat sig kring proletariatet på så sätt, att inte de utan proletariatet, som hade lärt av erfarenheten, måste bli den avgörande faktorn vid och efter den gemensamma segern. Måste inte under sådana förhållanden alla utsikter föreligga, för att minoritetens revolution skulle slå över i majoritetens?
Historien har korrigerat oss och alla, som tänkte på liknande sätt. Den har klargjort, att den ekonomiska utvecklingsnivån på kontinenten då ännu inte på långt när var mogen för ett avskaffande av det kapitalistiska produktionssättet. Detta har visat sig genom den ekonomiska revolution, som efter 1848 har spritt sig över hela kontinenten och nu verkligen har skaffat storindustrin fotfäste i Frankrike, Österrike, Ungern, Polen och nyligen även Ryssland samt dessutom gjort Tyskland till ett första rangens industriland - allt detta på kapitalistisk grundval, som tydligen ännu år 1848 är mycket expansionsduglig. Men det är just denna industriella revolution, som först nu överallt har skapat klarhet i klassförhållandena. Den har avskaffat en mängd från manufakturperioden och i södra Europa t.o.m. från skråhantverket kvarlevande mellangrupper och skapat en verklig bourgeoisi och ett verkligt storindustriellt proletariat samt skjutit dem i förgrunden i den industriella utvecklingen. Men därigenom har kampen mellan dessa båda stora klasser, vilka år 1848 utanför England endast fanns i Paris och möjligen några stora industricentra, kommit att spridas över hela Europa och uppnått en våldsamhet, som ännu 1848 var otänkbar. Den gången fanns de många oklara sektevangelierna med sina patentmediciner. Idag finns den enda allmänt erkända, kristallklara och beträffande kampens slutmål skarpt formulerade teori, som Marx uppställt. Den gången fanns geografiskt och nationellt skilda och skiftande, outvecklade folkmassor, vilka endast hölls ihop av känslan av gemensamma lidanden och i sin rådlöshet kastades mellan hopp och förtvivlan. Idag finns en enda stor internationell armé av socialister, som oupphörligt marscherar framåt, dagligen tillväxer i antal och utvecklas i fråga om organisation, disciplin, insikt och segervisshet. När inte ens denna proletariatets mäktiga armé ännu har nått målet, när den inte alls är i stånd att tillkämpa sig segern i ett enda stort slag utan måste långsamt rycka fram under seg kamp från ställning till ställning, så bevisar detta en gång för alla, hur omöjligt det var att år 1848 åstadkomma den sociala omvälvningen genom en enkel överrumpling.
En bourgeoisi, splittrad i två dynastiskt-monarkiska sektioner, men som dock framförallt krävde lugn och ro för sina penningaffärer - gentemot den ett visserligen besegrat men likväl alltjämt hotfullt proletariat, kring vilket småborgarna och bönderna mer och mer grupperade sig - det ständiga hotet om ett våldsamt utbrott, som trots allt inte erbjöd någon utsikt till en slutgiltig lösning - denna situation var liksom skapad för den tredje, skendemokratiske pretendentens, Louis Bonapartes, statskupp. Med arméns hjälp gjorde denne den 2 december 1851 slut på den spända situationen och tryggade det inre lugnet i Europas stater för att i stället lyckliggöra dem med en ny krigsperiod. Epoken med revolutioner underifrån var för tillfället avslutad. Nu följde i stället en epok med revolutioner uppifrån.
Det imperialistiska bakslaget 1851 bevisade på nytt, hur omogna den tidens proletära förväntningar var. Men det kom samtidigt att skapa de betingelser, under vilka de måste mogna. Det inre lugnet tryggade den fulla utvecklingen av det nya industriella uppsvinget. Nödvändigheten att sysselsätta armén och att leda den revolutionära strömfåran utåt gav upphov till de krig, i vilka Bonaparte under förevändning att tillämpa "nationalitetsprincipen" försökte skaffa Frankrike besittningar. Hans efterapare Bismarck tillämpade samma politik för Preussens del. Han genomförde sin statskupp, sin revolution "von oben", år 1866 gentemot tyska förbundet och Österrike och i inte mindre grad gentemot den preussiska konfliktkammaren[2*]. Men Europa var för trångt för två Bonaparter. Och så ville historiens ironi, att Bismarck störtade Bonaparte och att konung Wilhelm av Preussen inte endast återupprättade det småtyska kejsardömet utan också den franska republiken. Men det allmänna resultatet var, att i Europa - med undantag för Polen - de stora nationernas självständighet och inre enande hade blivit ett faktum. Detta skedde visserligen i relativt begränsad omfattning men ändå i sådan utsträckning, att arbetarklassens utvecklingsprocess inte längre i väsentlig grad hämmades av nationella förvecklingar. De som varit dödgrävare för 1848 års revolution, hade blivit dess testamentsexekutorer. Och bredvid dem reste sig redan hotfullt 1848 års arvtagare, proletariatet, i Internationalen. Efter kriget 1870-71 försvinner Bonaparte från skådeplatsen. Bismarcks mission är nu fullbordad, och han kan åter degraderas till ordinär lantjunkare. Periodens avslutning utgöres av Pariskommunen. Ett lömskt försök av Thiers att beröva det parisiska nationalgardet dess artilleri blev signalen till ett segerrikt uppror. Det visade sig på nytt, att i Paris är inte längre någon annan revolution tänkbar än en proletär sådan. Efter segern tillföll makten helt naturligt och alldeles av sig själv arbetarklassen. Och än en gång visade det sig, hur omöjligt detta arbetarklassens maktövertagande var ännu tjugo år efter den tid, som vi skildrat i vår skrift. Å ena sidan lämnade Frankrike Paris i sticket och såg endast på, hur staden förblödde under MacMahons kulregn. Å andra sidan sönderfrättes kommunen i den meningslösa striden mellan de två partier, som sprängde den: blanquisterna (majoriteten) och proudhonisterna (minoriteten), och ingetdera av dem visste, vad som måste göras. Den seger, som man hade fått till skänks 1871, blev på så sätt lika ofruktbar som överrumplingen 1848.
Man trodde nu, att det stridbara proletariatet slutgiltigt hade gått i graven med Pariskommunen. Men det blev alldeles tvärtom: Från Pariskommunen och det fransk-tyska kriget daterar sig proletariatets väldigaste uppsving. Den totala omvälvningen i hela krigsväsendet - hela den vapenföra befolkningens enrollering i de arméer, som hädanefter måste räknas i miljoner; skjutvapen, kanoner och sprängämnen av dittills okänd verkan - gjorde å ena sidan tvärt slut på den bonapartistiska krigsperioden och tryggade den fredliga industriella utvecklingen genom att omöjliggöra varje annat krig än ett världskrig av fruktansvärd ohygglighet och med absolut oberäknelig utgång. Å andra sidan drev militärväsendet på grund av de i geometrisk progression stigande kostnaderna upp skatterna till orimliga proportioner, och på så sätt hamnade folkets fattigare klasser i armarna på socialismen. Annexionen av Elsass-Lothringen, som var den närmaste orsaken till den vettlösa kapprustningen, kunde visserligen i chauvinistisk anda hetsa den franska och den tyska bourgeoisin mot varandra, men för arbetarna i de bägge länderna blev den till ett nytt föreningsband. Och årsdagen av Pariskommunen blev det samlade proletariatets första gemensamma högtidsdag.
Kriget 1870/71 och Pariskommunens nederlag hade, som Marx förutsagt, för tillfället förskjutit den europeiska arbetarrörelsens tyngdpunkt från Frankrike till Tyskland. I Frankrike dröjde det givetvis flera år, innan man hade hämtat sig efter åderlåtningen i maj 1871. I Tyskland däremot, där industrin, som till på köpet rent drivhusmässigt befrämjades av den franska miljardvälsignelsen, utvecklades i ett allt raskare tempo, växte socialdemokratin ännu mycket snabbare och stabilare. Tack vare det stora intresse, varmed de tyska arbetarna utnyttjade den år 1866 införda allmänna rösträtten ligger partiets häpnadsväckande frammarsch öppen för hela världen i obestridliga siffror. 1871: 102.000, 1874: 352.000, 1877: 493.000 socialdemokratiska röster. Sedan kom höga vederbörandes värdering av dessa framsteg i form av socialistlagarna. Partiet sprängdes tillfälligt, och röstsiffran sjönk år 1881 till 312.000. Men denna tillbakagång övervanns snabbt, och nu - under trycket av undantagslagarna, utan tidningspress, utan yttre organisation, utan förenings- och mötesrätt - nu först kom den snabba utbredningen på allvar. 1884: 550.000, 1887: 763.000, 1890: 1.427.000 röster. Då förlamades statens hand. Socialistlagen försvann. Det socialistiska röstetalet steg till 1.787.000, mer än en fjärdedel av samtliga avgivna röster. Regeringen och de härskande klasserna hade förbrukat alla sina möjligheter - till ingen nytta, utan framgång. De påtagliga bevis på sin vanmakt, som myndigheterna hade måst erfara, från nattväktaren till rikskanslern - och detta från de föraktade arbetarna! - dessa bevis kunde räknas i miljoner. Staten hade uttömt sina resurser, medan arbetarna just hade börjat ta sina i anspråk.
Men de tyska arbetarna hade gjort sin sak ännu en stor tjänst vid sidan av den primära, som bestod i deras blotta existens som det starkaste, bäst disciplinerade och snabbast växande partiet. De hade försett sina kamrater i alla länder med ett nytt vapen, ett av de skarpaste, genom att demonstrera för dem, hur man utnyttjar den allmänna rösträtten.
Den allmänna rösträtten hade redan länge existerat i Frankrike men hade där råkat i vanrykte genom det sätt, varpå den missbrukats av den bonapartistiska regeringen. Efter Pariskommunen fanns det inget arbetarparti, som kunde utnyttja den. Även i Spanien hade man allmän rösträtt, sedan republiken införts, men i detta land avstod alla allvarligt syftande oppositionspartier sedan gammalt från att delta i valen. Också de schweiziska erfarenheterna av den allmänna rösträtten var allt annat än uppmuntrande för ett arbetarparti. I de romanska länderna hade de revolutionära arbetarna vant sig att betrakta rösträtten som en fälla, ett instrument för regeringens bedrägeri. I Tyskland låg saken annorlunda till. Redan "Kommunistiska manifestet" hade proklamerat kampen för allmän rösträtt, för demokrati, såsom en av det stridande proletariatets främsta och viktigaste uppgifter, och Lassalle hade åter tagit upp denna punkt. När nu Bismarck såg sig nödsakad att införa rösträtten som det enda medlet att intressera folkmassorna för regeringens planer, tog våra arbetare omedelbart saken på allvar och sände August Bebel till den första konstituerande riksdagen. Och från den dagen har de utnyttjat rösträtten på ett sätt, som för dem har lönat sig tusenfalt och därtill tjänat arbetarna i alla länder som förebild. De har, för att använda det franska marxistiska programmets ord, förvandlat rösträtten de moyen de duperie qu'il a été jusqu'ici, en instrument d'émancipation - från ett medel till bedrägeri, som den hittills varit, till ett verktyg för frigörelse. Och även om den allmänna rösträtten inte medförde någon annan vinst, än att vi kunde räkna våra styrkor vart tredje år; att den genom den regelbundet konstaterade, oväntat snabba ökningen av vårt röstetal ökade arbetarnas segervisshet i samma grad som motståndarnas skräck och på så sätt blev vårt bästa propagandamedel; att den höll oss noga underrättade om både vår egen och våra motståndarpartiers styrka och därigenom gav oss en säker måttstock för planeringen av våra aktioner och i lika hög grad skyddade oss mot obefogad tveksamhet som mot förhastad dumdristighet - även om detta vore vår enda vinst av rösträtten, så vore det redan mer än tillräckligt. Men den har gett oss mycket mer. I valagitationen har vi fått ett ojämförligt medel att komma i kontakt med folkmassorna, där de ännu står oss fjärran, att tvinga alla partier att inför allt folket försvara sina åsikter och handlingar mot våra angrepp. Dessutom har våra representanter i riksdagen fått en tribun, från vilken de kunnat tala med en helt annan auktoritet och frihet till sina motståndare i parlamentet liksom till massorna utanför än i pressen och på mötena. Vad hjälpte socialistlagen regeringen och bourgeoisin, när valagitationen och de socialistiska riksdagstalen ständigt bröt igenom den?
Men med detta framgångsrika utnyttjande av den allmänna rösträtten hade proletariatet börjat tillämpa en helt ny kampmetod, som snabbt utvecklades. Man fann, att de statliga inrättningar, i vilka bourgeoisins herravälde organiserats, ger ännu bättre angreppsmöjligheter, varigenom arbetarklassen kan bekämpa just dessa statliga inrättningar. Man deltog i valen till de enskilda lantdagarna, till de kommunala representationerna, till yrkesdomstolarna, man stred med bourgeoisin om varje post, vid vars besättande en tillräcklig del av proletariatet hade rösträtt. Och så kom bourgeoisin och regeringen i den situationen, att de betydligt mer fruktade arbetarpartiets lagliga än dess illegala aktioner, kände större fruktan för de framgångsrika valen än för framgångsrika revolutioner.
Ty även här hade kampens betingelser väsentligt förändrats. Revolutionen av den äldre modellen, gatustrider vid barrikaderna, som fram till 1848 hade varit slutligt avgörande, var nu i stor utsträckning föråldrad.
Låt oss inte skapa några illusioner i detta avseende. En verklig seger för rebellerna över militären i gatustriden, en seger som i en drabbning mellan två arméer, är något ytterligt sällsynt. Men lika sällan hade upprorsmännen syftat till något sådant. För dem gällde det närmast att göra trupperna möra genom en moralisk påverkan, som inte alls eller i obetydlig utsträckning kan tillgripas vid en strid mellan två länders krigförande arméer. Om en dylik påverkan får effekt, så sviker truppen eller tappar befälhavarna huvudet, och upproret segrar. Om den inte får effekt, så fäller militärens överlägsenhet i fråga om utrustning, disciplin och skolning, enhetlig ledning och planmässig användning av stridskrafterna utslaget, även om trupperna är numerärt underlägsna. Det mesta, som upproret kan åstadkomma i fråga om taktisk aktion, är det fackmässiga uppbyggandet och försvaret av en enstaka barrikad. Ömsesidigt understöd, uppsättande och användande av reserver, kort sagt den för försvaret av en stadsdel - att nu inte tala om en hel storstad - nödvändiga samverkan och växelverkan mellan de enskilda avdelningarna praktiseras endast mycket bristfälligt eller inte alls. Koncentrationen av stridskrafterna till en avgörande punkt bortfaller därmed av sig själv. Det passiva försvaret blir på så sätt den dominerande stridsmetoden. När det gäller angrepp, samlar man sig här och där, dock endast i undantagsfall, till spontana framstötar och flankangrepp, men i regel inskränker man sig till att besätta de ställningar, som övergivits av de retirerande trupperna. Härtill kommer, att militären förfogar över artilleri och har välutrustade och övade ingenjörstrupper, stridsmedel, som rebellerna i regel helt saknar. Det är alltså inte underligt, att med största hjältemod utkämpade barrikadstrider - Paris juni 1848, Wien oktober 1848, Dresden maj 1849 - slutade med upprorsmännens nederlag, så snart de angripande befälhavarna, ohämmade av politiska hänsyn, handlade enligt rent militära synpunkter, och deras soldater förblev pålitliga.
De talrika framgångar, som rebellerna hade fram till 1848, berodde på många orsaker. I Paris i juli 1830 och februari 1848 liksom i de flesta gatustrider i Spanien stod ett borgargarde mellan de upproriska och militären. Detta borgargarde gick antingen över på upprorets sida, eller också påverkade det genom sin ljumma och obeslutsamma hållning trupperna, så att dessa vacklade. Det hände till på köpet, att borgargardet överlämnade vapen åt rebellerna. Där borgargardet redan från början uppträdde mot upproret, såsom i Paris i juni 1848, slogs revolten också ned. I Berlin 1848 segrade folket dels genom den betydande tillströmningen av nya stridskrafter natten till och på morgonen den 19 (mars), dels på grund av truppernas utmattning och dåliga förplägnad, och dels slutligen till följd av den slentrianmässiga ordergivningen. Men överallt tillkämpade man sig segern, på grund av att trupperna svek och att befälhavarna förlorade initiativförmågan eller saknade beslutanderätt.
Till och med under gatustridernas klassiska period var alltså barrikadens betydelse mer moralisk än materiell. Den var ett medel att knäcka militärens beslutsamhet. Om barrikaden höll stånd, tills detta lyckades, var segern vunnen, i annat fall var man slagen. <Detta är den huvudsynpunkt, som man måste hålla fast vid, även när man undersöker chanserna för eventuella framtida gatustrider.>[3*]
Dessa chanser[4*] var redan 1849 ganska dåliga. Bourgeoisin hade överallt kämpat på regeringens sida. "Bildning och förmögenhet" hyllade och förplägade militären, när den ryckte ut mot de upproriska. Barrikaden hade förlorat sin trollkraft. Bakom den såg soldaten inte längre "folket" utan rebeller, uppviglare, plundrare, expropriatörer, samhällets avskum. Officerarna hade med tiden lärt sig gatustridernas taktik. De marscherade inte längre utan betäckning rakt mot det provisoriska bröstvärnet utan kringgick det över gårdstomter och genom trädgårdar och hus. Och med en smula skicklighet lyckades detta i nio fall av tio. Sedan dess har ännu mycket mer förändrats, allt till militärens fördel. Om storstäderna har blivit betydligt större, så gäller detta i ännu högre grad om arméerna. Paris och Berlin har inte blivit fyra gånger större sedan 1848, men deras garnisoner har svällt ut mer än så. Dessa garnisoner kan med järnvägarnas hjälp mer än fördubblas på 24 timmar och på 48 timmar växa ut till jättearméer. Beväpningen av dessa numerärt enormt förstärkta trupper har blivit ojämförligt mycket effektivare. År 1848: det slätborrade, framladdade slaglåsgeväret, i dag: det finkalibriga, bakladdade magasinsgeväret, som skjuter fyra gånger så långt, tio gånger så säkert och tio gånger så snabbt som det förra. Den gången: artilleriets relativt svagt verkande massiva kulor och kartescher, i dag: spränggranaterna, varav en enda är tillräcklig för att rasera den bästa barrikad. På den tiden använde ingenjörstrupperna spetshackor, när en brandmur skulle genombrytas, i dag har man dynamitpatroner.
På rebellernas sida däremot har alla förutsättningar försämrats. Ett uppror med sympatisörer inom alla befolkningsskikt lär väl knappast återkomma. I klasskampen kommer väl aldrig mer befolkningens alla mellanskikt att så mangrant grupperas kring proletariatet, att det reaktionära parti, som sluter upp kring bourgeoisin, nästan försvinner bredvid denna gruppering. Alltså kommer "folket" alltid att verka splittrat, och därmed försvinner en drivkraft, som var ytterst verksam år 1848. Om ett större antal utbildade soldater ansluter sig till de upproriska, kommer deras beväpning att bli ett svårlöst problem. Vapenbutikernas jakt- och tävlingsbössor kan inte ens i närkampen mäta sig med soldaternas magasinsgevär. Dessutom är det tänkbart, att polisen redan har gjort de förstnämnda obrukbara genom att avlägsna någon del av mekanismen. Fram till 1848 kunde man av krut och bly själv tillverka den behövliga ammunitionen. Numera är patronerna olika för olika gevärstyper och liknar varandra endast i det avseendet, att de är produkter av storindustrin och alltså inte kan tillverkas för hand. De flesta gevär är alltså oanvändbara, om man inte har tillgång till den ammunition, som är speciellt avpassad för dem. Och slutligen är de efter 1848 nyuppförda kvarteren i storstäderna byggda med långa, raka, breda gator, som enkom avsedda att lätt kunna bestrykas med artilleri- och gevärseld. Den revolutionär, som på eget bevåg utvalde de nya arbetarkvarteren i norra och östra Berlin som skådeplats för barrikadstrider, vore komplett galen. <Innebär detta, att gatustrider framdeles inte kommer att spela någon roll? Ingalunda. Det betyder bara, att betingelserna sedan 1848 har blivit betydligt ogynnsammare för civilkämparna och så mycket gynnsammare för militären. En framtida gatustrid kan alltså genomföras segerrikt, endast om detta ogynnsamma läge uppväges av andra faktorer. Den kommer därför att bli mera sällsynt i början av en stor revolution än under dess fortsatta förlopp, och revolutionen kommer att kräva större krafter för genomförandet. Men dessa kommer väl då, liksom under hela den stora franska revolutionen och den 4 september och 31 oktober 1870 i Paris, att välja det öppna angreppet i stället för den passiva barrikadtaktiken.>
Inser läsaren nu, varför de makthavande absolut vill försätta oss i ett läge, där geväret ger eld och sabeln hugger in? Varför man idag beskyller oss för feghet, därför att vi inte utan vidare vill ge oss ut på gatan, där vi på förhand är vissa om att lida nederlag? Varför man så ivrigt bönfaller oss att för en gångs skull bli kanonmat?
Herrarna har verkligen ingenting för sina böner och utmaningar. Så dumma är vi inte. De kunde lika gärna be fienden i nästa krig, att han ställer upp sina trupper i Fredrik II:s linjeformering eller i hela divisionskolonner ā la Wagram och Waterloo och beväpnar sitt folk med flintlåsgevär. Om betingelserna för krigen mellan nationerna har ändrats, så gäller detta i lika hög grad för klasskampen. Överrumplingarnas tid är förbi, och revolutioner genomföres inte numera av små medvetna minoriteter i spetsen för stora, omedvetna massor. När det gäller en fullständig omgestaltning av samhällets organisation, måste massorna själva vara med, måste de själva redan ha fattat vad det rör sig om och vad de vågar liv och blod för.[5*] Detta har de senaste femtio årens historia lärt oss. Men för att massorna skall förstå, vad som måste göras, krävs det långvarigt, uthålligt arbete. Det är just detta arbete, som vi nu bedriver, och detta så framgångsrikt, att motståndarna bringas till förtvivlan.
Även i de romanska länderna inser man mer och mer, att den gamla taktiken måste revideras. Överallt har man följt det tyska exemplet att utnyttja rösträtten och erövra alla tillgängliga poster, <överallt har den oförberedda revolten fått träda i bakgrunden>. I Frankrike har marken sedan mer än hundra år underminerats av revolution på revolution. Det finns i detta land inte ett enda parti, som inte har gjort sin insats i fråga om konspirationer, uppror och alla andra revolutionära aktioner. Till följd härav är regeringens armé ingalunda pålitlig och förutsättningarna för en revolutionär kupp därför betydligt gynnsammare än i Tyskland. Men även i detta Frankrike inser socialisterna alltmer, att någon varaktig seger inte är möjlig, innan de vunnit folkets stora massa för sin sak - det vill säga i detta fall bönderna. Tålmodigt propagandaarbete och parlamentarisk verksamhet har man också här kommit att betrakta som partiets närmaste uppgifter. Och framgångarna har inte uteblivit. Man har inte endast erövrat en hel rad mandat i de kommunala församlingarna, utan det sitter också 50 socialister i kamrarna, och dessa har redan störtat tre av republikens regeringar och en president. I fjol tilltvingade sig Belgiens arbetare rösträtt och segrade i en fjärdedel av valkretsarna. I Schweiz, Italien, Danmark, ja, t.o.m. i Bulgarien och Rumänien är socialisterna representerade i parlamenten. I Österrike är alla partier överens om att man inte längre kan vägra oss tillträde till riksrådet. Att vi skall komma in där, är säkert; man tvistar endast ännu om genom vilken dörr. Och till och med i den berömda Semskij Sobor i Ryssland, denna nationalförsamling, mot vilken den unge Nikolaus förgäves söker rida spärr - t.o.m. där kan vi med visshet räkna med att vara representerade.
Självfallet avstår inte våra utländska kamrater från rätten att göra revolution. Rätten till revolution är ju överhuvud den enda verkligt "historiska rätten", den enda på vilken alla moderna stater utan undantag stöder sig - inklusive Mecklenburg, vars adelsrevolution fullbordades 1755 genom den s.k. "arvföreningen", feodalismens än i dag giltiga, ärorika dokument. Rätten till revolution är så obestridligt erkänd i det allmänna medvetandet, att t.o.m. general Boguslavski enbart ur denna folkrätt härleder den rätt till statskupp, som han gör anspråk på för sin kejsares räkning.
Men vad som än må inträffa i andra länder, så intar den tyska socialdemokratin en särställning och har därmed också åtminstone för tillfället en speciell uppgift. De två miljoner väljare, som den skickar till valurnorna, utgör jämte de unga män och kvinnor, som utan rösträtt står bakom dessa väljare, den talrikaste, mest kompakta massan, den avgörande maktfaktorn[6*] inom den internationella proletära armén. Denna folkmassa svarar redan nu för mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna. Och enligt vad som framgår av delvalen till riksdagen, de delstatliga lantdagsvalen, kommunalvalen och valen till yrkesdomstolarna, så ökar den oupphörligt. Dess tillväxt sker lika spontant, oavbrutet och oemotståndligt och samtidigt lika lugnt som en naturprocess. Alla regeringsingripanden mot den har visat sig fruktlösa. Redan idag kan vi räkna med 2 1/4 miljon väljare. Om denna utveckling fortsätter, kommer vi att vid sekelskiftet ha erövrat större delen av samhällets mellanskikt, småborgare liksom småbönder, och ha växt ut till den avgörande maktfaktorn i landet, inför vilken alla andra makter måste böja sig, vare sig de vill eller inte. Att fortsätta denna stadiga tillväxt, tills den av sig själv växer det nuvarande[7*] regeringssystemet över huvudet, <att inte riva upp denna dagligen i styrka tillväxande maktfaktor i förpostfäktningar utan bevara den intakt till avgörandets dag,> det är vår huvuduppgift. Och det finns bara ett medel, som tillfälligt skulle kunna hejda och till och med driva tillbaka den stadiga utvecklingen av Tysklands socialistiska stridskrafter, och det är en sammandrabbning i stor skala med militären, en åderlåtning som den i Paris 1871. I det långa loppet skulle även detta övervinnas. Att skjuta bort ett mångmiljonparti ur världen, därtill förslår inte alla magasinsgevär i både Europa och Amerika. Men den normala utvecklingen skulle bromsas, <makthopen (der Gewalthaufe) skulle kanske inte stå till förfogande i ett kritiskt ögonblick,> och den avgörande striden[8*] skulle försenas, förlängas och komma att kräva tunga offer.
Världshistoriens ironi ställer allting på huvudet. Vi, "revolutionärerna", "omstörtarna", vi är mycket framgångsrikare, när vi använder oss av lagliga medel, än när vi tillämpar olagliga metoder och omstörtningar. De samhällsbevarande partierna, som de kallar sig själva, går under på grund av det lagliga tillstånd, som de själva skapat. De utbrister förtvivlat med Odilon Barrot: la légalité nous tue (lagligheten blir vår död), medan vi socialister under detta lagliga tillstånd blir muskulösa och rödblommiga och ser ut som det eviga livet självt. Och om inte vi är så vansinniga, att vi gör dem till viljes och låter dem driva ut oss i gatustrider, så återstår för dem slutligen ingenting annat än att själva bryta sig loss ur denna för dem så ödesdigra laglighet.
Under tiden stiftar de nya lagar mot omstörtning. Och återigen har allting ställts på huvudet. Är det inte alla dessa fanatiska antiomstörtare av idag, som själva var gårdagens omstörtare? Var det vi, som framkallade inbördeskriget 1866? Var det vi, som fördrev kungen av Hannover, kurfursten av Hessen och hertigen av Nassau från deras fäderneärvda, legitima arvländer och annekterade dem? Och dessa omstörtare av det tyska förbundet och av tre härskarkronor av Guds nåde, de beklagar sig över omstörtning! Quis tulerit Gracchos de seditione querentes?[9*] Vem skulle kunna låta Bismarckdyrkarna skymfa omstörtningen?
Även om de driver igenom sina upprorslagar och skärper dem ytterligare och förvandlar hela straffrätten till en samling kautschukparagrafer, så åstadkommer de ändå inget annat än nya bevis på sin vanmakt. För att på allvar rycka socialdemokratin inpå livet blir de tvungna att tillgripa helt andra åtgärder. Den socialdemokratiska omstörtningen, som för ögonblicket lever på[10*] att den respekterar lagen, kan de hata endast genom den samhällsbevarande omstörtningen, som inte kan åstadkommas, utan att man bryter mot lagen. Herr Rössler, den preussiske byråkraten, och herr von Boguslavski, den preussiske generalen, har visat dem den enda väg, på vilken man möjligen kan komma åt arbetarna, eftersom dessa nu inte ens vill låta locka sig till gatustrider. Bryta författningen, införa diktatur, återvända till absolutismen, regis voluntas suprema lex![11*] Alltså, endast mod, mina herrar, här duger det inte att försöka dra sig ur spelet!
Men glöm inte, att det Tyska riket, liksom alla småstater och överhuvud alla moderna stater, är en produkt av fördrag, först mellan furstarna sinsemellan, sedan mellan furstarna och folket. Om den ena parten bryter fördraget, så är hela fördraget ogiltigt, och då är inte heller den andra parten bunden. <Som Bismarck 1866 demonstrerade för oss på ett så utomordentligt sätt. Om ni alltså bryter konstitutionen, så är socialdemokratin fri och kan gentemot er göra eller underlåta, vad den vill. Men vad som sedan kommer att hända, det har vi knappast lust att i dag skriva er på näsan.>
Det är nu nästan exakt 1.600 år, sedan likaledes ett farligt omstörtningsparti hemsökte det romerska riket. Det underminerade religionen och alla statens grundvalar. Det förnekade öppet, att kejsarens vilja var högsta lag. Det var fosterlandslöst och internationellt och utbredde sig över rikets alla provinser, från Gallien till Asien, och ut över rikets gränser. Det hade länge nödgats bedriva underjordisk agitation och arbetat i hemlighet. Nu kände det sig dock sedan en längre tid tillräckligt starkt för att kunna framträda öppet. Detta omstörtningsparti, vars medlemmar var kända under namnet kristianer eller kristna, var också starkt representerat i hären. Det fanns hela legioner, som var kristna. När de kommenderades att tjänstgöra som hedersvakt vid den hedniska statskyrkans offerceremonier, drev omstörtningspartiets soldater sin fräckhet så långt, att de som protest fäste sitt partis särskilda symbol - korset - på sina hjälmar. Till och med de överordnades sedvanliga kaserntrakasserier var fruktlösa. Kejsar Diocletianus kunde inte längre lugnt åse, hur ordning, lydnad och disciplin undergrävdes i hans armé. Han ingrep energiskt, medan det ännu var tid. Han utfärdade en socialist-, förlåt, en kristenlag. Omstörtarnas sammankomster förbjöds. Deras samlingslokaler stängdes eller t.o.m. revs ner. De kristna symbolerna, korsen etc., blev förbjudna - alldeles som de röda näsdukarna i våra dagars Sachsen. De kristna förklarades olämpliga att bekläda statliga ämbeten; de fick inte ens bli underbefäl. Eftersom man på den tiden inte hade domare, som var så skickliga att ta "hänsyn till person", som herr von Köllers revoltförordning förutsätter, så förbjöd man helt enkelt de kristna att försvara sina rättigheter inför domstol. Men även denna undantagslag blev verkningslös. De kristna rev helt fräckt ner den från murarna, ja, de lär t.o.m. ha satt eld på kejsarens palats i Nikomedia under hans vistelse där. Då hämnades hans majestät genom den stora förföljelsen mot de kristna år 303 e.Kr. Det blev den sista i sitt slag. Och den fick till effekt, att armén sjutton år senare till övervägande delen bestod av kristna, och att nästkommande självhärskare över det romerska imperiet, Konstantin, av påven kallad "den store", proklamerade kristendomen som romersk statsreligion.
London den 6 mars 1895.
F. Engels
Med undantag för några få kapitel bär varje mera betydande avsnitt av 1848-1850 års revolutionshistoria överskriften: "Nederlag för revolutionen!"
Det som gick under i dessa nederlag, var inte revolutionen. Det var det förrevolutionära, traditionsbundna kvarlevorna, resultatet av samhällsförhållanden, som ännu inte hade tillspetsats i skarpa klassmotsättningar - personer, illusioner, föreställningar, projekt, från vilka det revolutionära partiet före februarirevolutionen inte var fritt, från vilka inte en februariseger utan endast en rad nederlag kunde befria det.
Kort sagt: Det revolutionära framåtskridandet bröt inte fram genom sina omedelbara tragikomiska följder utan tvärtom genom att driva fram en samlad, mäktig kontrarevolution, genom att frambringa en motståndare, och först genom kampen mot denne mognade omstörtarpartiet till ett verkligt revolutionärt parti.
Att påvisa detta är uppgiften för de följande sidorna.
Efter julirevolutionen, då den liberale bankiren Lafitte i triumf ledsagade sin Compčre[12*], hertigen av Orléans[13*], till "Hôtel de Ville" (rådhuset), fällde han yttrandet: "Från och med nu kommer bankirerna att härska." Lafitte hade förrått revolutionens hemlighet.
Det var inte den franska bourgeoisin, som härskade under Louis Philippe, utan en fraktion av den: bankirer, börsmatadorer, järnvägskungar, ägare av kol- och järngruvor och skogar samt en del av de med dem förbundna godsägarna - den s.k. finansaristokratin. Den satt på tronen, den dikterade lagarna i kamrarna, den tillsatte statens ämbeten, från ministären och ner till tobaksbyrån.
Den egentliga industribourgeoisin utgjorde en del av den officiella oppositionen, d.v.s. den var endast en minoritet i kamrarna. Dess opposition framträdde allt tydligare, ju mer utpräglat finansaristokratins envälde utvecklades och ju stabilare den trodde sig ha säkrat sitt herravälde över arbetarklassen, sedan upproren 1832, 1834 och 1839 [1a] hade kvävts i blod. Grandin, en fabrikant från Rouen, som både i den konstituerande och den lagstiftande församlingen var den mest fanatiske talesmannen för den borgerliga oppositionen, var i deputeradekammaren den häftigaste motståndaren till Guizot. Léon Faucher, senare känd för sina misslyckade ansträngningar att bli den franska kontrarevolutionens Guizot, stred under Louis Philippes sista år med sin penna för industrin och mot spekulationerna och dess pådrivare, regeringen. Bastiat agiterade i Bordeaux' och hela det vinproducerande Frankrikes namn mot det härskande systemet.
Småborgarna av alla kategorier var liksom bondeklassen fullständigt utestängda från den politiska makten. Slutligen befann sig de ideologiska representanterna och talesmännen för dessa klasser, deras vetenskapsmän, advokater, läkare o.s.v. - kort sagt: de så kallade kapaciteterna - i den officiella oppositionen eller helt utanför pays légal.[14*]
På grund av sina dåliga finanser var julimonarkin redan från början beroende av storbourgeoisin, och denna beroendeställning blev en outsinlig källa till ytterligare finansiella svårigheter. Det var omöjligt att inordna statsförvaltningen under den nationella produktionens intresse utan att återställa jämvikten i budgeten, d.v.s. att åstadkomma jämvikt mellan statens utgifter och inkomster. Och hur skulle man kunna åstadkomma denna jämvikt utan att inskränka statsutgifterna, d.v.s. utan att kränka intressen, som alla var det härskande systemets stöttor, och utan att förändra skattesystemet, d.v.s. utan att vältra över en betydande del av skattebördan på storbourgeoisins egna skuldror?
Det var den i kammaren härskande och lagstiftande borgarfraktionen, som hade ett direkt intresse av att statsskulden ökade. Finansunderskottet var det egentliga objektet för deras spekulationer och huvudkällan till deras ökade rikedom. För varje år ett nytt underskott. Efter 4-5 års förlopp ett nytt lån. Och varje nytt lån erbjöd finansaristokratin nya möjligheter att lura staten, som med konstlade medel hölls svävande över bankruttens avgrund - den måste förhandla med bankirerna på de sämsta tänkbara villkor. Varje nytt lån erbjöd nya möjligheter att genom börsmanipulationer, vilkas hemligheter regeringen och kammarmajoriteten behärskade, plundra allmänheten, som placerat sina besparingar i statslån. Överhuvud erbjöd statskreditens vacklande ställning och kännedomen om statshemligheterna bankirerna och deras bundsförvanter i kamrarna och på tronen möjligheter att framkalla extraordinära, plötsliga förändringar i kurserna på statspapper, vilket alltid resulterade i ruin för en mängd småkapitalister och sagolikt snabba förmögenhetsökningar för de stora börsspekulanterna. När underskott i statsfinanserna låg i den härskande bourgeoisifraktionens eget intresse, så förstår man, varför de extraordinära statsutgifterna under Louis Philippes sista regeringsår var mer än dubbelt så höga som motsvarande statsutgifter under Napoleon I, ja, nästan årligen uppgick till 400 miljoner francs, medan Frankrikes totala årsexport i genomsnitt sällan nådde upp till 750 miljoner. De enorma belopp, som således flöt genom statens händer, medförde dessutom möjligheter till bedrägliga leveranskontrakt, mutor, förskingringar och oegentligheter av alla slag. Utplundringen av statskassan, som skedde i stor stil genom lånen, fortsatte i mindre skala genom de statliga arbetena. Förhållandet mellan kammaren och regeringen återspeglades och mångfaldigades i förhållandet mellan den enskilda administrationen och den enskilde företagaren.
Liksom statslånen och statens utgifter överhuvud, så exploaterade den härskande klassen också järnvägsbyggandet. Kamrarna vältrade huvudbördan på staten, varpå den spekulerande finansaristokratin tog hand om de gyllene frukterna. Man erinrar sig den skandal, som uppstod i deputeradekammaren, när det av en tillfällighet blev känt, att samtliga medlemmar av majoriteten, inklusive en del ministrar, deltog som aktieägare i ett järnvägsbolag, vars anläggningar de därefter som lagstiftare lät utföra på statens bekostnad.
De obetydligaste finansiella reformer strandade däremot på grund av bankirernas inflytande. Till exempel postreformen. Rothschild protesterade: Bör staten minska de inkomstkällor, som skall användas till att förränta dess ständigt växande skuld?
Julimonarkin var ingenting annat än ett aktiebolag för exploatering av den franska nationalrikedomen, och dess vinster fördelades mellan ministrar, kammarledamöter samt 240.000 valmän och deras följe. Louis Philippe var direktör för detta handelsbolag. - Robert Macaire [2] på tronen. Handel, industri, jordbruk, sjöfart, d.v.s. industribourgeoisins intressen måste under detta system alltid vara utsatta för fara och avbräck. Billig regering - gouvernement ā bon marché - hade den dock skrivit på sin fana under julidagarna!
Eftersom finansaristokratin stiftade lagarna, ledde statsadministrationen, förfogade över samtliga organiserade, offentliga maktfaktorer och behärskade den allmänna opinionen genom kungörelser och press, så upprepades i alla kretsar, från hovet till Café Borgne[15*], samma prostitution, samma skamlösa bedrägeri, samma strävan att berika sig, inte genom produktion utan genom att smussla undan andras redan hopbragta rikedomar. Särskilt bland det borgerliga samhällets spetsar florerade mer och mer de osunda och liderliga lustar, som oupphörligt kolliderade med de borgerliga lagarna. Ty den rikedom, som kommer från spelvinster, söker enligt sin natur sin tillfredsställelse i excesser, där pengar, smuts och blod flyter samman. Finansaristokratin är, både när det gäller att förvärva rikedom och att njuta av den, ingenting annat än ett återuppståndet trasproletariat på den borgerliga samhällstoppen.
Och de fraktioner av den franska bourgeoisin, som inte hade makten, ropade: korruption! Folket ropade: ā bas les grands voleurs! ā bas les assassins![16*], när år 1847 på det borgerliga samhällets mest ansedda offentliga scener uppfördes skådespel inför allas blickar som eljest utan vidare tvingar trasproletariatet till bordellen, fattighuset och sinnessjukhuset, till domstolen, tukthuset och schavotten. Industribourgeoisin såg sina intressen hotade, småborgarna var moraliskt förtörnade, folkfantasin var upprörd. Paris översvämmades av pamfletter - "la dynastie Rotschild", "les juifs rois de l'époque"[17*] - o.s.v., i vilka finansaristokratins herravälde med större eller mindre snillrikhet anklagades och brännmärktes.
Rien pour la gloire![18*] - Äran inbringar ingenting! - La paix partout et toujours![19*] - Kriget pressar kursen på tre- och fyraprocentspapperen! hade börsjudarnas Frankrike skrivit på sin fana. Dess utrikespolitik förirrade sig därför i en rad kränkningar av den franska nationalkänslan, som hade flammat upp, när Polens delning fullbordades genom att Krakow införlivades med Österrike, och när Guizot aktivt gick över på Heliga alliansens sida i kriget mellan de schweiziska kantonerna. De schweiziska liberalernas seger i detta skenkrig ökade i Frankrike den liberala oppositionens självkänsla, och den blodiga folkresningen i Palermo verkade som en elektrisk stöt på den lamslagna folkmassan och väckte dess stolta revolutionära minnen och känslor till liv.[20*]
Två ekonomiska världshändelser påskyndade äntligen det allmänna missnöjets utbrott, och modlösheten mognade till revolt.
Potatissjukan och missväxten 1845 och 1846 ökade den allmänna jäsningen i folkdjupet, och 1847 års dyrtid framkallade i Frankrike liksom på kontinenten i övrigt blodiga konflikter. Medan finansaristokratin firade sina skamlösa orgier, kämpade folket för att få de nödvändigaste livsförnödenheterna! I Buzanįais [4] blev hungerrevoltörer avrättade, medan i Paris rättegångar mot övermätta svindlare och bedragare inställdes efter ingripande från den kungliga familjen!
Den andra viktiga ekonomiska händelse, som påskyndade revolutionens utbrott, var en allmän handels- och industrikris i England. Redan i slutet av 1845 förebådades den av det massnederlag, som drabbade spekulanterna i järnvägsaktier. År 1846 hölls den tillbaka av en rad tillfälligheter, bl.a. det nära förestående avskaffandet av spannmålstullarna, men utbröt så slutligen hösten 1847. De stora kolonialvaruhandlarna i London ruinerades, och därpå följde snabbt hypoteksbankernas bankrutt och fabriksnedläggningar i engelska industriområden. Efterverkningarna av denna kris hade ännu inte upphört på kontinenten, då februarirevolutionen bröt ut.
Den ekonomiska epidemins ödeläggande verkningar på handel och industri gjorde finansaristokratins envälde ännu olidligare. I hela Frankrike samlades den oppositionella bourgeoisin till "reformbanketter", där man agiterade för en valreform, varigenom man skulle erövra majoriteten i kamrarna och störta börsens ministär. I Paris hade industrikrisen ytterligare en speciell följdverkan: en mängd fabrikanter och grossister, som nu inte längre kunde göra affärer på den utländska marknaden, måste i stället lita till inrikeshandeln. De upprättade stora handelshus, vilka ruinerade många kräm- och småhandlare. Detta medförde ett otal konkurser i denna del av Paris' borgerskap och ledde även till dess revolutionära ställningstagande i februari. Det är ett känt faktum, att Guizot och kamrarna besvarade reformkraven med en otvetydig utmaning, hur Louis Philippe alltför sent beslöt sig för en regering med Barrot som ledare[21*], hur det kom till handgemäng mellan folket och soldaterna, hur armén blev avväpnad på grund av nationalgardets passiva hållning, och hur julimonarkin måste lämna plats för en provisorisk regering.
Denna provisoriska regering, som var ett resultat av kampen på barrikaderna i februari 1848, avspeglade självfallet i sin sammansättning de olika partier, som hade del i segern. Den kunde inte bli annat än en kompromiss mellan de olika klasser, vilka gemensamt hade störtat julitronen, men vilkas intressen inbördes var oförenliga. Den stora majoriteten bestod av representanter för bourgeoisin. Det republikanska småborgerskapet representerades av Ledru-Rollin och Flocon, den republikanska bourgeoisin av folk från "National" [5], den dynastiska oppositionen av Crémieux, Dupont de l'Eure m.fl. Arbetarklassen hade endast två representanter, Louis Blanc och Alexandre Albert. Och så slutligen denna Lamartine,[22*] revolutionens talesman, som genom sin ställning och sina åsikter tillhörde bourgeoisin. Men i den provisoriska regeringen representerade han inget verkligt intresse, ingen bestämd klass - han var februarirevolutionen själv, det gemensamma upproret med dess illusioner, dess romantik, dess inbillade innehåll och dess fraser.
Om Paris på grund av den politiska centraliseringen behärskar Frankrike, så behärskas Paris under revolutionära jordbävningar av arbetarna. Den provisoriska regeringens första livsyttring var att försöka komma undan detta överväldigande inflytande genom en appell från det berusade Paris till det nyktra Frankrike. Lamartine bestred barrikadkämparnas rätt att utropa republik. Denna rätt hade endast folkets majoritet, och man måste avvakta resultatet av en folkomröstning. Proletariatet i Paris borde inte fläcka sin seger genom orättmätig maktutövning. Bourgeoisin tillät proletariatet endast en form av maktutövning - kampen.
Vid middagstiden den 25 februari hade republiken ännu inte utropats. Däremot var samtliga ministerposter redan fördelade mellan den provisoriska regeringens borgerliga element och generalerna, bankirerna och advokaterna från "National". Men arbetarna var fast beslutna att denna gång inte tåla en upprepning av smusslet från juli 1830. De var beredda att återuppta kampen och framtvinga republiken med vapenmakt. Med detta besked begav sig Raspail till Hôtel de Ville. I Parisproletariatets namn befallde han den provisoriska regeringen att utropa republiken. Om denna befallning från folket inte hade genomförts inom två timmar, skulle han återkomma i spetsen för 200.000 man. De fallnas lik hade ännu knappast kallnat, barrikaderna var ännu inte undanröjda, arbetarna inte avväpnade, och den enda makt man kunde möta dem med var nationalgardet. I denna situation försvann plötsligt den provisoriska regeringens statskloka betänkligheter och juridiska samvetsskrupler. De två timmarnas frist hade ännu inte gått ut, då de mäktiga historiska orden lyste på väggar och plank i Paris: République franįaise! Liberté! Égalité! Fraternité![23*]
Med proklamationen av republiken på den allmänna rösträttens grundval förlorade de begränsade mål och motiv, som hade drivit ut bourgeoisin i februarirevolutionen, helt och hållet sin mening. I stället för några få grupper av borgare hade samtliga klasser i det franska samhället plötsligt slungats in i den politiska maktkretsen, tvingats lämna sina platser på parketten, parterren och galleriet och själva spela med på den revolutionära scenen! Med det konstitutionella kungadömet hade också illusionen om en suverän statsmakt, som stod över det borgerliga samhället, försvunnit, och därmed hela raden av oväsentliga strider, som denna illusion varit upphov till. Eftersom proletariatet styrde den provisoriska regeringen och därigenom hela den franska republiken, trädde det snart i förgrunden som självständigt parti, men det utmanade samtidigt hela den franska bourgeoisin. Det lyckades vinna utgångspunkter i kampen för sin revolutionära frigörelse, men inte på något sätt själva frigörelsen.
Februarirepubliken måste först ännu mer utvidga bourgeoisins herravälde genom att låta samtliga besittande klasser träda in i den politiska maktkretsen vid sidan av finansaristokratin. Flertalet av de stora godsägarna, legitimisterna, frigjordes från den politiskt betydelselösa tillvaro, som julimonarkin hade dömt dem till. Inte utan skäl hade "Gazette de France" [6] agiterat tillsammans med oppositionspressen; inte utan skäl hade La Rochejaquelein vid deputeradekammarens plenum den 24 februari tagit parti för revolutionen. Genom den allmänna rösträtten kom de nominella egendomsägarna, bönderna, som utgjorde en stor majoritet i Frankrike, att spela rollen av vågmästare över landets öde. Februarirepubliken lät till sist bourgeoisins herravälde klart framträda, när den slog undan den kungakrona, bakom vilken kapitalet hade hållit sig gömt.
Liksom arbetarna under julidagarna hade tillkämpat sig den borgerliga monarkin, hade de under februaridagarna tillkämpat sig den borgerliga republiken. Medan julimonarkin var tvungen att förklara sig som monarki med republikanska institutioner, så måste februarirepubliken framträda som republik med sociala institutioner. Parisproletariatet framtvingade också denna eftergift.
Marche, en arbetare, formulerade det dekret, vari den just utsedda regeringen förpliktade sig att trygga arbetarnas existens genom arbete och att även skaffa arbete åt borgarna o.s.v. Och då regeringen några dagar senare glömde sina löften och proletariatet tycktes ha fallit bort ur bilden, marscherade 20.000 arbetare till Hôtel de Ville och ropade ut parollerna: "Organisering av arbetet! Ett särskilt arbetsdepartement!" Motsträvigt och efter långa debatter utnämnde den provisoriska regeringen en permanent specialkommission, som hade till uppgift att finna medel till förbättring av de arbetande klassernas förhållanden. I denna kommission invaldes representanter för Paris' hantverksföreningar, och Louis Blanc och Albert kom i ledningen för den. Luxembourgslottet uppläts som sammanträdeslokal för kommissionen. På detta sätt avlägsnades arbetarklassens representanter från den provisoriska regeringens säte. Den borgerliga delen av denna behöll förvaltningens och den verkliga statsmaktens trådar i sina händer, och vid sidan av finansministeriet, handeln, de offentliga arbetena, vid sidan av bank- och börsväsendet reste sig en socialistisk synagoga, vars överstepräster, Blanc och Albert, hade till uppgift att upptäcka det förlovade landet, förkunna det nya evangeliet och skaffa parisproletariatet arbete. Till skillnad från varje världslig statsmakt hade de ingen budget och ingen verkställande makt till sitt förfogande. De skulle gå lös på det borgerliga samhällets grundpelare med huvudet. Medan man i Luxembourg sökte den vises sten, präglade man i Hôtel de Ville de gångbara mynten. Likväl kunde parisproletariatets krav, i den mån de gick utöver den borgerliga republiken, inte förverkligas i någon annan existens än den skugglika i Luxembourg.
Arbetarna hade genomfört februarirevolutionen gemensamt med bourgeoisin. Vid sidan av bourgeoisin försökte de nu genomdriva sina krav, liksom de i den provisoriska regeringen hade placerat en arbetare vid sidan av den borgerliga majoriteten. Organisering av arbetet! Men lönarbetet är den existerande, borgerliga organiseringen av arbetet. Utan lönarbete inget kapital, ingen bourgeoisi, inget borgerligt samhälle. Ett särskilt arbetsdepartement! Men departementen för finanserna, handeln och de offentliga arbetena, är de inte borgerliga arbetsdepartement? Och ett proletärernas arbetsdepartement vid sidan av dem, det måste bli ett vanmäktigt departement, ett departement för fromma önskningar, en Luxembourgkommission. Liksom arbetarna trodde, att de kunde frigöra sig vid sidan av bourgeoisin, så menade de, att de innanför Frankrikes gränser skulle kunna genomföra en proletär revolution, oberoende av de omgivande borgerliga nationerna. Men de franska produktionsförhållandena är betingade av Frankrikes utrikeshandel, av dess ställning på världsmarknaden och av lagarna för denna marknad. Hur skulle Frankrike kunna bryta dem utan ett europeiskt revolutionskrig, som skulle slå tillbaka på världsmarknadens despot, England?
En klass, inom vilken samhällets revolutionära intressen koncentreras, finner omedelbart, då den har rest sig, i sitt eget läge innehåll och material för sin revolutionära verksamhet: att slå ned fienden, att utfärda förordningar, som är nödvändiga för kampen. Konsekvensen av dess egna handlingar driver den vidare. Den gör inte någon teoretisk undersökning av sin egen uppgift. Den franska arbetarklassen befann sig inte på detta stadium. Den var ännu inte i stånd att genomföra sin egen revolution.
Industriproletariatets utveckling är överhuvud betingad av industribourgeoisins utveckling. Först under den senares herravälde vinner proletariatet den utsträckta nationella existens, som kan höja dess revolution upp till det nationella planet; först under dess herravälde skapar proletariatet självt alla de moderna produktionsmedel, som blir lika många medel för dess revolutionära befrielse. Först under dess herravälde bryts det feodala samhällets materiella rötter upp och jämnas den terräng, där en proletär revolution är möjlig. Den franska industrin är mer utvecklad och den franska bourgeoisin mer revolutionär än på kontinenten i övrigt. Men var inte februarirevolutionen direkt riktad mot finansaristokratin? Detta förhållande visade, att industribourgeoisin inte behärskade Frankrike. Industribourgeoisin kan bara härska, där den moderna industrin satt sin prägel på alla egendomsförhållanden, och den kan inte vinna makt, förrän den har erövrat världsmarknaden, ty de nationella gränserna är för trånga för dess utveckling. Men en stor del av Frankrikes industri hävdar sig på den inhemska marknaden endast tack vare en mer eller mindre utvecklad protektionism.[24*] Medan därför det franska proletariatet i det ögonblick, då det utbryter revolution i Paris, har en faktisk makt och ett inflytande, som eggar det till framstötar, som inte motsvaras av dess resurser, så är det i landet i övrigt koncentrerat till enstaka, glest liggande industriorter och försvinner nästan helt i den väldiga hopen av bönder och småborgare. Kampen mot kapitalet i dess utvecklade, moderna form, som kulminerar i de industriella lönarbetarnas kamp mot industribourgeoisin, är i Frankrike endast delvis ett faktum. Efter februaridagarna var dess chanser att ge revolutionen dess nationella innehåll så mycket mindre, som kampen mot kapitalets sekundära exploateringsmetoder - bonden mot ockraren, småborgare mot grossister, bankirer och fabrikanter, kort sagt: mot bankrutten - ännu var innesluten i den allmänna resningen mot finansaristokratin. Inte svårförklarligt alltså, att parisproletariatet försökte att genomdriva sina intressen vid sidan av de borgerliga i stället för att göra dem gällande som själva samhällets revolutionära intressen, att det tillät den röda fanan att falla för trikoloren. [7] De franska arbetarna kunde inte ta ett enda steg framåt, inte kröka ett hår på den borgerliga ordningens huvud, förrän revolutionens förlopp hade tvingat bönder och småborgare, den mellan proletariatet och bourgeoisin stående stora massan av nationen, som hade gjort uppror, inte mot denna borgerliga ordning utan mot kapitalets herravälde, att ansluta sig till proletariatet som sin förkämpe. Bara till priset av det oerhörda nederlaget i juni kunde arbetarna vinna denna seger.
Luxembourgkommissionen, denna skapelse av arbetarna i Paris, har för alltid förtjänsten att från en europeisk talartribun ha avslöjat hemligheten med 1800-talets revolution: Proletariatets frigörelse. "Le Moniteur" [8] rodnade, då den officiellt måste propagera de "vilda svärmerier", som dittills legat begravna i socialisternas apokryfiska skrifter och endast då och då liksom ur fjärran nått fram till bourgeoisins medvetande som halvt ruskiga, halvt löjliga sagor. Europa for överraskat upp ur sin borgerliga halvslummer. I proletärernas föreställningar (som alltså förväxlade finansaristokratin med bourgeoisin som helhet), i republikanska kälkborgares inbillning (som förnekade själva existensen av klasserna eller på sin höjd medgav, att de var en följd av den konstitutionella monarkin), i de hycklande fraser, som lanserades av de borgerliga fraktioner, som hittills varit uteslutna från maktutövningen - över hela linjen föreföll bourgeoisins herravälde avskaffat i och med republikens införande. Den gången förvandlades alla rojalister till republikaner och alla parismiljonärer till arbetare. Det slagord, som motsvarade detta inbillade avskaffande av klassförhållandena, var "fraternité" - allmän förbrödring och broderskap. Detta godmodiga överseende med klassmotsättningarna, detta sentimentala utslätande av de inbördes motsatta klassintressena, denna svärmiska upphöjdhet över klasskampen: "fraternité", det var februarirevolutionens egentliga lösenord. Klasserna var åtskilda endast på grund av ett rent missförstånd, och Lamartine döpte den provisoriska regeringen från den 24 februari till: [9] "un gouvernement qui suspende ce malentendu terrible qui existe entre les différentes classes" ("en regering, som avskaffar det förfärliga missförstånd, som råder mellan de olika klasserna"). Parisproletariatet berusade sig med detta ädelmodiga broderskapssvammel.
Den provisoriska regeringen, som ju hade tvingats att proklamera republiken, gjorde allt för att anpassa sig till bourgeoisin och provinserna. Det blodiga skräckväldet från den första franska republikens dagar desavouerades, eftersom dödsstraffet för politiska brott avskaffades och tidningsspalterna stod öppna för alla slags åsikter, armén, domstolarna och administrationen med få undantag förblev i händerna på de gamla makthavarna, och inte ens de mest komprometterade från julimonarkins dagar ställdes till ansvar. De borgerliga republikanerna från kretsen kring "National" roade sig med att byta ut monarkiska namn och kostymer mot gammalrepublikanska. För dem var republiken ingenting annat än en ny maskeradkostym för det gamla borgerliga samhället. Den unga republiken sökte inte meritera sig genom att avskräcka - den lät sig själv så mycket mer ständigt förskräckas - och genom eftergifter och kompromisser sökte den bevara sin existens och avväpna motståndet. För de privilegierade klasserna inom landet och de despotiska makterna runt gränserna förkunnades det högljutt, att republiken var av fredlig natur. "Leva och låta leva" var dess motto. Därtill kom, att tyskarna, polackerna, österrikarna, ungrarna och italienarna kort tid efter februarirevolutionen gjorde uppror, varje folk i enlighet med sin omedelbara situation. Ryssland och England - det första skrämt och det senare självt i gungning - var inte förberedda. Republiken hotades alltså inte av någon fientlig nation. Alltså inga stora utrikespolitiska förvecklingar, som kunde tända dådkraften, påskynda den revolutionära processen, driva den revolutionära regeringen framåt eller kasta den överbord. Proletariatet i Paris, som betraktade republiken som sitt eget verk, godkände naturligtvis varje handling av den provisoriska regeringen, som underlättade för den att bli accepterad i det borgerliga samhället. Proletärerna lät sig villigt utnyttjas av Caussidiére till polistjänst för att beskydda parisarnas egendom, liksom de tillät Louis Blanc att medla i lönestriderna mellan arbetare och mästare. Det var för dem en hederssak att bevara republikens borgerliga anseende i Europas ögon.
Republiken mötte inget motstånd, varken utifrån eller inifrån. Därmed var den avväpnad. Dess uppgift bestod inte längre i att revolutionärt omgestalta världen utan endast i att anpassa sig efter de borgerliga samhällsförhållandena. Den fanatism, varmed den provisoriska regeringen tog itu med denna uppgift, framgår tydligast av dess finansiella dispositioner.
Både den offentliga krediten och privatkrediten var naturligtvis skakade. Den offentliga krediten är beroende av tilliten till att staten låter sig exploateras av finansjudarna. Men den gamla staten fanns inte mer, och revolutionen var framförallt riktad mot finansaristokratin. Den senaste europeiska handelskrisens verkningar hade ännu inte ebbat ut. Alltjämt följde den ena bankrutten på den andra.
Privatkrediten var alltså lamslagen, cirkulationen var hämmad, produktionen hade stockat sig, innan februarirevolutionen bröt ut. Den revolutionära krisen stegrade den kommersiella. Och när privatkrediten är baserad på tilliten till att det borgerliga produktionsförhållandet och den borgerliga ordningen i hela sin omfattning är oantastad och oantastlig, hur måste då inte den revolution verka, som ifrågasatte den borgerliga produktionens grundval, proletariatets ekonomiska slaveri, och emot börsen ställde sfinxen i Luxembourg! Proletariatets resning, det är avskaffandet av den borgerliga krediten, ty det är avskaffandet av den borgerliga produktionen och dess ordning. Den offentliga krediten och privatkrediten är en ekonomisk termometer, med vilken man kan mäta en revolutions intensitet. I samma grad som de sjunker, stiger revolutionens glöd och skaparkraft.
Den provisoriska regeringen ville befria republiken från dess antiborgerliga fasad. Den måste därför först och främst försöka säkra denna nya statsforms bytesvärde, dess kurs på börsen. Med republikens notering på börsen steg privatkrediten givetvis på nytt. För att avlägsna själva misstanken om att den inte ville eller inte kunde uppfylla de förpliktelser, som den övertagit från monarkin, och för att stärka tron på republikens borgerliga moral och betalningsförmåga tog den provisoriska regeringen sin tillflykt till ett lika ovärdigt som barnsligt skryt. Före den lagliga betalningsterminen utbetalade de 5% 4Ŋ% och 4% i ränta till statens kreditorer. Borgarnas pondus stärktes, och kapitalisternas självkänsla vaknade plötsligt, när de såg, med vilken ängslig iver man försökte köpa deras förtroende.
Den provisoriska regeringens penningförlägenhet blev naturligtvis inte mindre av ett illusionstrick, som berövade den de kontanter den hade till sitt förfogande. De finansiella svårigheterna kunde inte längre döljas, och det blev småborgare, tjänstefolk och arbetare, som måste betala den angenäma överraskning, som regeringen hade berett statens kreditorer.
Sparkasseböcker på belopp över 100 francs spärrades, inga pengar fick betalas ut. Sparkassornas innestående pengar konfiskerades och förklarades i ett dekret vara en statsskuld, som inte skulle återbetalas. Därmed blev den redan tidigare betryckte småborgaren förbittrad på republiken. När han fick sina sparkasseböcker utbytta mot statsobligationer, blev han tvungen att gå till börsen för att söka sälja dessa, och så hamnade han direkt i klorna på börsjudarna, vilka han hade bekämpat i februarirevolutionen.
Finansaristokratin, som härskade under julimonarkin, hade sin domkyrka i banken. Liksom börsen behärskade statskrediten, så behärskade banken handelskrediten.
Direkt hotad av februarirevolutionen, inte bara i sitt herravälde utan till hela sin existens, försökte banken redan från början att misskreditera republiken genom att stoppa all kreditgivning. Den sade plötsligt upp bankirernas, fabrikanternas och köpmännens krediter, en manöver som med nödvändighet slog tillbaka på banken själv, i den mån den inte genast åstadkom en motstöt. Kapitalisterna drog tillbaka de pengar, som de hade förvarade i bankvalven, och sedelinnehavarna störtade till bankkassorna för att få sedlarna inlösta i guld och silver.
Den provisoriska regeringen kunde tvinga banken till bankrutt, på legal väg, utan våldsamma åtgärder; den behövde bara förhålla sig passiv och överlämna banken åt dess öde. Bankens bankrutt - det skulle ha varit den syndaflod, som i ett svep spolade bort finansaristokratin, republikens mäktigaste och farligaste fiende, julimonarkins gyllene piedestal, från fransk jord. Och när banken väl gjort bankrutt, måste bourgeoisin själv betrakta det som ett sista förtvivlat räddningsförsök, om regeringen upprättade en nationalbank och ställde den nationella krediten under nationens kontroll.
Men den provisoriska regeringen dekreterade i stället tvångskurs för bankens sedlar. Och den gjorde mer än så. Den förvandlade alla provinsbanker till filialer under Banque de France, som på det sättet lade ut sitt nät över hela Frankrike. Sedan pantsattes statens skogar som säkerhet för ett lån, som banken beviljat den republikanska regeringen. Februarirevolutionen befäste och utvecklade således direkt det bankvälde, som den bl.a. hade till uppgift att störta.
Under tiden våndades den provisoriska regeringen under en börda av ökande budgetunderskott. Förgäves utsände den nödrop om patriotiska uppoffringar. Men endast arbetarna lämnade sina fattiga bidrag. Utomordentliga medel måste tillgripas; man måste utskriva en ny skatt. Men vem skulle beskattas? Börshajarna, bankkungarna, statskreditorerna, rentiererna, industriägarna? Det skulle inte vara något medel att göra republiken populär hos bourgeoisin. Det vore att sätta statskrediten och handelskrediten på spel, samtidigt som man med så stora uppoffringar och förödmjukelser försökte köpa bourgeoisins bevågenhet. Men någon måste punga ut. Vem skulle offras för den borgerliga krediten? Jo, det blev "Jacques le bonhomme", bonden. [10] Den provisoriska regeringen skrev ut en tilläggsskatt på 45 centimes per franc på de fyra direkta skatterna. Regeringspressen inbillade parisproletariatet, att denna skatt företrädesvis skulle falla på de stora godsägarna, på innehavarna av de från restaurationen oktrojerade miljarderna. [11] Men i verkligheten drabbade den framförallt bondeklassen, d.v.s. den stora majoriteten av det franska folket. Bönderna fick betala februarirevolutionens omkostnader, och hos dem fann också kontrarevolutionen sitt viktigaste stöd. 45-centimes-skatten var en livsfråga för den franske bonden, och han gjorde den till en livsfråga för den franska republiken. För den franske bonden var republiken från detta ögonblick identisk just med denna 45-centimes-skatt, och parisproletariatet betraktade han som slösaren, som roade sig på hans bekostnad. Medan revolutionen år 1789 hade börjat med att frigöra bönderna från feodalismens bördor, fick lantbefolkningen bekanta sig med 1848 års revolution i form av en ny skatt, som skulle hålla statsmaskineriet i gång utan att bringa kapitalet i fara. Det fanns bara en utväg att undanröja alla dessa bekymmer för den provisoriska regeringen och leda ut staten ur dess gamla spår - nämligen att förklara staten bankrutt. Man kan erinra sig, att Ledru-Rollin senare berättade i nationalförsamlingen, hur han med dygdig förfäran hade avvisat ett förslag i denna riktning av börsjuden Fould, den nuvarande franske finansministern. Fould hade räckt honom äpplet från kunskapens träd. När den provisoriska regeringen accepterade den växel, som det gamla borgerliga samhället hade dragit på staten, var den hjälplös i dess händer. Den hade blivit det borgerliga samhällets hårt ansatte gäldenär i stället för att stå framför det som en obeveklig fordringsägare, redo att inkassera mångåriga revolutionära skuldsedlar. Den måste stödja vacklande borgerliga förhållanden för att uppfylla förpliktelser, som bara kan fullgöras just under dessa förhållanden. Krediten blir dess livsvillkor, och koncessionerna till proletariatet, de löften man givit det, blir lika många bojor, som måste sprängas. Arbetarnas frigörelse blev - t.o.m. som en ren fras - en outhärdlig fara för den nya republiken, ty den var en ständig protest mot återställandet av krediterna, som är baserade på ett förbehållslöst erkännande av de bestående ekonomiska klassförhållandena. Man måste alltså bryta med arbetarna. Februarirevolutionen hade kastat ut armén ur Paris. Nationalgardet, d.v.s. bourgeoisin i dess olika grupperingar, utgjorde den enda makten. Ensam kände den sig emellertid inte vuxen att stå emot proletariatet. Även om den gjorde segt motstånd och uppställde hundratals olika hinder, måste den dock så småningom öppna sina led och låta beväpnade proletärer träda in i dessa. Det fanns alltså bara en utväg: att ställa en del av proletariatet mot den andra.
För detta ändamål bildade den provisoriska regeringen ett mobilgarde på 24 bataljoner, var och en på 1.000 man, av ungdomar i 15-20-årsåldern. De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa - en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd. Denna kategori människor varierar hos olika folk, beroende på den allmänna kulturnivån hos den nation de tillhör, men typen har alltid lazzaronkaraktär.[25*] De rekryterades i sin mest påverkbara ålder, i stånd till de största hjältedåd och överspända offer, liksom till de gemenaste skurkstreck och den smutsigaste korruption. Regeringen betalade dem 1Ŋ franc om dagen, d.v.s. den köpte dem. De fick också särskilda uniformer, vilket ännu mera markant avskilde dem från arbetarblusen. Till befäl hade de dels arméofficerare, dels unga bourgeoisisöner, som de själva hade valt och vilkas vackra fraser om döden för fäderneslandet och hängivenheten för republiken verkade förledande.
Så stod nu framför parisproletariatet en här på 24.000 unga, kraftiga och oförvägna män, komna från proletärernas egen krets. Arbetarna hurrade, när gardet tågade genom Paris' gator. De tyckte sig i dessa gardister återse kämparna från barrikaderna. Arbetarna betraktade dem som proletariatets garde i motsats till det borgerliga nationalgardet. Misstaget var förlåtligt.
Förutom mobilgardet beslöt regeringen att också samla en industriell arbetararmé omkring sig. Minister Marie enrollerade hundratusentals arbetare, som hade blivit utkastade på gatan på grund av krisen och revolutionen, i så kallade nationalverkstäder. Under detta lysande namn dolde sig långtråkigt, enformigt, improduktivt jordarbete, i vilket arbetarna utnyttjades för en lön av 23 sous[26*]. Engelska workhouses [12] men med arbetet förlagt utomhus - något annat var inte dessa nationalverkstäder. I dem trodde sig den provisoriska regeringen ha skapat en andra proletärarmé mot arbetarna själva. Men bourgeoisin tog fel beträffande nationalverkstäderna, liksom arbetarna hade misstagit sig om mobilgardet. Regeringen hade skapat en upprorsarmé.
Men ett mål hade man uppnått.
Nationalverkstäder - det var namnet på de folkverkstäder, som Louis Blanc propagerade för i Luxembourg. Maries verkstäder, som planerats i direkt motsättning till Luxembourg, gav på grund av det gemensamma namnet upphov till en intrig med förvecklingar, värdiga en spansk betjäntkomedi [13]. Den provisoriska regeringen spred under hand ett rykte, att dessa nationalverkstäder var en uppfinning av Louis Blanc, och detta verkade så mycket trovärdigare, som Blanc, nationalverkstädernas förespråkare, var medlem av den provisoriska regeringen. Och i parisbourgeoisins delvis naiva, delvis avsiktliga förväxling, i den propagandamässigt understödda opinionen i Frankrike och ute i Europa var dessa workhouses ett första steg till förverkligandet av socialismen, som på så sätt kom att ställas vid skampålen.
Inte genom sitt innehåll men på grund av sitt namn var nationalverkstäderna proletariatets förkroppsligade protest mot den borgerliga industrin, den borgerliga krediten och den borgerliga republiken. Hela bourgeoisins hat koncentrerades på dem. Där hade borgarna också funnit den punkt, som de kunde rikta sina angrepp mot, så snart de blev starka nog att öppet bryta med februari-illusionerna. All småborgarens förargelse, allt hans missnöje riktades samtidigt mot dessa nationalverkstäder, bourgeoisins gemensamma måltavla. Med verklig förbittring räknade borgarna ut de summor, som de proletära dagdrivarna slukade, medan deras egen ställning för varje dag blev allt olidligare. En statspension för ett låtsasarbete, det är socialismen! knorrade de inom sig. Nationalverkstäderna, deklamationerna från Luxembourg, arbetarnas demonstrationståg genom Paris - i allt detta sökte bourgeoisin orsakerna till sitt elände. Och ingen var mer fanatiskt upprörd över kommunisternas påstådda intriger än småborgaren, som hjälplös stapplade fram vid konkursens brant. I den förestående närkampen mellan bourgeoisin och proletariatet låg alltså alla fördelar, alla avgörande poster, alla samhällets mellanskikt i bourgeoisins händer, och detta samtidigt som februarirevolutionens vågor brusade över hela kontinenten, och varje postgång medförde en ny revolutionsbulletin, än från Italien, än från Tyskland, än från det mest avlägsna Sydosteuropa - vilket allt höll folkets hänförelse vid liv och vittnade om en seger, som det redan hade förverkat.
Händelserna den 17 mars och den 16 april utgjorde förpostfäktningarna i de stora klasstrider, som ännu förelåg latenta inom den borgerliga republiken.
Den 17 mars uppenbarades det tvetydiga i proletariatets situation, vilken inte medgav någon avgörande handling. Målet för dess demonstration hade från början varit att förmå den provisoriska regeringen att återvända till revolutionen, eventuellt att åstadkomma uteslutning av de borgerliga regeringsmedlemmarna och framtvinga ett uppskov med valen till nationalförsamlingen och nationalgardet [14]. Men den 16 mars genomförde den i nationalgardet representerade bourgeoisin en demonstration, riktad mot den provisoriska regeringen. Under ropet: A bas Ledru-Rollin![27*] trängde den fram till Hôtel de Ville. Och den 17 mars tvingades folket att ropa: Leve Ledru-Rollin! Leve den provisoriska regeringen! Arbetarna tvingades att ta parti mot borgerskapet och för den borgerliga republiken, eftersom denna föreföll att vara hotad. Folket stärkte den provisoriska regeringen i stället för att göra sig till herre över den. Den 17 mars gick upp i rök i en melodramatisk scen, och när parisproletariatet än en gång demonstrerade sin oerhörda styrka, var bourgeoisin inom och utanför den provisoriska regeringen fast besluten att bryta ner den.
Den 16 april var ett missförstånd, som hade arrangerats av den provisoriska regeringen i samråd med bourgeoisin. Arbetarna hade i stort antal församlats på Marsfältet och i Hippodromen för att förbereda sina val till nationalgardets generalstab. Plötsligt spreds med blixtens hastighet genom hela Paris från den ena änden till den andra ett rykte, att arbetarna hade samlats beväpnade på Marsfältet under ledning av Louis Blanc, Blanqui, Cabet och Raspail för att marschera till Hôtel de Ville, störta den provisoriska regeringen och proklamera en kommunistisk regering. Genast beordrades högsta militära beredskap - Ledru-Rollin, Marrast och Lamartine stred senare om äran att ha tagit initiativet - och redan efter en timme står 100.000 man under vapen. Hôtel de Ville är på alla punkter besatt av nationalgardister, och ropen: Ned med kommunisterna! Ned med Louis Blanc, med Blanqui, med Raspail och med Cabet! ekar genom hela Paris. Den provisoriska regeringen uppvaktas av ett otal deputationer, alla redo att rädda fäderneslandet och samhället. Då arbetarna slutligen uppenbarar sig framför Hôtel de Ville för att överlämna en patriotisk kollekt, som hade insamlats på Marsfältet, får de till sin stora häpnad veta, att det borgerliga Paris har besegrat deras skuggfigurer i en välregisserad, försiktig skenfäktning. "Det fruktansvärda attentatet" den 16 april blev en förevändning att beordra armén tillbaka till Paris - det egentliga syftet med den klumpigt arrangerade komedin - och en förevändning för de reaktionära federalistiska demonstrationerna i provinserna.
Den 4 maj sammanträdde den nationalförsamling, som hade utsetts genom de direkta allmänna valen. Den allmänna rösträtten ägde inte den magiska kraft, som republikaner av den gamla skolan hade väntat sig. De såg i hela Frankrike, åtminstone i det franska folkets majoritet, endast medborgare med samma intressen, samma uppfattning o.s.v. Sådan var deras magiska föreställning om folket. I stället för deras inbillade folk kom genom valen det verkliga folket fram i dagsljuset, d.v.s. representanter för de olika klasser, i vilka folket är uppdelat. Vi har sett, varför bonden och småborgaren måste rösta under ledning av den stridslystna bourgeoisin och de monarkivurmande storgodsägarna. Men även om den allmänna rösträtten inte var den undergörande trollstav, som inskränkta, republikanska småborgare hade inbillat sig, så ägde den en ojämförligt större förtjänst, nämligen att den släppte lös klasskampen, att den lät det småborgerliga samhällets olika mellanskikt i rask följd uppleva sina illusioner och besvikelser, att den hastigt placerade samtliga fraktioner av den exploaterande klassen i statens ledning, där de snart tappade sin bedrägliga maskering, medan monarkin med sin valbarhetsbegränsning endast lät vissa grupper av bourgeoisin kompromettera sig och lät de övriga hålla sig i bakgrunden, där de försågs med den gemensamma oppositionens helgongloria.
I den konstituerande nationalförsamling, som samlades den 4 maj, låg makten i händerna på bourgeoisi-republikanerna, republikanerna kring "National". T.o.m. legitimister och orleanister vågade från början endast uppträda maskerade som borgerliga republikaner. Endast i republikens namn kunde man ta upp kampen mot proletariatet. Från den 4 maj, inte från den 25 februari, daterar sig republiken, d.v.s. den av det franska folket erkända republiken; det är inte den republik, som parisproletariatet påtvingade den provisoriska regeringen, inte republiken med sociala institutioner, inte den drömbild, som hägrade för barrikadkämparna. Den av nationalförsamlingen proklamerade, den enda legitima republiken, är inte något revolutionärt vapen mot den borgerliga ordningen, utan tvärtom dess politiska återupprättelse, det politiska befästandet av det borgerliga samhället, kort och gott: den borgerliga republiken. Från nationalförsamlingens talarstolar förkunnades detta, och ekot genljöd i hela den republikanska och antirepublikanska borgarpressen.
Och vi har sett, hur februarirepubliken verkligen inte var och inte kunde vara något annat än en borgerlig republik, men hur den provisoriska regeringen under proletariatets omedelbara tryck tvingades att proklamera den som en republik med sociala institutioner, hur parisproletariatet ännu inte var i stånd att gå utanför den borgerliga republiken annat än i fantasin, i inbillningen, hur det överallt, när det verkligen kom till handling, handlades i dess tjänst, hur de löften man hade givit proletariatet blev ett outhärdligt hot mot den nya republiken, hur hela den provisoriska regeringens livsyttringar sammanfattades i en oavbruten kamp mot proletariatets krav.
I nationalförsamlingen satt hela Frankrike till doms över parisproletariatet. Församlingen krossade genast februarirevolutionens sociala illusioner och proklamerade öppet den borgerliga republiken, ingenting annat än den borgerliga republiken. Från den exekutivkommission, som den själv hade utnämnt, uteslöts snart proletariatets representanter: Louis Blanc och Albert. Nationalförsamlingen förkastade förslaget om ett särskilt arbetsdepartement och mottog med stormande bifallsrop minister Trélats deklaration: "Det gäller nu endast att återföra arbetet till dess gamla villkor."
Men allt detta var inte tillräckligt. Arbetarna hade kämpat sig till februarirepubliken med bourgeoisins passiva bistånd. Proletärerna betraktade sig med rätta som februaris segerherrar, och de ställde segrarnas självsäkra krav. De måste besegras på gatan; man måste visa dem, att de var underlägsna, så snart de inte kämpade med utan mot bourgeoisin. Liksom det var nödvändigt för februarirepubliken att göra socialistiska eftergifter, när proletariatet tillsammans med bourgeoisin gick ut i kamp mot kungadömet, var ännu en strid nödvändig, för att republiken skulle slippa de socialistiska eftergifterna, för att den borgerliga republiken skulle kunna officiellt utformas som den härskande. Med vapen i hand måste bourgeoisin tillbakavisa proletariatets krav. Och den borgerliga republiken föddes egentligen inte ur februarisegern utan ur juninederlaget.
Proletariatet påskyndade avgörandet, då folket den 15 maj trängde in i nationalförsamlingen för att återerövra sitt revolutionära inflytande. Försöket misslyckades, och i stället hamnade arbetarnas mest energiska ledare i klorna på bourgeoisins fångknektar [15]. Il faut en finir! Det måste bli slut på det här! Med denna paroll gav nationalförsamlingen luft åt sin beslutsamhet att tvinga proletariatet till en avgörande kamp. Exekutivkommissionen utfärdade en rad utmanande dekret, såsom förbudet mot folksamlingar o.s.v. Arbetarna blev direkt utmanade, skymfade och förhånade från den konstituerande församlingens talarstol. Men den egentliga angreppspunkten var, som vi har sett, redan given, nämligen nationalverkstäderna. Den konstituerande församlingen var angelägen att utpeka dem för exekutivkommissionen, som bara väntade på att få höra sin egen plan uttalad som ett påbud från nationalförsamlingen.
Exekutivkommissionen började med att försvåra tillträdet till nationalverkstäderna, att förvandla daglönen till ackordslön och att deportera de arbetare, som inte var födda i Paris, till Sologne för att, som det hette, utföra jordarbeten. Dessa jordarbeten var bara en förskönande term, som skulle motivera deras deportation, vilket de besvikna arbetare som återvände kunde vittna om för sina kamrater. Den 21 juni kom slutligen ett dekret i "Moniteur", som bestämde, att alla ogifta arbetare med våld skulle drivas ut från nationalverkstäderna eller enrolleras i armén.
Arbetarna hade nu endast att välja mellan att svälta ihjäl eller slå sig fria. De svarade den 22 juni med det våldsamma uppror, då den första stora striden utkämpades mellan de båda klasser, i vilka det moderna samhället är uppdelat. Det var en kamp om den borgerliga ordningens bevarande eller förintelse. De slöjor, som dolt republikens verkliga ansikte, blev bortrivna.
Det är allmänt känt, hur arbetarna med exempellös tapperhet och klokhet, utan ledare, utan gemensam plan, utan resurser, till största delen utan vapen i fem dagar höll armén, mobilgardet, Paris' nationalgarde och det från landsorten inkallade nationalgardet i schack. Det är också känt, hur bourgeoisin med oerhörd brutalitet tog hämnd för dessa dagars dödsångest och massakrerade mer än 3.000 fångar.
De officiella företrädarna för den franska demokratin var så helt fångna i den republikanska ideologin, att de inte förrän flera veckor senare började ana junikampens betydelse. De var som bedövade av den krutrök, i vilken deras drömrepublik upplöstes.
Det omedelbara intryck, som underrättelsen om juninederlaget gjorde på oss, vill vi här med läsarens benägna tillåtelse söka skildra genom att citera en artikel i "Neue Rheinische Zeitung":
"Den sista officiella återstoden av februarirevolutionen, exekutivkommissionen, har dunstat bort som en dimbild inför händelsernas allvar. Lamartines fyrverkeripjäser har förvandlats till Cavaignacs brandraketer. Fraternité, broderskapet mellan de antagonistiska klasserna, av vilka den ena exploaterar den andra, detta fraternité, proklamerat i februari, skrivet med stora bokstäver på Paris' panna, på varje fängelse, varje kasern - dess sanna, oförfalskade, dess prosaiska uttryck är inbördeskriget, inbördeskriget i dess mest fruktansvärda form, kriget mellan arbetet och kapitalet. Detta broderskap flammade upp utanför alla fönster i Paris på kvällen den 25 juni, då bourgeoisins Paris var illuminerat, medan proletariatets Paris brändes, förblödde och vred sig i plågor. Broderskapet varade precis så länge, som bourgeoisins intresse var förbrödrat med proletariatets intresse. - Pedanter från den gamla revolutionära traditionen av år 1793, socialistiska systembyggare, folkets bönemän hos bourgeoisin, som fick tillstånd att hålla långa predikningar och att kompromettera sig så lång tid, som behövdes för att vyssja proletärerna till ro, republikaner, som ville ha hela den gamla ordningen kvar, med undantag för det krönta huvudet, dynastiska oppositionsmän, som tillfälligtvis understödde störtandet av en dynasti i stället för ett ministerskifte, legitimister, som inte vill lägga av livrét utan bara ändra dess snitt - sådana var de förbundskamrater, med vilkas stöd folket hade genomfört sin revolution. - Februarirevolutionen, det var den, vackra revolutionen, den allmänna sympatins revolution, därför att de motsättningar, som i den gemensamt vände sig mot kungamakten, slumrade outvecklade, endräktigt sida vid sida, därför att den sociala kamp, som utgjorde deras bakgrund, ännu endast ägde en fantasiexistens, frasens, ordets existens. Junirevolutionen är den frånstötande revolutionen, den osympatiska revolutionen, eftersom det här gäller saken i stället för frasen, eftersom republiken själv blottade odjurets huvud, när den slog av dess skyddande och fördöljande krona. - Ordning! var Guizots stridsrop. Ordning! skrek Sébastiani[28*], Guizots själsfrände, när Warszawa blev ryskt. Ordning! skriker Cavaignac, det brutala ekot från den franska nationalförsamlingen och den republikanska bourgeoisin. Ordning! dundrade hans kartescher, när de slet sönder proletärernas kroppar. Ingen av den franska bourgeoisins talrika revolutioner sedan 1789 var något attentat mot ordningen, ty de lät klassherraväldet, de lät arbetarnas slaveri, de lät den borgerliga samhällsordningen bestå, hur ofta detta herravälde och detta slaveris politiska form än skiftade. Juni hade angripit denna ordning. Ve över juni!" ("Neue Rheinische Zeitung" 29 juni 1848.)
Och "Ve över juni!" genljöd ekot från Europa.
Bourgeoisin påtvingade parisproletariatet juniupproret. Redan detta förhållande blev avgörande för dess misslyckande. Proletariatets omedelbara behov drev det inte till att vilja störta bourgeoisin med våld, och det var inte heller vuxet denna uppgift. "Le Moniteur" måste officiellt meddela, att den tid var förbi, då republiken såg sig föranlåten att förverkliga proletariatets illusioner, och först dess nederlag överbevisade det om sanningen att den minsta förbättring av dess ställning är och förblir en utopi inom den borgerliga republiken - en utopi, som blir en förbrytelse, så snart proletärerna söker förverkliga den. I stället för de formellt överdrivna men innehållsmässigt blygsamma och egentligen borgerliga krav, som proletariatet ville tvinga februarirepubliken att uppfylla, trädde den djärva kampparollen: "Bourgeoisins störtande! Arbetarklassens diktatur!"
I det proletariatet gjorde sin avrättningsplats till den borgerliga republikens födelseplats, tvingade det den att genast framträda i sin rena form som den stat, vars öppet deklarerade mål är att föreviga kapitalets herravälde och arbetets slaveri. Med blicken stadigt riktad mot den ärriga, oförsonliga och oövervinneliga fienden - oövervinnelig, därför att hans existens är en förutsättning för dess eget liv - måste bourgeoisins herravälde, befriat från alla skrankor, omedelbart slå över i den borgerliga terrorismen. Eftersom proletariatet för tillfället hade avträtt från skådeplatsen och bourgeoisidiktaturen var officiellt erkänd, måste mellanskikten i det borgerliga samhället, småborgare och bönder, i samma mån som deras ställning blev svårare och deras motsättning till bourgeoisin skarpare, mer och mer ansluta sig till proletariatet. Liksom de tidigare hade sökt orsaken till sina olyckor i proletariatets uppgång, måste de nu söka den i proletariatets nederlag.
Om juniupproret överallt på kontinenten stärkte bourgeoisins självkänsla och gjorde det möjligt för den att öppet sluta förbund med den feodala kungamakten mot folket, vem blev då det första offret för detta förbund? Den kontinentala bourgeoisin själv. Juninederlaget hindrade den från att befästa sitt herravälde och hålla folket kvar på det första steget av den borgerliga revolutionen, delvis tillfredsställt, delvis missnöjt.
Slutligen avslöjade juninederlaget för Europas despotiska stormakter, hemligheten att Frankrike till varje pris måste upprätthålla freden utåt för att kunna föra klasskriget inom landet. Således blev de folk, som hade påbörjat kampen för sin nationella oavhängighet, prisgivna åt Rysslands, Österrikes och Preussens övermakt, men samtidigt blev dessa nationella revolutioners framtida utveckling berövad sin skenbara självständigheten, oavhängigheten av den stora sociala omvälvning, den blev beroende av den proletära revolutionens öde. Ungrarna skulle inte bli fria, inte polackerna, inte italienarna, så länge arbetarna förblev slavar!
På grund av den heliga alliansens seger fick Europa slutligen ett sådant utseende, att varje ny proletär resning i Frankrike omedelbart sammanfaller med ett världskrig. Den kommande franska revolutionen är tvungen att genast lämna sin nationella grundval och erövra hela Europa, ty endast där kan 1800-talets sociala revolution genomföras.
Först genom juninederlaget skapades alla de förutsättningar, under vilka Frankrike kan ta initiativet till en europeisk revolution. Först sedan den färgats i junirevolutionärernas blod blev trikoloren den europeiska revolutionens fana - den röda fanan!
Och vi ropar: Revolutionen är död! - Leve revolutionen! [16]
Den 25 februari 1848 hade givit Frankrike republiken, den 25 juni påtvingade landet revolutionen. Och revolutionen betydde efter juni: omstörtning av det borgerliga samhället, medan det före februari hade gällt: omstörtning av statsformen.
Junikampen hade letts av bourgeoisins republikanska fraktion, och med segern tillföll statsmakten självfallet denna. Belägringstillståndet hade försett Paris med munkavle och lagt staden motståndslös för bourgeoisins fötter, och i landsorten rådde ett moraliskt belägringstillstånd: bourgeoisins hotfullt brutala segerstolthet och böndernas lössläppta egendomsfanatism. Underifrån hotade alltså ingen fara!
Samtidigt med arbetarnas revolutionära makt bröts också de demokratiska republikanernas inflytande, d.v.s. de republikaner, som motsvarade småborgarnas smak, företrädda i exekutivkommittén av Ledru-Rollin, i den konstituerande nationalförsamlingen av "Berget"[29*], i pressen av "Réforme" [17]. Tillsammans med bourgeoisi-republikanerna hade de den 16 april konspirerat mot proletariatet och under junidagarna gemensamt bekämpat det. Så sprängde de själva den grundval, på vilken deras parti hade hävdat sig som en makt, ty småborgarna kan bara behålla en revolutionär ställning gentemot bourgeoisin, så länge proletärerna står bakom dem. Nu avlägsnades dessa. bourgeoisi-republikanerna bröt öppet den skenallians, som de motsträvigt och opålitligt hade ingått med dem under den provisoriska regeringens och exekutivkommissionens period. Ringaktade och undanknuffade som förbundskamrater sjönk de ner till rollen av underordnade drabanter åt "Trikoloren", d.v.s. bourgeoisi-republikanerna, som de inte kunde utverka några eftergifter av, men vars herravälde de måste understödja, varje gång deras och därmed republikens existens ifrågasattes av den antirepublikanska bourgeoisin. De bägge fraktionerna orleanister och legitimister slutligen var från första början en minoritet i den konstituerande nationalförsamlingen. Före junidagarna vågade de bara framträda under borgerlig republikansk förklädnad. Junisegern lät för ett ögonblick hela det borgerliga Frankrike hälsa Cavaignac som sin frälsare, och då kort efter junidagarna det antirepublikanska partiet åter avskilde sig som ett självständigt parti, vågade det endast mycket tveksamt och försiktigt sträcka ut sina tentakler på grund av militärdiktaturen och belägringstillståndet i Paris.
Sedan 1830 hade bourgeoisins republikanska fraktion, med sina författare, sina talesmän, sina kapaciteter och ambitioner, sina deputerade, generaler, bankirer och advokater grupperat sig omkring en tidning i Paris, kring "National". Denna hade även avläggare i landsorten. Klicken omkring "National", det var trikolorrepublikens dynasti. Den lade genast beslag på alla viktiga statliga poster, departementen, polisprefekturen, postdirektionen, prefektämbetena och de högre officersposter i armén, som hade blivit lediga. I spetsen för den verkställande makten stod dess general, Cavaignac, och dess chefredaktör, Marrast, blev den konstituerande nationalförsamlingens ständige president. I egenskap av ceremonimästare hade han också i sina salonger mottagningar för den hedervärda republikens gäster.
Även revolutionära franska författare har på grund av ett slags respekt för den republikanska traditionen befäst villfarelsen, att rojalisterna skulle ha behärskat den konstituerande nationalförsamlingen. Den konstituerande församlingen blev snarare efter junidagarna en företrädare uteslutande för bourgeoisins republikanska fraktion, och denna sida visade den desto mera bestämt, ju mera "trikolorrepublikanernas" inflytande utanför församlingen försvagades. Om det gällde att bevara den borgerliga republikens form, så förfogade den över de demokratiska republikanernas röster. Om det gällde dess innehåll, så skilde den sig inte ens i uttryckssättet från bourgeoisins rojalistiska fraktioner, ty bourgeoisins intressen, de materiella betingelserna för dess klassherravälde och klassexploatering, utgör just den borgerliga republikens innehåll.
Det var alltså inte rojalismen utan bourgeoisi-republikanismen, som i liv och gärningar förverkligades i denna konstituerande församling, som till slut inte dog och inte heller blev dödad utan ruttnade bort.
Under hela sin regeringstid, så länge den spelade huvudrollen i statskomedin i scenens förgrund, uppfördes i fonden ett grymt skådespel: de oavbrutet pågående ståndrätterna, som dömde fångarna från juniupproret eller deporterade dem utan rättegång. Den konstituerande församlingen hade dock så mycken takt, att den tillstod, att junirevoltörerna inte var förbrytare, som avrättades, utan fiender, som utrotades.
Den konstituerande nationalförsamlingens första åtgärd var att tillsätta en undersökningskommission, som skulle utreda händelserna i juni och den 15 maj och fastställa de socialistiska och demokratiska partiledarnas roller i dessa händelser. Undersökningen var direkt riktad mot Louis Blanc, Ledru-Rollin och Caussidiére. Bourgeoisi-republikanerna brann av otålighet att bli av med dessa rivaler. Tillfredsställandet av deras hämndbegär kunde inte anförtros åt någon lämpligare person än Monsieur Odil Barrot, tidigare ledare för den dynastiska oppositionen, den förkroppsligade liberalismen, en struntviktig nolla, den pedantiska ytligheten, som inte endast hade en dynasti att hämnas utan också skulle ställa de revolutionära till räkenskap för en ministerpresidentpost, som gått om intet. En säker garanti för hans skoningslöshet. Denne Barrot blev alltså utnämnd till president för undersökningskommissionen, och han konstruerade en fullständig process mot februarirevolutionen, som sammanfattades sålunda: 17 mars demonstration, 16 april sammansvärjning, 15 maj attentat, 23 juni inbördeskrig! Varför utsträcktes inte hans lärda, kriminologiska forskningar till den 24 februari? "Journal des Débats" [18] svarade: "Den 24 februari, det är Roms grundläggning." Staternas ursprung förlorar sig i myter, som man tror på men inte bör diskutera. Louis Blanc och Ceussidiére utlämnades till domstolen. Nationalförsamlingen fullföljde det arbete med sin egen utrensning, som den hade påbörjat den 15 maj.
Den plan till kapitalbeskattning - i form av en inteckningsskatt - som den provisoriska regeringen hade utarbetat och som Goudchaux tagit upp på nytt, förkastades av den konstituerande församlingen; den lag, som inskränkte arbetstiden till 10 timmar, avskaffades, och gäldstugan infördes åter. Den betydande del av den franska befolkningen, som varken kunde läsa eller skriva, utestängdes från rätten att bli medlem i en jury. Varför inte också från rösträtten? Man återinförde tidningsutgivarnas skyldighet att ställa borgen och inskränkte föreningsrätten. -
Men i sin iver att återge de gamla borgerliga förhållandena deras gamla garantier och sopa bort alla spår av revolutionens vågor stötte bourgeoisi-republikanerna på ett motstånd, som hotade med en oväntad fara.
Ingen kämpade mer fanatiskt under junidagarna för att försvara äganderätten och återupprätta krediten än Paris' småborgare - kafévärdar, restaurangägare, krögare, småhandlare, krämare, hantverkare o.s.v. Butiksfolket hade samlats och marscherat mot barrikaderna för att på nytt få i gång cirkulationen från gatan till butiken. Men bakom barrikaderna stod kunder och gäldenärer, och framför stod fordringsägarna. Och när barrikaderna hade rivits ner, arbetarna krossats och handlarna segerrusiga återvänt till sina butiker, fann de ingången barrikaderad av en egendomens räddare, ett officiellt ombud för krediten, som höll fram hotelsebrev mot dem: Förfallen växel! Förfallen hyra! Förfallen revers! Förfallen butik! Förfallen butiksinnehavare!
Rädda privategendomen! Men huset, som de bodde i, var inte deras egendom; butiken, som de skötte, var inte deras egendom; varorna, som de sålde, var inte deras egendom. Varken affärsrörelsen eller den tallrik de åt på eller den säng de sov i tillhörde dem längre. För dem gällde det tvärtom att rädda denna egendom åt husägaren, som hade hyrt ut huset, åt bankiren, som hade diskonterat växeln, åt kapitalisten, som hade förskotterat pengarna, åt fabrikanten, som hade lämnat butiksägaren varor till försäljning, åt grossisterna, som hade lämnat hantverkarna råvaror på kredit. Återupprätta krediten! Men krediten, som hade återkommit förstärkt, visade sig vara en levande och nitälskande gud, vilken jagade gäldenären, som inte kunde betala, bort från hans fyra väggar med hustru och barn, prisgav hans skenbara egendom åt kapitalet och kastade honom själv i gäldstugan.
Fyllda av fruktan insåg småborgarna, att de, när de slog ner arbetarna, motståndslöst hade överlämnat sig själva i sina fordringsägares händer. Deras bankrutt, som sedan februari varit kronisk och skenbart ignorerats, låg efter juni i öppen dag.
Deras nominella ägodelar hade lämnats orörda, så länge det gällde att driva ut dem på slagfältet i egendomens namn. Nu, sedan det stora mellanhavandet med proletariatet var reglerat, kunde också den lilla affären med krämarna avslutas. I Paris uppgick summan av förfallna papper till 20 miljoner francs, i landsorten till över 11 miljoner. Mer än 7.000 affärsinnehavare i Paris hade inte betalat sin hyra sedan februari. När nu nationalförsamlingen hade företagit en undersökning om de politiskt skyldiga fram till februari, så krävde nu småborgarna för sin del en undersökning av de borgerliga skulderna fram till den 24 februari. De samlades massvis i börshallen och krävde hotfullt, att varje köpman, som kunde bevisa, att han hade tvingats inställa sina betalningar på grund av den stagnation, som revolutionen hade förorsakat, och att hans affärsställning varit solid den 24 februari, skulle få förlängd kredit genom handelsrättslig dom, och att fordringsägarna skulle åläggas att beräkna sina tillgodohavanden mot en rimlig ränta. Denna fråga behandlades av nationalförsamlingen i form av ett lagförslag, som kallades "den vänskapliga överenskommelsen". Församlingen var nära att ge vika, då man plötsligt fick veta, att tusentals kvinnor med sina barn, anhöriga till revolutionärerna, just höll på att samlas vid Porte St. Denis för att förbereda en petition om amnesti.
Vid åsynen av de återuppståndna vålnaderna från juniupproret försvann småborgarnas karskhet, under det att församlingen återvann sin obevekliga hållning. Den föreslagna vänskapliga överenskommelsen mellan kreditorer och gäldenärer förkastades på alla avgörande punkter.
Sedan alltså småborgarnas demokratiska representanter i nationalförsamlingen hade stötts tillbaka av bourgeoisins republikanska representanter, fick denna parlamentariska brytning sin borgerliga, konkreta ekonomiska betydelse, i det att småborgarna som gäldenärer utlämnades åt bourgeoisin som fordringsägare. En stor del av småborgarna blev fullständigt ruinerade, och de övriga fick endast möjlighet att fortsätta affärsverksamheten på sådana villkor, att de blev kapitalets livegna. Den 22 augusti 1848 förkastade nationalförsamlingen "den vänskapliga överenskommelsen"; den 19 september samma år, mitt under belägringstillståndet, blev prins Louis Bonaparte och fången från Vincennes, kommunisten Raspail, invalda som representanter för Paris. Bourgeoisin valde däremot den judiske börsmäklaren och orleanisten Fould. Alltså kom från alla sidor samtidigt en öppen krigsförklaring mot den konstituerande nationalförsamlingen, mot den republikanska bourgeoisin, mot Cavaignac.
Man behöver inte närmare utreda, hur de parisiska småborgarnas massbankrutter sträckte sina efterverkningar långt utöver kretsen av de omedelbart drabbade och än en gång måste störa det borgerliga varuutbytet, medan budgetunderskottet åter ökade på grund av kostnaderna för juniupproret; och hur statens inkomster ständigt sjönk på grund av den hämmade produktionen, den minskade konsumtionen och den avtagande importen. Cavaignac och nationalförsamlingen kunde inte ta sin tillflykt till något annat botemedel än ett nytt lån, vilket gjorde dem ännu mera beroende av finansaristokratin.
Hade småborgarna skördat bankrutten och den juridiska likvidationen som junisegerns frukter, så fick Cavaignacs janitscharer, mobilgardet, sin lön i skökornas mjuka armar och mottog såsom "samhällets unga räddare" hyllningar av alla slag i salongerna hos Marrast, denne trikolorens riddare, som samtidigt spelade rollen av den hedervärda republikens Amphitryon[30*] och dess trubadur. Emellertid blev armén förbittrad över att samhället gynnade mobilgardet och att det hade högre lön. Nu försvann också de nationella illusioner, varmed bourgeoisi-republikanerna under Louis Philippes tid hade förstått att knyta en del av armén och bondeklassen till sig genom sin tidning "National". Den medlarroll, som Cavaignac och nationalförsamlingen spelade i Norditalien för att tillsammans med England förråda det till Österrike - denna enda dag av herravälde tillintetgjorde tidningen Nationals aderton oppositionsår. Ingen regering kunde vara mindre nationell än den, som "National" understödde, ingen mera beroende av England, och under Louis Philippe levde den på att dagligen travestera den romerske senatorn Catos valspråk: "Carthaginem esse delendam"[31*]; ingen kunde överträffa "National" i fjäsk för Den heliga alliansen, och av en Guizot hade tidningen begärt, att Wienfördraget skulle annulleras. Det var en historiens ironi, att Bastide, "Nationals" förutvarande utrikesredaktör, blev Frankrikes utrikesminister, så att han fick vederlägga alla sina tidningsartiklar i alla sina ämbetsskrivelser.
Ett ögonblick hade armén och bondeklassen trott, att de utländska krigsföretagen och "äran" hade kommit på dagordningen samtidigt med militärdiktaturen. Men Cavaignac, det var inte sabelns diktatur över det borgerliga samhället, det var bourgeoisins diktatur med hjälp av sabeln. Och soldaten behövde nu endast vara diktaturens polis. Cavaignacs stränga drag av gammalrepublikansk resignation dolde hans enfaldiga kryperi för det borgerliga ämbetets förödmjukande betingelser. L'argent n'a pas de maître! Pengarna har ingen herre! Detta det tredje ståndets gamla valspråk idealiserade han, liksom överhuvud hela den konstituerande församlingen, som översatte det till politiskt språk: Bourgeoisin har ingen konung, den rätta formen för dess herravälde är republiken.
Och att utarbeta denna form, att tillverka en republikansk författning, däri bestod den konstituerande nationalförsamlingens "stora organiska verk". Att förvandla den kristna kalendern till en republikansk, att döpa om den helige Bartolomeus till den helige Robespierre, det ändrar inte mera på väder och vind, än denna författning förändrade eller skulle förändra det borgerliga samhället. Där den gick längre än till kostymförändringar, protokollförde den endast redan existerande förhållanden. Så registrerade den högtidligen den existerande republiken, den existerande rösträtten, den existerande suveräna nationalförsamlingen, som efterträtt de två inskränkt konstitutionella kamrarna. Så registrerade och reglerade den existensen av Cavaignacs diktatur, i det den ersatte det orörliga oansvariga ärftliga kungadömet med ett rörligt valkungadöme, nämligen ett fyraårigt presidentskap. Så upphöjde den också till grundlag den existerande utomordentliga maktbefogenhet, med vilken nationalförsamlingen efter förskräckelsen den 15 maj och den 25 juni av omsorg om sin egen säkerhet hade utrustat presidenten. Resten av författningen var ett arbete av terminologisk art. De rojalistiska skyltarna på den gamla monarkins maskineri togs bort och ersattes med republikanska. Marrast, tidigare chefredaktör för "National", nu författningens chefredaktör, löste, inte utan talang, denna akademiska uppgift.
Den konstituerande församlingen liknade den ämbetsman i Chile, som ville fastare reglera äganderättsförhållandena genom att upprätta ett register över all mark, i samma ögonblick som ett underjordiskt muller redan förebådade det vulkanutbrott, som skulle slunga i väg själva jorden under hans fötter. Medan församlingen i teorin avgränsade de former, i vilka bourgeoisins herravälde fick sitt republikanska uttryck, hävdade den sig i verkligheten bara genom att upphäva alla regler med sitt våld sans phrase[32*], med belägringstillståndet. Två dagar innan författningsarbetet började, proklamerade den konstituerande församlingen, att belägringstillståndet skulle fortfara. Tidigare hade författningar utarbetats och antagits, när samhällsomvälvningen hade nått en vilopaus, när de nyskapade klassförhållandena hade stadgat sig och de rivaliserande fraktionerna inom den härskande klassen sökte en kompromiss, som gjorde det möjligt att fortsätta den inbördes kampen och samtidigt utestänga den utmattade folkmassan från den. Denna författning sanktionerade däremot inte någon social revolution, den sanktionerade det gamla samhällets tillfälliga seger över revolutionen.
I det första författningsutkastet [19], skrivet före junidagarna, fanns ännu "le droit au travail", rätten till arbete, den första tafatta formel, i vilken proletariatets revolutionära krav sammanfattades. Den förändrades till droit ā l'assistance, rätt till offentligt understöd, och vilken modern stat försörjer inte i en eller annan form sina fattiga? Rätten till arbete är i borgerlig mening en orimlighet, en ynklig, from önskan; men bakom rätten till arbete står makten över kapitalet, bakom makten över kapitalet står tillägnelsen av produktionsmedlen, deras underkastelse under den förenade arbetarklassen, alltså avskaffandet av lönarbetet, av kapitalet och dess växelförhållanden. Bakom "rätten till arbete" stod juniupproret. Den konstituerande församlingen, som faktiskt ställde det revolutionära proletariatet hors la loi, utanför lagen, måste för principens skull rensa bort dess formulerade krav ur konstitutionen, lagarnas lag, och uttala sitt anathema över "rätten till arbete". Men det stannade inte vid detta. Liksom Platon landsförvisade diktarna från sin republik, så förvisade den konstituerande församlingen för evig tid från sin republik - den progressiva skatten. Och den progressiva skatten är inte bara en borgerlig åtgärd, som kan genomföras i större eller mindre skala inom de bestående produktionsförhållandenas gränser; den var det enda medel, som kunde binda det borgerliga samhällets mellanskikt till den "hedervärda" republiken för att reducera statsskulden, för att hålla bourgeoisins antirepublikanska majoritet i schack. I samband med att "vänskapsfördraget" förkastades, hade trikolorrepublikanerna faktiskt offrat småborgarna för bourgeoisin. Detta isolerade faktum upphöjde de nu till princip genom att